Låt mig berätta.
Efter att ha grunnat vid lite, gjorde jag ännu ett nytt försök att bringa lite kuckel i hönsgårn. Jag vill ju ha befruktade ägg att lägga i kläckningsmaskinen.
Jag har gjort massor för att få det livat i holken! Först tog jag ut och vallade tuppen i vårsolen - utan framgång. Steg två var att valla även hönsskocken i solens glans för att de skulle bli våryra och, ja, vad säger man, glada, att de med bestämdhet talade om för tuppen vad som gällde. Men inte heller det lyckades. Det enda som bestegs var en snöboll…
Sen tänkte jag ut ännu en plan. Tänkte att det hela hänger nog på att ha ROLIGT. Ur glädjen föds sedan lusten att, ja, reproducera liksom. Höns. Ägg.
Jag busvisslade på hundar och hästar. Tillsammans med hönsen samlades vi bak lagårn. Hade rådslag. Försiktigt väckte jag tanken om att leka lite. Kanske dansa ringdans? Blenda och Åzzy hörsammade glatt detta varpå de tog med tuppen ut i en vådlig ringdans.
Sen kom husfar. Stirrade klentroget på scenen som utspelade sig framför honom. Blinkade och tittade igen. Skakade på huvudet. Jag harklade mig och förklarade;
- Ja, men jag ser ju aldrig någon förlustelse i hönsgården. Tuppen gör inte vad han ska! Han steppar inte i sidled, plockar inga fjädrar och befruktar inga ägg, ja, eller höns, rättare sagt.
Vidare förklarade jag att denne tupps kärleksinaktivitet bekymrar mig och att jag därför, på lite olika sätt, försöker skapa lite kärlekskuckel i hönsgårn. Få begäret att stiga och blodet sjuda, hett och lidelsefullt.
Husfar griper med tummen och pekfingret om kepsen, lyfter på den och kliar sig på huvudet med resten handens fingrar. Tittar på djuren, på mig och på djuren igen.
- Visserligen kan du få blodet att sjuda, men dä ä ju för att en blir så förgrymmat ilsk när en sir alla dumheter du håller på mä.
- Men te att få i sta nöet vidare kuckel å lidelsefullt begär – te dä ä la knappast du den rätta…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar