fredag 22 oktober 2010
O visst kom snön...
Ja visst kom snön! Och det med besked.
Det började i kvällningen och Den Sena Kvällskissningen företogs i nästan en decimeter snö! Under natten fortsatte snöandet. Vassa obarmhärtiga vindar ven och tjöt mellan husen här på gården.
Jag steg upp mycket tidigt och långt innan det hade dagats pulsade jag ut i snön för att hämta hem märrarna som nånstans stod och blängde och tänkte sura dissande tankar om mig.
Precis uppe vid hästarnas hage fick jag syn på ett stort högbent djur som stod mitt på vägen. En älgtjur! Han glodde på mig, och jag glodde tillbaka. Så stod vi ett tiotal, eller kanske tjugo, sekunder. Han stod helt stilla. Jag med.
Ett par gånger spelade han med det ena av sina stora öron. Jag avstod från att göra detsamma. Men så bestämde han sig för att den däringa trinda fågelskrämman såg påtagligt läskig ut, rent av farlig. Han vände tvärt och gav sig iväg uppåt Svenstorp i graciös och pampig trav.
Men bara några meter upp så ändrade han riktning, hoppade över stängslet (vilket i och för sig inte är någon större prestation för en älg eftersom stängslet bara består av en endaste, och dessutom låg, slät eltråd) och så genade han rätt igenom hästarnas hage.
Kors i jisse namn! Det var en syn att se. Kunde nästan kvalat in Mitt i Naturens tittarfilmer. Om man hade filmat vill säga…
Den ståtliga älgen med sin lika ståtliga krona sprang med höga kliv i rak riktning tvärs genom hagen. Märrarna rusade förskräckta runt i vida cirklar med höjda huvuden, svansarna ståendes rätt ut under det att de utstötte ljudliga frustningar i förnärmelse och chock över det stora skrämmande djuret som rusade rätt genom hagen.
Ja, jag vet faktiskt inte vem som var räddast!? Älgtjuren, märrarna eller jag!
Längst bort i västra hörnet mot Vrå hoppade älgen elegant över eltråden och försvann in i Hagelsåsa hage.
Men tro inte att jag fick med mig några hästar hem till gården. Icke! De rejäla märrarna var alltför uppspelta, uppskrämda och altererade av den stora älgtjurens fräcka och raska framfart rätt igenom deras hage! Efter att ha fjäskat, lockat och pockat länge med dem fick jag till slut ge upp.
Istället pulsade jag hem igen och greppade kameran - det hade ju börjat dagas! Och medan jag fotograferade blev det allt ljusare.
Så här såg gården ut då den vaknade i sin allra första vintermorgon för säsongen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar