Ännu en begravning...

Nu har vi begravt ännu en fyrfota vän. Lilla tuffa balla fräna Blenda Piraten som fick så ont till slut, att bakbenen inte orkade med.

Vi är så ledsna och det är så tråkigt det här. Så sorgligt. Man vet att det hör till, att döden kommer som ett avslut på livet, att sorgen kommer som ett tecken på kärleken - men det hjälper föga när man står där och tar farväl av ännu en fyrfota familjemedlem.

Bara på ett drygt år har vi begravt nästan alla våra gamla vänner, hästarna Tiona och Tionetta, hundarna Alice, Alfons och Blenda, getterna Get-Greta och Miss Filling, katterna Nils och Cat Russell.

En skiffersten vardera ligger på jorden ovan deras sista viloplatser, lagom att ställa ett brinnande gravljus ovanpå.

Farväl lilla Blenda, tack för alla år tillsammans och vila nu i frid hos din mor och far och dina många vänner där uppe under den månghundraåriga eken…

Bräcklig sömn

Allt är tyst. Mörkt. Husfar sover. Han verkar aldrig ha problem med sömnen. Med mig är det värre…

Sömnen är en synnerligen gäcksam kamrat. Eller hm - kamrat och kamrat, det kan man nog inte kalla sömnen för. Ty sömnen gör precis som den vill. Lämnar mig i sticket precis när som helst. Hur som helst. Var som helst.

Timme efter timme håller den sig borta, främst under nattens senare timmar. Timmar då jag så gärna, så gärna, hade sett sömnen som min högst välkomna, vänligen inbjudna och ödmjukt emottagna gäst.

I de stunder som sömnen fattas kan det trösta att stiga upp från sängen, där man sedan timtal legat och vänt och vridit sig, och tassa ned till köket. Försöka få fyr på en brasa i vedspisen, sätta på lite mjuk rofylld musik, ta fram tändstickorna och dra mot svavlet och tända ett gäng stearinljus.

Min blick faller plötsligt på tulpanerna i vasen, en varm känsla genomfar mig. Blommorna som jag fick av min fine tvillingbror när han kom på andrefrukost här i huset. Det var ett bra tag sen han var här, så det var extra mysigt idag. Och så fick jag dessutom blommor! GLAD ÄR JAG!

Plockade ett par små björkkvistar att sätta bland tulpanerna på en av dagens promenader med tasspatrullen.

När jag stod där i en glänta noterade jag att jag stod alldeles nära en rejäl, stor och gammal tall. Långt upp, högt upp i den satt en hackspett som med höga bestämda ljud och stor frenesi hackade mot stammen. I stammen.

Jag lutade mig mot trädet och lade örat mot dikt an mot stammen. Så häftig! Det lät som om hackspetten satt precis där bakom mitt öra, precis mitt där bakom barken, inuti trädet. Ett träd som lät som om det vore ihåligt.

Ett träd som i ett enda magiskt ögonblick transformerades till ett slags hemlig resonanslåda. Något alldeles speciellt. Oefterhärmligt.

Jag log upp mot himmelen. Kramade trädet. Omfamnade stammen.Omfamnade och kramade Livet självt.

Lycklig.

Ödmjuk.

Tacksam.  

Men nu är det natt. Och jag har mina stearinljus. Min vedspis. Mitt tangentbord. Om än inte min sömn.

Och så har jag ju ER, finaste govänner där ute! Tack o Lov…

Vänta, nu fick jag ett sms att John Blund just var synlig framme vid Nävelsjö Ringmur – bäst att tassa upp för trappen och baxa ned sig i bingen igen ifall han tar svängen här över gårn. John Blund alltså… 

Valparna styr tillvaron

Nu har vi kramat och pussat Husfar ”Hej då” för dagen, hundarna och jag. Jag petade in några extra vedträn i spisen, fyllde på kaffe i koppen och satte mig vid kökets höga barbord med min laptop på bordet.

Knäppte på högtalaren borta på hyllan och kopplade samman med min dator och nu strömmar lite god  musik ut ur högtalaren under vilken Randis sitter och käkar lite torrfoder med kraskande krasande läten.

Tvangs häromdagen proviantera i en affär jag icke plägar handla i, fann inte mitt knäckebröd av sorten Havre utan det fick bli Sport istället, ett välfärdsproblem som dock stör både mina smaklökar och känselsensorer ty varken smaken eller tuggkänslan detsamma av Sportknäcket som Havreknäcket… Oj oj oj, sickna stora problem man kan ha va?

Tillvaron är hektisk och det händer hela tiden saker som gör att det inte blir en endaste stilla morgon – som jag ju både älskar och behöver. Men idag tar jag mig en stund. Äntligen.

Många frågar hur det står till med klanens lilla Farmor, till er alla kan jag glädjande berätta att hon är lyckligen hemkommen, hem till gamla farfar som fyller nittio år i höst.

Hon mår efter omständigheterna okej, har ont förstås efter det stora ingreppet i magen, men hon är tapper, så tapper lilla farmor. Många av er skickade ju hälsningar till henne, jag tog faktiskt alla hälsningar ”på allvar” och skrev den dem ALLA och samlade dem i ett sms och sände henne på sjukhuset, bara ett par dagar efter den stora operationen.

Hon svarade efter ett par timmar. ”Så många hälsningar har jag då aldrig fått i hela mitt liv – och kommer nog aldrig få igen – nu tror jag bestämt att jag blev friskare på en enda gång”, skrev hon glad och rörd över era omsorger och hälsningar!

Här i huset styr valparna i stort sett min tillvaro, jag försöker tappert lära dem bli rumsrena men är inte i hamn där.

Försöker även få dem att följa mig och patrullen när vi är i skogen, men när de är båda valparna så triggar de igång varandra och drar iväg på upptåg och struntar i mig. Håller man däremot ena valpen i koppel så är livet astråkigt och båda valparna går och deppar över livets tristhet. 

De har nu fått sina tremånaders sprutor och har ånyo gåtts igenom av veterinären som inte fann något endaste ting att anmärka på. Om en dryg vecka åker Dylan till sin nya familj, jag är inte hemma här den helg då han åker så kanske kommer jag inte gråta så mycket…

Trots att de är världens underbaraste sötaste finaste ljuvligaste valpar får jag tillstå att de är utpräglade busfrön. Nästan huliganer. Fy vad de hittar saker hela tiden som de massakrerar och flisar ned till ingenting. Suck!

De har dessutom en Partner in Crime! En högst samarbetsvillig KATT vid namn Randis som hoppar upp på höga bänkar och hyllor, som skarpögd söker över lämpliga ting som går att peta ned till de förväntansfulla hundarna som står nedanför, djupt impade över den djärva katten!!!

Sen när hon petat ned, exempelvis Husfars spänningsmätarpenna, ett handtovat vackert rött juläpple, en hårkam, en gardinstångsknopp, ett stearinljus osv, så skakar hon lite belåtet på morrhåren, slickar sin bästa petartass lite nonchalant, sen sitter hon där och N J U T E R medan hon ser hur valparnas sylvassa tänder dissekerar den nedpetade tingesten tills bara flisor återstår...

Jaja, det tröstar lite att tänka på att det hela är övergående – för det är det väl???

Ha en fin dag!
Mickan

Olika sätt!

Våra två valpar Dylan och Dagny är ju helsyskon och uppfödda och uppvuxna på precis samma premisser.

Ändå är de väldigt olika till sätt och sinne. Dagny, som ska bo kvar här, är orädd, rättfram, nyfiken och full av upptåg och bus.

Dylan, som snart ska flytta, är mer försiktig, mer räddhågsen och vill verkligen känna att marken bär innan han ger sig in i något.

Dessa två bilder visar detta särskilt väl.

DAGNY: - Hallå där inne i hönshuset!!! Var är ni alla flaxande fjäderfä? 

- Kom ut och busa lite med oss! 

DYLAN: - Neeeeeej!!!! För bövelens syrran, ropa inte ut dem, den där elaka tuppen kan ju komma sättandes. 

- Gulp, jag törs inte titta!!!!!

DAGNY: - Kolla här brorsan, jag tar fram nån rolig film här på Matmors dator! Vad vill du se? De 101 dalmatinerna?

DYLAN: - Neeeeeeej, för bövelen syrran!!! Du vet att Matmor blir topp tunnor rasande när nån är på hennes datorer!
- Gulp, jag törs inte titta!!!! 

Ensamkväll

Ensamkväll hemma.

FAST att jag var inviterad till TVÅ jättetrevliga, roliga, mysiga fester med underbara vänner som jag verkligen hade velat träffa.

Fester som pågår i detta nu på två helt diametrala håll i länet.

Jag hade GÄRNA varit där, verkligen.

 Men - livet är lite rörigt....

Äldre familjemedlemmar är sköra i hälsan, jag har valpar som tarvar passning och sällskap, jag själv är lite trött och smått förvirrad över både det ena och det andra. Ja, så jag blev kvar här hemmave - som jag blir mest jämt...

Men bästaste finaste goaste Husfar är dessbättre ute på festligheter ikväll - hoppas han har det jätte, jätte, jätteroligt - för det är han verkligen värd, den tappre Trälen....

Gonatt Govänner!

Livet om natten

Efter en riktigt hyfsad sovnatt är jag uppe vid min spis och mina ljus. (kom osökt att tänka på strofen att peppargummorna och peppargubbarna som inte hade med sig bocken o tomten för de ville sällskapa grisen hemma vid spisen. Fast här har båd bock o tomte lämnat grisen vid spisen…)

Efter en kanske jobbig dag så stöp jag i säng faktiskt redan innan klockan ens var slagen åtta! Underbart skönt att låta huvud, sinne, själ och kropp få komma till ro. Månen lyste med sin frånvaro, åtminstone de gånger jag var uppe. Annat var det häromnatten, du milde vad han sken. Mångubben.

Han måtte fått nån tillsägning, kanske någon lagt ett varsel? Han måste fått veta att han låg pyrt till, att han var på väg att sägas upp. Att han var utbytbar. Ty han verkade ta ifrån tårna (var han nu har sina tår...= och göra vad han kunde för att lysa så mycket som möjligt. Mångubben sken och lyste oerhört, riktigt pulserade ut skenet som smekte fram över snöklädd mark och fick omgivningen att se ut som vore det redan inbäddat i dagsljus.  

Vi slumrade i sängen. Nästan sov. Så genljöds gården av de ödesdigra tjuten från en räv. Alldeles nära. Hundarna satte sig upp i givakt med öronen rakt upp, så spetsiga att man kunnat trycka ned matkupongerna på dem. På öronen alltså…

Räven skrek och tjöt medan den rörde sig bortåt, tror den travade längs med stenmuren bak huset och följde den upp över Stuvegärdet och sedan slog in i Lövängen. Hela tiden skällde den men tjuten blev allt svagare och till slut lade sig hundarna ned igen. Husfar sov tungt.

Jag började också bli dåsig igen. Plötsligt sätter sig tikarna upp igen. De undrade nog vad de hörde man inte jag. Ett svanpar kom och flög rakt över huset på låg höjd. Svisch, svisch, svisch, svisch hördes från deras karaktäristiska vingslag, hårda, starka, målmedvetna. Märkligt att de flyger nu om natten, hann jag tänka men insåg ju också att det var väldigt månljust ute så det var nog ingen konst för dem att vare sig se eller navigera i mångubbens pompösa sken.

Så lägrade sig lugnet över den trånga Thorska sängen där husbondsfolk trängs med hundar och katter. Somnade kanske till en smula men blev klarvaken av att Mini morrade dovt. Inte så högt, men dovt, djupt nedifrån magen. Jag lystrade jag också, spetsade mina öron men där hade inga matkuponger kunnat spetsas ens med den bästa vilja i världen, kanske kunde man sätta fast en prinskorv bakom dem möjligen.

Jag kunde höra ljuden som väckt Mini. Försiktiga prasslanden. Kraskanden. Inte brådskande. Jag insåg vad det var, steg upp och tittade försiktigt ut genom fönstret för att se rådjuret som brukar komma och äta frön under fågelrestaurangen. 

Den vackra geten syntes tydligt i månskenet där hon sakta gick framåt med sina graciösa ben i skaren varpå ett kraskande ljus uppstod, och då och då böjde sig ned och nosade om något ätbart stod till buds.

Valparna hade återigen vaknat och satt blickstilla i sängen och tittade på matmor som i sin tur tittade ut genom fönstret. Jag berättade lugnande för dem vad det var, vem det var, som var utanför. Nu var det ändå kissdags för valparna så jag gick ned, tände fönsterlamporna på baksidan av huset så att geten skulle vandra iväg från huset och därmed slippa få ett gäng småvovvar runt sig som störde matfriden.

Efter att jag hört och sett henne gå iväg, bort från stugan, bort över Tores åker, så gick vi ut. Hundarna och jag.

Månen log mot oss. Jag log tillbaka. Såg att han var på väg att dra sig tillbaka ned bak den vattenfattiga Lyckopölen och Hagelsåsa backe så jag vinkade och sa: 

 Hej då månen!  

Å tack för inatt, för världen och livet du visat oss genom ditt sken…  

Famo har vaknat!!!!

NU har lilla farmor ringt!!!

Hon är vaken och kommit upp på sitt rum. "Nu mår jag bra och det är så lugnt och skönt att ha kommit upp på mitt rum - och alla är så snälla och rara mot mig" sa hon med trött stämma, hes och nasal röst ty hon har haft slang i halsen och har syrgas i näsan.

Hon är helt fantastisk som i alla lägen kan se det positiva!

Älskade lilla farmor och farfar - vi är så glada för att ni finns!!!

Oro & Okoncentration

Kass dag. Får inget vettigt ur händerna. Okoncentrerad. Ofokuserad.

Jag hade ambitioner för dagen, det hade jag. Jag hade ambitioner för framtiden, det hade jag. Jag hade goda föresatser. Ansåg mig redo. Trodde jag.

Idag skulle jag ta tag i saker och ting. Få saker gjorda. Slutföra vissa saker och starta igång andra.

Pyttsan heller. Det blir inte något av något och jag blir så trött på mig själv. Som inte kommer igång. Som är så okoncentrerad. Som gång på gång släpper skärmen med blicken för att istället låta den vandra ut genom fönstret, blicken alltså, för att landa på de mönne fåglarna vilka jag ju matar med stor frenesi och som inte bara äter upp maten utan även plånbokens innehåll.

Och när jag mötte den här domherrens blick hajade jag till! Han har visst suttit där ett tag och glott på den okoncentrerade särringen som går omkring där inne i stugan utan att få nåt vettigt ur händerna. 

Öh - han inte ser så särdeles imponerad ut, tvärtom…  

Nåja.  

Snart, om bara nån timme, ska vi ringa till avdelningen på Linköpings Universitetssjukhus, där barnens Farmor ligger, för att höra hur dagens omfattande operation har gått. Stackars lilla farmor …

Klanens Farmor

Idag skjutsar Son med Hustru, upp klanens älskade lilla farmor till Linköpings Universitetssjukhus där en stor operation väntar henne i morgon med en efterföljande riktigt tuff cellgiftsbehandling. Vi känner oss maktlösa och kan inget annat göra än att sända kärlek och styrka till lilla Farmor.

Igår träffades vi allesammans i Hjältaryd hos Dottir med Fästeman på en fika.

Då ställde vi oss i trappan och tog en groupie av oss.

Nu har jag gjort iordning fotot, laminerat det och även överlämnat det till Farmor.

Vi hoppas att hon kan ha det här fotot bredvid sin sjuksäng och plocka fram då och då - och förhoppningsvis bli lite varm i hjärtat av såväl fotot i sig, som av texten:

Farmor Ingrid!

Vi älskar Dig! 

Gränslös Kärlek!

Din Familj 

Hundspråk o Tantbråk

Vinden drar och sliter i fönstret som står på glänt. Det gnisslar, smäller och gnäller när haken slåss med den lilla cirkeln i fönstret där haken är fasthaspad i stormvindarna. Det dånar i luften. Vindspelet klingar oupphörligt på ute på verandan.

Jag ligger i Ludwigs rum som är på husets andra gavel. Tillräckligt för att det är nya ljud som hörs kontra dem jag brukar höra om natten i sovkammaren. Där är det flaggstångens lina som brukar slå och smälla i vinden.

Men vindspelet hör jag även när jag sover i sovkammaren. Jag hör det lika starkt där. Klangerna. Klingandet. Spelandet. Ibland skönljudande, ibland en kakafoni av klanger som på en och samma gång konkurrerar om utrymmet och därför bildar mer olåt än toner och klanger.

Jag tassar in här då och då. För att få sova ifred. Ifred för valpars ömhetsbetygelser, närgångenhet och ihärdighet. Ibland för Husfars. Fast det är inte den senares ömhetsbetygelser, närgångenhet och ihärdighet jag flyr ifrån, utan hans högljuddhet i sömnen. Snarkandet.

Ibland, efter några timmars vridande och vändande, puttande och knöande på honom, men där husfar sover lika djupt ändå, så får jag bara nog, tar min kudde och filt och går in i Ludwigs pojkrum. Där öppnar jag först garderobsdörren på vid gavel, sedan haspar jag upp fönstret en sisådär tjugo centimeter, sen lägger jag mig, belåten över de kalla vinddragen som sveper genom rummet. 

(Förresten, det gillar inte husfar heller, de kalla vinddragen. Han fryser och vill ha det stängt och ligger under tjockt täcke. Jag är jättevarm, vill ha det öppet och ligger endast under ett lakan, utan vare sig filt eller täcke men så har jag ju genom decennier tuggat till mig en lekamlig utrustning i paritet med havens späckhuggare.)

Hur som helst. Husfar märker inte av att jag går iväg och lägger mig i ett annat rum – och dessutom stänger dörren. Men det gör hundarna. Milda makter!

Bara efter en liten stund kom hundarna sättandes. De kunde ju givetvis inte komma in, ty matmor hade nogsamt stängt dörren, så nogsamt att ”klicket” hördes, klicket som indikerar att dörrens låsbleck hamnar där det ska, och att matmor därmed skulle få vara ifrån för gästande katter och hundar.

Men som sagt, i flock ansätter hundarna dörren omedelbart. Matmor är borta, matmor är borta!!! Hemska tanke!

Blenda, ty jag hör att det är Blenda, trycker in nosen hårt hårt in i springan nedtill och blåser först ut luft med imponerande ljuddecibel, som när en val kommer upp till ytan och blåser ut luft och vatten ur sitt blowhole.

Sen drar hon, Blenda alltså, in luft genom nosen, även det sker med otroligt höga ljud. Ingen kan tro att det bara är en hund utanför utan minst en flock andtrutna hyenor som flåsar i kör. Detta upprepas ett par tre gånger så att hon är riktigt säker på att matmor har vaknat.

Därefter tar Krafsandet vid. Krafsandet från två valpars fyra framben med dessas mönne klor. Oj, så 

det spekar mot dörren, det krafsar, river, gnisslar, rasslar nästan som om krafsandet skedde direkt på trumhinnans vägg. 

Steg tre, alltså efter 1) ”Andningsterror” och 2) ”Krafsande” är ”GG”.

GG står för Gny och Gnäll. Nu ackompanjeras alltså valens höga blåsljud med krafsande och ett fasligt gnyende och gnällande. De två senare står valparna för. Så ynkliga man kan låta då! Så otroligt synd det är om valparna som blivit utestängda från sin matmors omsorger och varma kropp som man gärna trycker sig intill under nattens timmar.

Och – givetvis – veknar husmors hjärta. Hon stiger upp, öppnar dörren och så får hundarna återförenas med sin matte, till valparnas oerhörda glädje och de vuxna hundarnas sluga förnöjsamhet. 

De trodde nog inte att jag såg det men när jag stapplade nedför trappan till ytterdörren såg jag i ögonvrån hur Mini och Blenda flinade malligt och gjorde en snabb high five med varsin framtass innan de glatt skuttar efter mig nedför trappan.

Nu har alla varit ute fått mat, kel och mys. Nu ligger Dagny och Dylan de så skönt nedbäddade i hundbädden framför vedspisen. Vid datorn sitter en trött tant som önskar att även hon låg nedbäddad lika skönt.

Nåja, tids nog så blir det nog vila även för tant. 

HÄRLIG FREDAG PÅ ER GOVÄNNER! 

Mat o Kalas - Militärtjänstgöring o Vintervalpar

Jag känner mig lite som Dagny här. Efter en minst sagt intensiv Trettondagshelg har vardagen kommit åter till gården. Helgen som var gick i kalasandets och mathantverkets tecken! Du milde!

Helgen inleddes med kalas här i stugan på Trettondagsafton med sex rätter på menyn. Två av våra trevliga gäster vad just hemkomna från en semester på Kuba. De hade inte bara vänligheten att bjuda oss på spännande berättelser utan lät oss även smaka en riktigt exklusiv "Habanos" med gördel! Det är väl första och enda gången det röks inomhus i den här stugan!!! Men oj vad de doftade gott! Herreman! 

I present hade de med sig en stor handsnidad sugga med kultingar som alla såg lika välmående ut som vår Johanna. Nu ligger de här på bänken och ler mot oss var gång blicken vandrar till dem! 

Här gör jag potatisgratänger med timjan och rödgul trumpetsvamp,
receptet finns i min bok Mickans Mat&Glädje

Detta är grunden till snittarna som ska serveras till bubblet när gästerna kommer. Smördeg, babyspenat, västerbottenost och vanlig gul trattkantarell. 

Just hällt av lagen från tjälknölen av älg. Märket efter termometern syns mitt på.
Det här receptet finns också i min bok Mickans Mat&Glädje

Förrätten består av skaldjurspaté på rotfruktschips samt laxrom

Roland Smen begrundar husets ölöppnare

Sickna väluppfostrade gäster som inte sätter sig innan vi dansat in också! Haha
Både Jiri och Helena Holasek från Havsjö Fiske och Konferens samt Bodil och Roland Smen medverkar i min bok Mickans Mat&Glädje med flera goda recept! 

Fisksoppa med saffran, citronmarinerade morotsflarn med skaldjur och aioli
Fisksoppan finns i min bok Mickans Mat&Glädje, men här har jag tillsatt saffran, morotsflarn och mer skaldjur.

Härliga Bobo!!!!

sent på kvällen gick vi upp med alla små hundar och in kom nu istället de
snygga flattarna Ceasar och Elvis som ägs av Jiri och Helena

Kompisar till Johanna att förgylla tillvaron i ladugård och stuga.
Trynpussar, Bodil och Roland

På fredagen gästade vi två kalas på fredagen, ett julkalas på dagen och senare ett födelsedagskalas på kvällen uppe hos våra närmaste grannar ovanför backen, söderöver. 

Lördagen hade vi gäster här med god mat och dryck och så avslutades helgen storstilat med otroligt trevlig Brunchbjudning hos våra vänner och nära grannar ovanför backen, norröver.

Hundar och valpar tycker inte så mycket om detta kalasande ty de får inte den uppmärksamhet som de tycker att de minsann är förtjänta utav. Så de tar ut maximalt av uppmärksamhet dessemellan, då vi är hemma alltså. Vare sig det är dag eller natt…

Husfar, som är i den åldern att han upplevt det alla unga män gjorde i hans ungdom, det vill säga militärtjänstgöring, lärde sig under den tiden att sova närhelst som tillfälle för sovande gavs – om man så stod upp. 

Denna lärdom har han tagit med sig genom resten av sin levnads dagar och sover tungt och, inte sällan, högljutt. Det innebär att han ändå sover trots att valparna är på bästa bushumör klockan två på natten – men inte jag.

Sömndrucken lekte jag lite tafatt med dem i sängen. Smekte, kliade och fick en och annan snufs och slick tillbaka. Så började min mage kurra högljutt. Varför vet jag inte, ty den har ju inte varit tom på över ett halvt sekel. Valparna blev blickstilla. Stannade upp, höll andan. Lade sina vackra huvuden på sne, en på ena hållet, än på andra, för att riktigt kunna lyssna in vad det var som skedde.

Det syntes tydligt att de funderade väldeliga över vad som dväljdes i den stora kurrande buken. VAD var det som brummande där innanför??? Hade matmor svalt en katt? En björnunge? Eller kanske en grupp förskolebarn? Eller förresten, är det kanske DÄR INNE som de försvunna kullsyskonen Daisy, Dorthy och Doris uppehåller sig?

Jag kunde inte låta bli att börja skratta åt deras dubier. Trots den tokiga timmen och sömnbristen. De var ju så otroligt söta! Så förundrade! Så begrundande!

Märkligt ändå va? Den brummande snarkande Husfadern gav de inte en sekunds uppmärksamhet, men matmors stora mage, ja den var tydligen värd att bevaka.

Ehuru. Till slut lugnade sig både buk, valpar och tant så en stunds sömn hann det bli, tack o lov.

Men jag undrar om inte en vintervalpsperiod kan jämställas med militärtjänstgöringen – ty snart tror jag att också jag, liksom Dagny och Husfar, kan sova var som helst och när som helst, bara tillfälle till sovande ges…

Puss & Kram! 

Er Mickan