VÅNDOR O VEDERMÖDOR!

Herregud, nu har jag gråtit, skrattat, hoppats, tvivlat och efter att jag fann henne, har jag gråtit och skrattat igen. Och så har jag tvättat henne.

Jag talar om valpen Dagny som ju blir fyra månader gammal just idag.

Vi var ute och gick som vanligt, plötsligt, när jag är en bit framför dem, ser jag över axeln både Mini och Dagny hoppar upp på och strax därefter försvinner bak stenmuren uppe vid jordkällaren. Det gillar jag verkligen inte för där uppe i svängen är den farligaste platsen med trafiken, vare sig den kommer uppifrån eller nedifrån, trafiken alltså. Där uppe i svängen är noll sikt.

Så jag bara rundande stenmuren här nere vid huset, ty jag hade hunnit ned dit när de skuttande försvann över muren där uppe vid jordkällaren, och istället stegade jag upp mot jordkällaren via vägen. Däruppe såg jag Mini som sprang omkring runt jordkällaren men ingen Dagny.

Jag ropade och visslade. Ingen Dagny. Jag öppnade till jordkällaren och ropade, men inte ett ljud. Jag gick runt den och tittade ned i hålet där den nyplockade potatisen ”ravvlades” ned inför vinterförvaringen. Men inte ett ljud. Jag hade ingen telefon, inget lyse och som vanligt inga vettiga skor.

Gick några rundor till, skickade in Mini i jordkällaren för att eventuellt hon skulle kunna markera något men inte ett pip. Själv får jag total klaustrofobi i den otäcka källaren så jag vågar ABSOLUT INTE gå in där i mörker.

Stegade hem och bytte till storstövlar, tog med både mobil och pannlampa och klev med bestämda steg tvärs över åkern tillbaka upp till källarn. Ropade igen genom hålet, ingen Dagny. Lyste in under de gamla vindskivorna och fram längs källaren men ingen Dagny.

Sen gick jag ned igen, framför källaren och öppnade dörren, ropade in med allt mer panik och gråt i rösten, såg framför mig att hon kanske klämts fast i hålet och inte fått luft. Eller spetsats på några av de gamla reglarna som en gång var potatislårar. Jag snörvlade medan jag slogs med mina farhågor.

Hon svarade ju inte! Hade hon varit där inne skulle hon ju svarat mig, pipit, gnällt, gnytt, skällt. Men det var absolut tyst och det var det som fick mig att bli riktigt riktigt orolig och rädd.

Nu lyste jag in i källaren, lockade på hunden men det var totalt tyst. Då tvingade mig in genom den trånga gången som man måste gå igenom för att komma in i källaren. Lyste runt och DÄR!!!

Där inne i hörnet stod en livrädd och jättesmutsig liten valp, upptryckt mot väggen. Den lilla stackaren hade ramlat genom den gamla "ravvelgången" och slagit i jordgolvet där nere där total mörker rådde. Inte undra på att hon var livrädd!!!

Hon sa inte ett knyst, inte ett enda. Var närmast som paralyserad av skräck. Hon rörde sig heller ur fläcken. Jag började prata med henne och när hon vant sig vid ljuset, eller var det min röst, så började hon gny lite gran, oroligt, ömkligt, hjälplöst.

Mitt hjärta svämmande över av ömhet och tacksamhet för att hon levde. Att hon faktiskt stod där i mörkret, om än liten, rädd och jättesmutsig.

Fast jag blev lite ängslig att hon var skadad eftersom hon inte rörde sig men när jag fått tag i henne och vi kommit ut i dagsljuset så gick hon som vanligt. Om än med mycket större tvekan och försiktighet.

Nu är hon duschad och schamponerad, torkad och masserad och har nu somnat i en hammock här vid det varma sköna trygga elementet, alldeles intill sin varma sköna trygga mamma och bara en meter från varma sköna trygga matmor.

Nämnda matmor har emellertid ännu hög puls och klappande hjärta men hon är oerhört, oerhört glad och tacksam för det lilla pyret som ligger hopkurad strax intill...