Minnen & Hopp

Några katter, två hundar och jag var just ute och halade flaggan, fast först efter att först ha hissat upp den från läget på halv stång, ända upp i toppen. Där behöll jag den medan jag ropade rätt upp i himlen:

- Nu är flaggan i topp farfar – å det är du med!

Sakta halade jag sedan ned flaggan medan två katter förtjusta lekte med flaggstångslinorna. Efter att ha vikt samman flaggan till ett litet paket, höll jag den tryckt mot mitt bröst medan vi gick vi runt Lyckopölen, djuren och jag.

Då kom plötsligt ett minne ifatt mig som fick anletsdragens att äntligen bryta de alltför strama formationerna till att istället ordna sig i ett gott leende.

Jag såg den så tydligt – minnesbilden av när lille farfar simmade runt i Lyckopölen en gång för flera år sedan. Det var allra första gången han badade i dammen som grävdes i en äng där det tidigare var gammal våtmark.  Detta område kallades rätt och slätt för Ängen, eller rättare sagt ”Ännga” med mjukt ”g” och betoning på sista a:et.  

Då, när barnbarnen Lowisa och Ludwig, lockat farfar ut i vattnet och de tre sam och lekte där ute i vattnet, utropade farfar:

- Tänk, dä kunne en la allri tro – att en sulle SIMMA ute i ännga….

Och ikväll, när jag och djuren gick där ute runt dammen inunder en skärva till måne, fick jag och valpen Dagny syn på några snödroppar – det bådar gott och man genomfars av en liten ilning av tillförsikt och hopp om pånyttfött liv, ljusare tider och en spirande vår.

Trots allt. 

FÖRLÅT

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Att jag varken roar eller underhåller. Att jag inte visar några vackra bilder.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Om saker som varken roar eller underhåller. Avsaknaden av vackra bilder. Men jag ska vara uppriktig, nu skriver jag helt för min egen skull. Helt för min egen. Kalla det egoistiskt om du vill. Kanske är det just det som jag är - egoistisk.

Men jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva.

För jag blir inte hjälpt av piller och tabletter. Av sprit eller sprutor. Inte heller av jointar, cigaretter eller cigariller. Av sockerfrossa eller shoppingyra. Av fest och fylla, folk och firande. Det hjälper mig inte alls.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men det är det som hjälper mig. Orden. Skrivandet. Att få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Men inte några fiktiva. Utan verkligheten. Sanningen. Tillståndet. Nuet. Måhända skriver jag naket och avklätt men förhoppningsvis även respektfullt och värdigt. Kanske går svärtan och smärtan igenom, men jag önskar i så fall också att du kan känna att också kärleken och ömheten finns där, inbäddade bland de staplade bokstäverna.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men om jag väcker jag din irritation, om jag slår an på dina egna känsliga sorgesträngar, om jag väcker ett obehag i ditt hjärta, om jag får dig att sucka och bli sammanbiten, om jag tränger in i dina tillstängda rum i minnets katakomber – snälla, klicka bort mig. Ta bort mina texter. Mina inlägg.  

För jag ska vara helt uppriktig – nu, medan jag, ensam här hemma, famlar omkring i kölvattnet av en älskad familjemedlems död - så skriver jag, skamlöst nog, helt egoistiskt. Jag skriver för min egen skull. För att det får mig att må bättre. För att det får mig att fokusera. Fungera.

Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva. Få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. 

Odalmannen är hemma

Ett armbandsur ligger översiggivet på ett främmande sängbord. En klocka som i många, många år suttit på strävsam odalmans sällan vilande handled. Visat riktningen för arbete och vila, mat och kaffestund, gryning och afton.

Ett par glasögon ligger prydligt hopvikta. De har tjänat färdigt. Kommer aldrig mer vila längst ut på den nästipp som under den sista tiden blev skarpare markerad. Kommer inte agera förstoringsglas åt två plirande ögon som gärna sökte sig fram över ord och meningar.

En blågul fana vajar på halv stång i flaggstången på gården där odalmannen hör hemma. En fana till heder och minne över klanens högt älskade ålderman. Vinden drar och sliter i fanan, men den hålls tillbaka, bunden av snören och fästen.

Men åldermannens och odalmannens själ, den hålls inte tillbaka av något. Inte av något alls. Den flyger lätt och fri i vinden ovan gården han brukat och bott under många långa decennier.

Odalmannen är hemma. 

Livet...

Har just varit ute i och gått i mörkret med hundarna. Gick endast i linne, det blåste och regnade men det var skönt. Jag frös inte. Jag VILLE verkligen känna vinden och regnet mot armarnas hud. I ansiktet. Jag ville liksom ruskas om. Bli närvarande. Här och nu.

Kan bara inte greppa den fruktansvärda händelsen igår kväll då tre män ur samma familj gick genom isen. Mot det svarta och iskalla vattnet förlorade de alla tre. Tre män är borta. Det är inget annat än en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Så små och fullkomligt oskyddade vi är inför livets skeenden. Inför naturen. Inför det oväntade. Oönskade.

Kände mig närmast utmattad när jag kom hem efter en känslosam dag i skolan. 

Jag orkade inte åka till Farfar. Jag hade nerverna utanpå och visste med mig att jag inte skulle hålla ihop om jag åkte till honom. 

Ögonen värkte av sömnbrist och tårar.

Vilade. Somnade.  Sov.

Längtar nu efter att Husfar ska komma hem. I morgon ska vi två gå på begravning. Vår närmaste granne har också lämnat jordelivet. I morgon tar vi ett sista farväl.

Livet går inte alltid i dur.

Allt vi kan göra är att försöka famna livet och göra det bästa av våra värdefulla stunder medan vi fortfarande har förmånen att vara mitt i det - livet.  

Halvvägs över bron...

En högt och innerligt älskad familjemedlem är redo att gå. Är halvvägs över bron.

Jag försöker känna tacksamhet och tillit till skeendet men kan inte värja mig mot vemodet som svävar genom rummen som dansande älvor, som tunna svepande transparenta dimslöjor.

Den ligger ständigt på lut. Gråten. Då kryper hundarna upp i min famn, trängs om att vara mig närmast. Buffar uppmuntrande, slickar tårarna.

Vi kurar vid spisen. Intill lågorna. Värmen. Ljusen.  

Ett andetag i taget.

En dag i taget.  

FARFARS HÄNDER

Händerna. Jag sitter intill farfars sjuksäng och ser på hans händer. De ligger så stilla ovan hans insjunkna mage. Det är stilla i rummet. Tyst. Lite avlägset hörs sysslorna som pågår ute på avdelningen.

Händerna är alldeles blålila. Fnasiga. Huden är så torr. Så spröd. Skör.

Händerna är påtagligt märkta av arbete och ålder. Mjukdelarna har fallit ned mellan alla små långa ben i handen och avslöjar skelettets konstitution. Naket. Rakt på. Oblygt. Ovälkommet.

Händerna sänks och höjs en aning i takt med farfars ytliga andning. Alldeles stilla ligger de, den ena handen ligger till hälften ovanpå den andra. Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår.  Om än något mindre angeläget för var dag som går. Passionen har övergivit ett trött gammalt hjärta i en trött gammal kropp hos en trött gammal man. Hopp och livslust pulserar inte längre omkring. Ingen eller inget får längre blodet att sjuda. Rusa. Sjunga.

Händerna. Farfars händer. Så mycket de gjort. Och upplevt. Känt och erfarit under de snart nittio år han levt. Inte så vana vid tvättbrädor, byktunnor, klädnypor och strykjärn men desto större vana vid spett och spade, räfsa och lie, knoster och raka.

Händerna. Inte så vana vid penna och skrivstil, vid stoppnål och stickor, ej heller vid grytor och kastruller men desto större vana att sätta, kupa och rensa potatis. Att med böjd rygg gå i fårorna, använda händerna för att på samma gång plocka och sortera potatisen i olika korgar, inunder blå hösthimlar medan flyttstreck efter flyttstreck skränande drog söderut högt ovan huvudet.

Händerna. Helt bara, med smuts och kåda i händernas djupa vecken och ristningar eller, vid svår kyla, både handskar och vantar. Träget gick Farfar vid storklingan vid sågen i Hille. Höll i stocken medan den drevs fram mot storklingan, gick tillbaka efter att klingan sågat av svallan, vände sedan på stocken med de starka händerna och stödde den återigen på dess väg fram mot nästa sågskär i stocken.

Händerna. Förr, en aning sparsamt ägnade åt ömsinta smekningar över runda barnakinder eller kärleksfullt rufsande i deras hår, trots att kärleken till nära och kära alltid varit stor. Mycket stor - och ömsesidig. Men, med åren blev det mer närhet och de tre sista årtiondena har farfars händer lyft upp ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn i knäet för en stunds lekfullt småprat. "Plutte" har alla de små tultande barnen hetat i Farfars mun. "Plutte". Pojkar som flickor. "Kom hit då lille Plutte" sa han och sträckte ut händerna.

Händerna. Inte så vana vid att plocka blombuketter eller knyta rosetter av örngottens bomullsband men ändå ryms en sensibilitet i hans händer. Som visade sig när han hanterade mjölkkors känsliga juver, bistod högdräktiga kvigor när det var dags att kalva, i hanteringen av kalvars ivriga hungrande mular och bemötandet av husdjurens trånad efter kliande och närhet.

Händerna. Där satt förmågan att avgöra när tiden var mogen för hö och havre, halm och ved. Ved som givetvis skulle huggas, sågas, klyvas och staplas innan Dymmeln gick i den. 

Händerna. Farfars händer som oftast fick vila på söndagen. Då låg gärna farfar på kökssoffan eller en stund uppe i sovkammaren. Då låg han med händerna på magen, med den ena handen till hälften ovanpå den andra.

Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår …

Som sprickor i isen...

Isen på Lyckopölen har råmat ödesmättat idag. Klagande. Ett par rejäla smällar har genljudit gården ett par gånger när det förändrade vattentrycket underifrån värkte fram nya sprickor som sköt iväg längs isen.

På liknande vis känns det inuti. Att nya sprickor har värkts fram.

Klanens Farfar är dålig och ligger sedan snart två veckor på lasarettet. Han mår inte alls bra. Och – det värsta av allt - han kommer inte heller att bli bra. Beskedet gavs igår. Utan omsvep. Nedräkningen har börjat.

Så smärtsamt och så sorgligt. Outsägligt sorgligt. Älskade, älskade, älskade lilla farfar.  

Gårdagens svåra gråt har klingat av. Idag är vi mest tysta och gör, en aning tankspridda, var och en våra sysslor. Vi möts ibland, kramas ibland. En och annan tår tränger fram. Orden är få. De behövs inte. Orden. Man kan liksom luta sig mot, vila, i invand tvåsamhet. Som är fin i medgång men i motgång är den helt ovärderlig. Samhörigheten.

Men sorgen har redan slagit sitt fäste i oss. Som sprickor i isen. Vemodet har lägrat oss. Som dimma och dis. 

Det enda "goda" som vemod och sorg för med sig är att man blir så oerhört medveten om vikten av att ta tillvara på livets gåvor, ta vara på varenda dag, varenda stund och - varandra…

Söndag i köket

Söndagen tillbringades till stor del i köket. LillDräng var där med. Mest hela tiden för Måfa var mycket borta och då är det gott att sitta i köket hos Måmå.

Han fick önska den frukost han ville, förra söndagen valde han ju skrädmjölsplättar men igår ville han ha våfflor. 

Därefter kände jag för att göra en stor gryta som skulle stå och puttra hela dagen i köket och sprida förföriska dofter! 

Rotade runt i frysen och tjoade av förtjusning då jag hittade en påse grytbitar av älgkalv och mindes ju att det inte var så väldans länge sedan vi stod och skar ned älgkött i dessa grytbitar. 

Tog upp en påse rödgul trumpetsvamp också. 

Sen skred jag till verket, skalade ett tiotal små steklökar, morötter, färska skogschampinjoner och paprika. Brynte köttet i het stekpanna, bara några åt gången så det blir en bra yta. I grytan fräste jag lök, trumpetsvamp, champinjoner, vitlök och fyllde sedan på i grytan med det brynta älgköttet efter hand. 

Snart hade jag en ljuvlig gryta, vackra färger och fina smaker. Kryddade lite, ville ha lite kalops smak på grytan så jag mortlade några kryddpepparkorn och lade i. Lagerblad likaså samt lite andra kryddor. 

Upptäckte att jag hade väldigt mycket paprika och insåg att det skulle bli för mycket i grytan, att det liksom skulle "ta över" och dominera i smakerna. Så istället bestämde jag mig för att göra en improviserad Lök&Paprikapickles. 

Hade ett par tre rödlökar och gula lökar, halverade dem och skar i tunna halvmåneformade skivor som jag smulade isär när jag lade ned dem mellan varven på de strimlade paprikorna som lyste så vackert i sina olika färger. 

När skålen var full hällde jag kokande vatten över alltsammans och lät stå i tio minuter, därefter silade jag ifrån vattnet och lade över lök och paprikaröran i en rymlig kastrull. Över röran hällde jag nu 1,5 dl socker, 1,5 dl ättika (12%,) och 2 dl vatten. Lät blandningen koka upp och sedan fick den sjuda i 20 minuter under lock. 

Medan den fortfarande var varm skedade jag upp den i en ren burk med lag ända upp till kanten. 

LillDräng såg misstänksamt på och sa att han nog inte trodde att han skulle gilla det. 

Men jag gillade det - så de så! 

Trevlig vecka på er alla! 

Kram o sånt där... 

Mickan 

Själv ska jag avlägga Författarbesök på Landsbro Bibliotek i kväll där jag ska kåsera, berätta, visa bilder och, förhoppningsvis, signera någon bok... 

LillDräng å ja...

Igår eftermiddag och kväll var vi ensamma hemma, jag och LillDräng eftersom Måfa jobbade.

Men vi hade det så bra, så bra och dessutom är ju valpen Dagny totalt tokkär i barn så LillDräng hade gott sällskap mest hela tiden.

Vovvemamma Mini var givetvis med oss, liksom katten Oscar, som ett slag lade sig mitt på matbordet i korgen med servetter... Hm. Tog bort dem och använde de två översta servetterna som hushållspapper. Buskatt!

Vi lagade också mat. Hade köpt en färsk, stor hel majskyckling som vi helstekte i ugnen. Var tionde minut ungefär, tog vi ut den och penslade den med en sås/marinad.

Den, såsen alltså, bestod av smält smör, honung, citron, salt, svartpeppar och fint hackade jordnötter. Den gav kycklingen en god smak och en fin färg. Till det gjorde vi hederligt gott, lent och fluffigt potatismos.

LillDräng å jag hade en kväll god som någon.

Vi hann gå och lägga oss innan Måfa kom hem. LillDräng i Måfas säng - å jag i min. Och - såklart - ett gäng djur i sängen ...

VÅNDOR O VEDERMÖDOR!

Herregud, nu har jag gråtit, skrattat, hoppats, tvivlat och efter att jag fann henne, har jag gråtit och skrattat igen. Och så har jag tvättat henne.

Jag talar om valpen Dagny som ju blir fyra månader gammal just idag.

Vi var ute och gick som vanligt, plötsligt, när jag är en bit framför dem, ser jag över axeln både Mini och Dagny hoppar upp på och strax därefter försvinner bak stenmuren uppe vid jordkällaren. Det gillar jag verkligen inte för där uppe i svängen är den farligaste platsen med trafiken, vare sig den kommer uppifrån eller nedifrån, trafiken alltså. Där uppe i svängen är noll sikt.

Så jag bara rundande stenmuren här nere vid huset, ty jag hade hunnit ned dit när de skuttande försvann över muren där uppe vid jordkällaren, och istället stegade jag upp mot jordkällaren via vägen. Däruppe såg jag Mini som sprang omkring runt jordkällaren men ingen Dagny.

Jag ropade och visslade. Ingen Dagny. Jag öppnade till jordkällaren och ropade, men inte ett ljud. Jag gick runt den och tittade ned i hålet där den nyplockade potatisen ”ravvlades” ned inför vinterförvaringen. Men inte ett ljud. Jag hade ingen telefon, inget lyse och som vanligt inga vettiga skor.

Gick några rundor till, skickade in Mini i jordkällaren för att eventuellt hon skulle kunna markera något men inte ett pip. Själv får jag total klaustrofobi i den otäcka källaren så jag vågar ABSOLUT INTE gå in där i mörker.

Stegade hem och bytte till storstövlar, tog med både mobil och pannlampa och klev med bestämda steg tvärs över åkern tillbaka upp till källarn. Ropade igen genom hålet, ingen Dagny. Lyste in under de gamla vindskivorna och fram längs källaren men ingen Dagny.

Sen gick jag ned igen, framför källaren och öppnade dörren, ropade in med allt mer panik och gråt i rösten, såg framför mig att hon kanske klämts fast i hålet och inte fått luft. Eller spetsats på några av de gamla reglarna som en gång var potatislårar. Jag snörvlade medan jag slogs med mina farhågor.

Hon svarade ju inte! Hade hon varit där inne skulle hon ju svarat mig, pipit, gnällt, gnytt, skällt. Men det var absolut tyst och det var det som fick mig att bli riktigt riktigt orolig och rädd.

Nu lyste jag in i källaren, lockade på hunden men det var totalt tyst. Då tvingade mig in genom den trånga gången som man måste gå igenom för att komma in i källaren. Lyste runt och DÄR!!!

Där inne i hörnet stod en livrädd och jättesmutsig liten valp, upptryckt mot väggen. Den lilla stackaren hade ramlat genom den gamla "ravvelgången" och slagit i jordgolvet där nere där total mörker rådde. Inte undra på att hon var livrädd!!!

Hon sa inte ett knyst, inte ett enda. Var närmast som paralyserad av skräck. Hon rörde sig heller ur fläcken. Jag började prata med henne och när hon vant sig vid ljuset, eller var det min röst, så började hon gny lite gran, oroligt, ömkligt, hjälplöst.

Mitt hjärta svämmande över av ömhet och tacksamhet för att hon levde. Att hon faktiskt stod där i mörkret, om än liten, rädd och jättesmutsig.

Fast jag blev lite ängslig att hon var skadad eftersom hon inte rörde sig men när jag fått tag i henne och vi kommit ut i dagsljuset så gick hon som vanligt. Om än med mycket större tvekan och försiktighet.

Nu är hon duschad och schamponerad, torkad och masserad och har nu somnat i en hammock här vid det varma sköna trygga elementet, alldeles intill sin varma sköna trygga mamma och bara en meter från varma sköna trygga matmor.

Nämnda matmor har emellertid ännu hög puls och klappande hjärta men hon är oerhört, oerhört glad och tacksam för det lilla pyret som ligger hopkurad strax intill... 

HÄSTGLÄDJE i SOLEN!!!

Solsken.

Dagsmeja.

Tuppar som galer, getter som vandrar runt.

Katter njuter i solen.

Valpen Dagny tittar på hästarna Rocky o Vippe som dansar som tokiga, brallar och springer, rullar sig och skakar sig.

Hunden Mini är inte sen att hänga med att rusa runt

Vederkvickande att se!

Jodå, jag njöt också!!!

Hoppas du njuter av bilderna du också!

Puss o Kram från oss alla!