Suckarnas morgon

Suckar redan inledningsvis. Hade en svår morgon. Efter än ännu svårare natt.

Jag har en lånehund i huset. Och en av mina egna hundar är i sin tur lånehund i ett annat hus. Fast inte i samma hus från vilken min lånehund är kommen. Det är komplicerat. Har med erotik att göra. Ja, hundarnas. Det ska måhända bli valpar. Både här och där. Men det är en annan historia som jag förhoppningsvis får anledning att återkomma till så småningom.

Nu till den svåra natten vilken innebar att den sagda lånehunden levde rövare från kväll till gryning. Vederbörande är nämligen van att ligga i sängen, under täcket tillsammans med sin matte och husse. Då hälsoskäl gör att det inte fungerar i detta hus blev således lånehunden svårt upprörd vilket den lät oss förstå med all (o)önskvärd tydlighet. Och ljudlighet. Suck!

Med humöret på en mycket måttlig nivå stapplade jag till fähuset i ottan. Efter sedvanliga djuromsorger tog jag tjuren vid hornen, ja inte bokstavligt förstås, och mockade rent inne hos blommehönsen och hos ”di mönne”.

Ni som läst min spalt ”LYCKA - MED MINA MÅTT MÄTT…” vet att jag har en devis som säger: ”Lycka är – att, när man mockar hos hönsen, lyckas parera så skickligt att man inte får en enda hönesket i nacken… ”

Jag hade inte den lyckan idag. I say no more…

Det fick INTE mitt humör att klättra några pinnhål uppåt precis. Jag suckade. Men vad göra??? Jo, antingen fortsätta dagen på lågvarv eller försöka vända. Så jag unnade mig något riktigt välgörande och uppiggande. Jag tillägnade mig en härlig, ja nästan, helig stund. Vårens allra första planteringsstund!

Och visst lyckades det – efter en stunds pyssel med krukor, jord, lökar och rötter var snart sinnet milt, tanken mjuk och humöret bättre. Suckade lättad. Mina fyrfota, och enda, arbetskamrater var som vanligt med, verkade uppskatta att trädgårdsbestyren åter tagit form på gården. De nosade, lekte, rusade, luktade. Gav små välmående suckar.

Men hönsen göre sig icke besvär! De får hålla sig borta från planteringsbordet.Jag har ännu inte förlåtit dem utan muttrar och morrar när de närmar sig. Det märker de, tvärvänder och rusar iväg bort över lagårdsgatan. Verkar vilja visa mig respekt. Pyttsan!

Respekt – det var något som de visst helt glömde visa mig i morse…

Suck!