Kollektiv (misslyckad) våryra!

Idag har jag faktiskt gått på lite barmark här på gården! Fantastisk känsla! Jag kunde också pulsa en bit uppåt skogsstigen. Men inte hela rundan, därtill var snön för djup. Nåja, det var, hur som helst, en underbar känsla att kunna beträda marker som bara ögat har skådat, ja ibland bara anat, under flera månader. Detta ger förhoppningar.

Förhoppningar har jag också på stackars Gockel och hans lystnad. Hans begärelse till sin hönsflock. Men, som jag skrev igår, jag är starkt misstänksam huruvida det existerar någon åtrå i hönshuset.

Så jag gör vad jag kan för att detta skall uppstå.

Igår vallade jag Gockel i vårsolens glans för att solens strålar skulle få hans blod att svalla. Det gjorde det nu inte… Det snarare frös.

I morse tillämpade jag en ny plan. Den planen innebar att också schasa ut hönsen. Så att de skulle påverkas av vårsolen. Så pass att de, på kommandorors vis, helt enkelt befaller stackars Gockel att befrukta äggen. Eller hönsen…

Men, inte heller detta lyckades… Hönsen blev bara rädda. Förvirrade. Frusna. En frodig madam hittade en stackars snöboll som hon krampaktigt klamrade sig fast vid med spretande klor.

Äsch, efter en stund fick jag ge upp och besviket schasa in dem igen. Eller rättare sagt, befalla dem att gå in igen.

På kommandorors vis…