VÅRDAGSJÄMNING

I lördags klockan 18.32 inträffade vårdagsjämningen. Den brytpunkt då mörkret får ge vika för ljuset, kylan för värmen och snötäcket för solens strålar.

Känslan av vår infann sig verkligen! En känsla som famnade mig. Lyckliggjorde mig. Och gör det ännu!

Känslor som ger näring och balsam till ett längtande hjärta. Smeker hungriga sinnen och injicerar energi i urlakade ådror. Skänker färg åt de blekta kreativa rummen och ger liv åt en extraherad visualiseringsförmåga.

Mina ögon, vana vid snövitt och gråskala, spärras upp av den färgprakt som avslöjas närmast stenarna där snötäcket dras av allra först. Av alunrotens förbluffande bibehållna färger i både den blodröda och den limefärgade. Men mest färg äger ändå våtarven, slående grön och frodig där den listigt trasslar bland penningbladen.

Mina öron smeks av den i fredags till gården anländande starens virtuosa sångpiruetter och av talgoxens mer enformiga, men ihärdiga, lockrop. Förförs av skränandet från flyttstreckens gäss och ljudet av bäckens porlande vatten.

Min längtan är äntligen över! Efter nio månaders väntan, en hel graviditet, flödar vattnet generöst och alla dammar är äntligen fyllda. Även om nattens kyla kopplar sitt grepp och tillfryser allt, rinner åter vattnet strömt och girigt fram över isen några timmar in i dagen.

Mina fötter nästan stannar av pur förvåning då de känner barmark men får likväl i gryningen försiktigt tassa över svallisen som nattens kyla skapat där vattnet nyss rann.

Mitt hjärta fylls av ömhet när jag får syn på den tokiga blåmesen, gårdens egen voyeur, som valde just vårdagsjämningen för att åter börja med sin märkliga uppvaktning utanför mitt fönster. Det är tredje våren vi delar, blåmesen och jag. Han (för det vill jag tro att det är i och med att han uppvaktar mig) knackar med näbben på rutan, snurrar och gör kullerbyttor och gör sig allmänt märkvärdig.

Mitt inre blir varmt och glatt av koltrastarnas alldeles magnifika underbara ljuvliga sång som jag tror har lockat hit varenda trast i hela socknen.

Min mun blir bred och ögonen tårfyllda då Husfar kommer hem, ropar ut mig på farstun, räcker över ett par kartonger fyllda av små ljuvliga azurblå penséer och solgula knoppiga minipåskliljor, och säger:

- Tänkte du kanske ville ha lite nytt nu till vårdagsjämningen.

Tänk vad vårdagsjämningen kan göra. Te-å-mä med självaste Husfar…