Husmorslyx...

Husmor har länge, länge tänkt unna sig lyxen att kränga av sig storstövlarna, kavla av sig raggsockarna och stoppa fötterna i ett fotbad.

Dessa tankar har då och då flyktat genom Husmors smått förvirrade huvud under, tja, säkerligen i ett par års tid.

Och si, för några dar sen, när solen stod högt, höet låg strängat på åkrarna, de senast maskinkläckta kycklingarna fått en adoptivmoder bland hönsen i fähuset och, framför allt, Husfar hade åkt från Gården - ja då jädrar gjorde Husmor slag i saken!

Resolut stegade hon ut till lagårn, spanade in vilken hink som kunde tänkas vara tillräckligt stor att rymma de rejält tilltagna fotbladen.

Bestämde sig för getternas vattenhink. Greppade den och stegade fram till vattenslangen och skurade ur densamma. Hinken alltså.

Så stegade hon tebaka över gården, genom trädgårdarna och ner i källaren till en annan slang. Denna gång med hetvatten. Så fylldes den stora lagårdshinken med skållevatten och sen bar frodig husmor resolut ut hinken på gårn igen, stod villrådig en stund men valde sen ut en plats hon kunde sitta på. För en gångs skull valde hon bort dyngemuren!

Så placerades hinken på marken. Åter stod hon villrådig. Det såg föga inbjudande ut, insåg hon då hon bligade ner i getternas vattenhink.

- Hm, det brukar ju se så romantiskt ut. Liksom lite mer flärdfullt, tänkte hon.

Det romantiska, det flärdfulla och det koketta är dock inte Hurmors starka sida. Men, skam den som ger sig, hon rev sig i bakhuvdet och tänkte ut att det nog måste i något starkt i det där vattnet i vilket storstövelsfötterna skulle nedstoppas.

Så gick hon in i lagårn igen, tittade på flaskan med jodopax. Nä, ställde tillbaka den igen, insåg att det nog inte var rätt lösning. Hm, tittade på sedan på flaskan med fettlösande medel varvid ett brett leende och en förhoppning ilade till i Husmor.

- Hm, om jag sitter med fötterna tillräckligt länge i fettlösande medel så.... - Käre John, lösningen på allt!
- För bövelen!
- Sent ska syndarn vakna.
- O fatta...

Men efter att ha läst på innehållsförteckningen bestämde hon sig för att inte ha i det till fotabladen. Det stod: Innehåller ALKOHOL.

- Jistamej, de ä ju synd o ha de till fötterna, tänkte vår praktiska Husmor.

Till slut fann hon dock en flaska grönsåpa som hon brukar gnugga in märrarnas ben med när muggen strax ovan hoven blir för svår.

- Perfekt, kan märrarna ha de till hovarna så kan ja ju ha de till föttera, tänkte Husmor och hävde i en rejäl skvätt i hetvattnet.

Men så var det ju det där med det romantiska!
Det flärdfulla och det koketta!

Återigen kliade sig vår Husmor i håret och fick det, om möjligt, bli ännu rufsigare och ställt på ända.

Hm.... Kokett... Flärdfullt.... Romantiskt....

Detta var mycket svårlöst!

Men så fick hon syn på den gamla vresrosen neråt ängen! Ja, för tusan! Hon repade ett par nävor blad av den tappra vresrosen och kastade ner i lagårdshinken.



Sådär! Nu var det klart för fotbad. De där hon drömt om i sidsådär två, tre år.

Dags att stoppa i bladen.

Husmor skrek!

De va alldeles för varmt!!!

Söte Jesus!

Det gick inte att stoppa nårra fötter i det skållheta vattnet!

Husmor såg sig om och sökte av omgivningen med blicken. Hon hade ju redan asat av sig blåbyxorna så hon kunde inte gärna ila över gårdplan efter kallvatten.

Där! Hon fann lösningen! Gårdens minste gosse hade sin vattenkanna liggandes i grushögen bak lagårn. O bara två meter bort fanns hästarnas badkar. Ja, alltså inte ett badkar i vilket hästarna badar utan där de dricker sitt vatten.

Hon doppade ned den lilla vattenkannan i hästarnas badkar och fiskade upp lite kallvatten som hon drygade ut det skållheta vattnet i den rejäla lagårdshinken.



Och så! Äntligen dags att stoppa i de stackars ömhetslängande fotbladen i lite ombonad flärdfull värme!

Sådan njutning.

Ahhhhh.

Husmor lutade sig tillbaka i den gamla stolen, ni vet den där som Husfar tagit hem från soptippen o bytt ut två bräder i.

Hönsen tittade storögt på Husmor!

Slutade picka i sig mask och stabligade på den stora tanten som asat av sig blåbyxorna, ställt storstövlarna på marken ur vilka två raggsockor hängde ut, satt sig på en stol och stoppat ner fötterna i getternas vattenhink.

- Vart i allsindar är världen på väg, undrade hönsen oroligt.

Tuppar gol, getterna bräkte och märrarna blängde förnärmat efter att Husmor kluddat runt i deras dricksvatten som nu tagit smaken av såpa.

Men vår kära Husmor, hon njöt! Höet låg torrt o strängat på åkrarna, djuren gick i kring henne och hon kände sig, ja, närmast lycklig faktiskt.

Rentav romantisk. Flärdfull. Kokett.

Men säg den lycka, den ro, som varar för evigt.

Tystnaden bröts av ett omisskännligt dönande neråta svängen på häradsvägen. Husfar kom pluttrandes med sin gamla rosthög till Volvo. Svängde ned över lagårdplan och tvärnitade vid maskinhallen.

- Skit mä, tänkte Husmor men knep ihop ögonen resolut och ville INTE ta notis åt gubbskrällets hemkomst.

Hon var, i ärlighetens namn, lite generad över att ha blivit tagen på bar gärning för sitt minst sagt mycket ovanliga tilltag.

Husfar fick nästan hicka, så förvånad blev han när han fick syn på Husmor! Utan byxor och med fötterna i lagårns största hink. Ångor som steg i ljusa sjok upp ur hinken.

Ni ska veta ett detta var en syn för gudar, det ska erkännas...

Så stegade han närmare.
Vargaflinet hade redan kluvit hans fejs.

- När en skållar de gamla suggera brukar en ju göra tvättom, då är ju klöva dä enda ju som en INTE behöver skålla...