Grekland nr 3

JORDBÄVNING och FISKSPA

Tragiki tidig tisdag morgon 11 september

Solen har ännu inte stigit upp. Inte Husfar heller. Jag sitter emellertid på vår balkong och njuter av stillheten som råder här på området i arla morgonstund. 

Himlen ut över havet blir allt rödare för var stund jag tittar ut över det lugna havet. Det röda ljuset skiktar sig i horisontella linjer med mer blå molnslöjor. Horisonten där hav och himmel möts dväljes i ett gråblått dis så att det nästan blir svårt att avgöra vad som är himmel och vad som är hav. Inga båtar syns utan stillhet verkar råda även på havet. Cikadorna spelar förbluffande högt i de knappt vajande palmbladen, ibland så högt att de nästan låter som vore du uppretade liksom. Jag kan inte låta bli att le.

Poolerna nedanför ligger stilla, i stort sett tömda på alla sina flytande barnleksaker som är väldans många och väldans stora. En plastkrokodil hänger sorgesamt med halva kroppen uppe på poolkanten och resten hänger slokande ned över muren. En man vaknade just och sitter på sin balkong snett emot och röker sin morgoncigarett, hostar och harklar sig ljudligt med morgontjock röst.

Balkongerna är täckta med badkläder och handdukar på tork. Så även vår, även om det är i sparsammare omfattning hos oss som ju inte har flera barn också vilket de flesta ju har här. Jag har dock lagt märke till att det finns en och annan äldre gäst utan barn, förutom oss då alltså. Speciellt en mager kvinna med blont hår och glasögon har jag betraktat några gånger. Säkert i sextiofemårsåldern med rökarens karaktäristiskt rynkpräglade ansiktshy. 

Hon är nämligen stamkund i All-inclusivebaren där hon verkar barrikadera sig på en väldigt näraliggande stol så fort baren öppnar klockan 11 på förmiddagen.

Man passerar där när man går till restaurangen så vi ser henne jämt sitta på samma plats i skuggan med ett par drinkar framför sig och en rykande cigarett inklämd mellan höger hands pekfinger och långfinger. Hon ler dock vänligt och nickar hälsande var gång våra ögon möts. Hon ser inte sunkig ut, tvärtom, hon är välklädd och välmanikyrerad men man kan ändå ana hennes målsättning med resan…

Jag har för andra natten sovit dåligt. Vet inte varför egentligen för jag grubblar inte särskilt mycket om dagarna utan har det ju bra, både inuti och utanpå. Kanske är det värmen, fast det inte alls är varmt i rummet. Tvärtom. Rummets AC, som är placerat ovanför min sovplats, är effektiv och gör sitt jobb och håller rummet svalt. Den susar ständigt och låter som en susande skog som viner kring huset i starka höstvindar. Kanske minner ljudet även om ett hav där vågorna gungar rytmiskt och nästan sövande. Men jag är vaken. Mellan två och fem ungefär om nätterna, precis som hemma när jag grubblar hit och dit om nätterna.

Här grubblar jag emellertid inte utan tänker glatt igenom dagens gjorda upplevelser och skeenden och skådar även framåt mot den kommande dagens äventyr. Idag ska vi ju på heldagstur till sjöss ombord på ett piratskepp och gissa om jag ser fram emot detta. Att få bada på öns legendariska badparadis i Smugglers Wreck och i de ökända Blue Caves vid Zakynthos norra spets! Åh…

Gårdagen var en mellandag där vi var här ”hemma” och gick den branta vägen ned till Ambuola Beach med ryggsäcken packad med frukt och vatten (och böcker). Denna gången var vi mer informerade och visste att man kunde hyra solstolar istället för att ligga i sanden som hamnar i allt! Allt, i kläder, handduk, skor, böcker, ja, jag har till och med sand i öronen – hm, en kan just undra om säkerhetskontrollen på flygplatsen reagerar och larmar på sand i öronen? 

Fast Göran lade sig i alla fall i sanden som du ser....

Vi gick därför till en annan del av stranden än sist och slog oss ned på varsin solstol inunder ett parasoll av bunden bambu, exotiskt värre. 

Efter en stund kom en man i femtioårsåldern som genom vissa yttre attribut såsom ring i örat, slingor i håret som var snaggat på sidorna och längre på hjässan, tajta vita shorts och vita converse, och tog betalt, 10 euro. Inget konstigt med det. 

Vi betalade givetvis utan protester.

Men strax därefter kom en rysk familj med två barn. Strax kom den övervintrade tuffingen och avkrävde även den ryska familjen på tio euro. Ryssen spände den redan runda buken, upp i tuppfäktningsläge och började argumentera med tuffingen på bruten engelska.

- Inte fan skulle han betala några pengar, han var ju här på semester som han har betalat dyrt för.

Tuffingen sa att han inte har med något hotell att göra, han drev en taverna och tillhörande uthyrning av solstolar vid tavernans fot och det var hans levebröd. Passade det inte kunde de gå igen, menade tuffingen på.

Ryssen, vars ansikte hade tagit samma röda färg som hans solsvedda mage, fick ge med sig ty modern och de två barnen hade redan barrikaderat sig i stolarna.

-Okej, here is your fucking ten euro, but I shall have a receipt, sa han lika butter och trumpen som en 

försmådd barnunge.

Tuffingen blev skitsur, vände på klacken och rusade uppför alla trappor upp till tavernans bar (säkert femton meter upp) och kom strax därpå ned med en flaxande liten lapp som han tjurigt överlämnade till den trinde ryssen med drypande indignerat tonfall;

- Here is your receipt – but next time you had to pay full tax!

Onekligen väldigt underhållande! Haha.

Göran försökte sig på att snorkla med sin just nyinhandlade utrustning. Men han höll snarare på att dö, tyckte jag som betraktade smålänningen på lite distans. Det var alldeles för höga vågor för detta tilltag och bäst han snorklade och girigt drog in luft i snorkeln vars ände var uppe i den begärliga syresatta luften, kom en våg och istället för luft drog han in en stor dos saltvatten. Stackarn, han hostade och spottade och blinkade hårt flera gånger.

Efter en stund gav han upp och kom besviket vadande upp ur havet med utrustningen i ena handen och slängde den intill solsängen och sa:

- Äh, det funkade ju inte, den där jävla skiten.

Jag var tvungen att vända mig bort så han inte skulle se mitt leende….

Efter en stund föreslog jag att vi skulle gå upp på tavernan och ta något kallt att dricka. Göran sken upp och vi tog oss upp för alla trapporna och beställde varsin Mythos – det ständigt närvarande grekiska ölet. 

Servitrisen kom fram med sejdlar av tjockt glas som var alldeles vita av imma, de förvarar dem i frysen för att gästerna ska få så stor behållning av ölet som möjligt. 

Ölflaskorna var alldeles våta utanpå efter att ha tagit direkt ur en kall kyl. 

Det var en härlig upplevelse att dricka några begärliga klunkar av iskallt grekiskt öl på en mysig taverna med det skvalpande havet nedanför.

Jag kom att tänka på Galenskaparnas ”De sa va gött å leva – annars kan de kvetta”…

Vi beställde något litet att äta, spröda vitlöksbröd  med tomater och feta. 

Mums. 

Då jag inte direkt gillar öl satt Göran med i stort sett två fulla flaskor Mythos. 

Jag ville gå tillbaka men han pekade bestört på ölen och utbrast mycket indignerad: 

För bövelen, vi kan ju inte lämna så här möe öl!

Jag sa att det nog var okej att ta med dem ned till stranden men vi satt ändå kvar där på ordentligt laglydigt svenskt manér och vågade inte ta med någon öl utanför staketet. 

Men så djärvade sig Göran till och frågade om det var okej om han tog med sig ölen ned till solstolen.

Servitrisen stirrade på honom som om han vore från yttre rymden, eller nåja, åtminstone mindre vetande. Hon gjorde stora ögon och höll upp handen teatraliskt framför hjärtat och utbrast:

- Of course!!! You do what ever you want to do!  This is Greece, Mister!

Då kom jag på att kanske jag skulle köpa med mig ett glas rosé och ta med ned till stranden och läppja på där under parasollet i riktig semesteranda. Jag gick fram till baren och frågade om det fanns rosé.

Hon viftade med mig till vinkylen och jag valde den sort som var minst söt. Jag köpte även lite salt snacks och betalade. Men när jag stod där och väntade in mitt glas rosé viftade hon bort mig och sa.

- I come down to you with your things, go down to the beach and enjoy.

Jag tittade klentroget på henne och undrade om jag hört rätt. Men hon viftade leendes bort mig och föste mig mot dörren och pekade mot stranden dit Göran redan tagit sig ned. 

Döm om vår förvåning när hon strax därefter kom ned med en stor vacker zinkhink fylld med isbitar, två vinglas och en hel flaska rosé, en porslinskål i vilken hon hällde upp chipsen och log rart och sa:

- Have a nice time here on the beach.

Vilken service! Och detta kostade bara 14 euro.

När Göran sedan  badade kom plötsligt ett par riktigt stora vågor. 

Jag satt på stranden och såg hur vågorna tog med sig badskor, solhattar och gamla äppelskrutt ut i vågorna när de drog sig tillbaka medan damer skrek och jagade sina skor och hattar. 

Vi tänkte väl inte mer på det men när vi kom upp till hotellet senare visade det sig att det var en liten jordbävning som i sin tur orsakade ett par mindre tsunamivågor. På hotellet hade däremot skalvet varit mer kännbart och folk hade skrikande rusat ut ur sina lägenheter i rädsla för ras. Där ser man vad fort saker sker och hur liten man är inför naturen.

På eftermiddagen, läs tidig kväll, unnade vi oss fiskspa! Vi satt där intill varandra på en bänk och hade fötterna ned i vattnet där massor av hungriga fiskar åt på våra gamla fötter. De lär ha blivit mätta…

Nu ska jag sluta, kränga på mig baddräkten och strandklänningen ovanpå, sticka fötterna i badsandalerna och kröna min grånande hjässa med min solhatt – sen bär det iväg mot nya äventyr.

De bästa Greklandshälsningarna till dig från mig!

Mickan 

Grekland nr 2

JÄTTESKÖLDPADDOR OCH JÄTTEPLASK

Under söndagen, då ni där hemma i Svedala väl mest gick ut och in i vallokalerna och slängde blickar på klockan för att se när de första resultaten skulle presenteras, hade vi helt andra saker för oss!

På förmiddagen låg vi (läs Mickan) vid poolen och läste!!! Innan vi for hit trodde jag mig aldrig våga göra det - och nu gjorde jag det, ganska obesvärad till och med!

Lojt släntrade vi sedan bort och åt lunch, därefter packade vi våra badkläder och gick ned en bit längs bygatan för att vänta på den buss som skulle ta oss ned genom Tsillivi och vidare söderut till Laganosbukten.

Jag stod där vid väntplatsen i en skepnad till hälften excentrisk kulturtant och hälften fullfjädrad Scandinavisk turist i mina badtofflor (nyinförskaffade) strandklänning och solhatt (nyinförskaffad). Haha. Det bjuder jag på!

Bussturen söderut skedde i vådlig fart och på sååå smala gator och vägar kantade av olivträd, vinrankor, tjudrade hästar och betande getter. Jag trodde flera gånger att nu går det bara inte att ta sig fram längre på den här lilla vägen med den här stora bussen, men mötande människor, åsnor och bilar fick snällt backa och stiga ut i olivlundarna och ge bussen företräde.

”Här har vi inte åkt innan, jag känner inte igen mig”. Citat Mickan.

”Jo det har vi, jag känner igen alla de staplade ölbackarna vid bryggeriet.” Citat Göran.

”Ja! Nu känner jag också igen mig, jag känner igen den vackra trädgården med de formklippta buxbomsträden och de stora vackra terracottakrukorna.” Citat Mickan.

”Ja, och jag känner igen alla lastpallarna och bröten som står staplade intill betongfabriken där,” pekar Göran förnumstigt.

”Just det, där står ju den skäckiga ponnyn tjudrad, den känner jag igen!” Citat Mickan.

”Här åkte vi när vi kom från flyget, det var här två gubbar höll på att mura”. Citat Göran. 

Så där höll vi på. Vi lägger onekligen märke till helt olika saker, lille Husfar och jag…

Till slut, efter en i mitt tycke, mycket vådlig bussresa, var vi framme vid den fina Laganosstranden där vi fortsatte på ofattbart små gator ned till hamnen där en ”Kärr-blå-och-vit” båt väntade oss för att ta oss ut i det närmast overkligt turkosblå och kristallklara havet i hopp om att skåda de sällsynta Caretta Caretta, jättesköldpaddorna som inte bara finns på Hawaii och Mexico, utan även här. 

Vi hade inte så stora förhoppningar ty vi hade talat med flera andra på hotellet som gjort utflykten men inte sett röken av några jättesköldpaddor.

En frodig piratdrottning som kuttersmycke...

I min nya egenskap av excentrisk kulturtant och fullfjädrad turist, gick jag ombord först av alla och vem hamnade längst fram i fören under den förvisso söndriga men glatt fladdrande piratflaggan om inte vi? 

Ska vi ut på äventyr ska vi göra det på riktigt. Jojomensan. Ibland får man våga ta för sig och kräva lite utrymme – väldigt osvenskt men vi är giriga på allt vad naturupplevelser heter, så vi höll oss framme.

Vet ni!!! Vi hann inte åka i två minuter i Laganosbukten förrän hon kom, jättesköldpaddan! 

Hon sågs redan långt ned i det klara vattnet och så kunde vi följa hennes rörelser upp till ytan dit hon sam ibland för att hämta luft. Så otroligt häftigt att se dessa mäktiga jättesköldpaddor på bara någon meters håll! Det liksom strömmade adrenalin och upphetsning i blodet! Så jäkla maffigt! Åh! Tacksam!!!

Efter ett tag stävade hon utåt, båten, med kurs mot Marathonissi – sköldpaddsön. 

På den sydöstra stranden där är ett skyddat och bevakat område där Caretta lägger sina ägg och där får ingen vistas på kvällar och nätter utan endast några timmar på dagen för att inte störa sköldpaddornas äggläggning och kläckningsprocess. Ett utsatt djur där bara en av tusen födda, når könsmogen ålder.

Vi lade inte till där på äggläggningsplatsen utan stävade under en lättklädd (här var det inte så  noga med antalet streck på uniformen precis - uniformen i sig var inte heller så värst vidare kaptensmannaaktig) kaptens manövrerande, vidare runt till badstopp i en helt helt helt helt fantastisk miljö. 

Där badade och simmade vi in och ut ur grottor, tvärs igenom grottor och det var en religiös upplevelse att ligga på rygg och flyta i det salta vattnet medan det höga grottaket välvde sig över mig som om jag vore i en mäktig svulstig katedral. 

Jag låg där på rygg, ensam – trodde jag – och kunde inte motstå att pröva akustiken.  Se er en flytande Mickan på rygg som med ett lyckligt flin i plytet, ligger och sjunger Amazing grace i en outstanding akustik.

När jag kom ombord senare kom en man från Dalarna fram till mig och sa att jag sjöng vackert… Hahaha.

Fredric från Dalarna kom att bli ett trevligt resesällskap för oss lantisar

Jag är väldigt glad att jag motionerat regelbundet de senaste månaderna och också tappat en del i vikt, för klättrandet upp i båten från havet krävde en del akrobatisk vighet. Även ombordstigning och landstigning krävde sin man ty det var en dryg halvmeter att skutta av och på. Men det var inga problem alls för mig.

Och nu ska jag berätta en sak som ni nog inte tror på. Men det är sant.

När vi haft en timmes badstopp på Marathonissi, for vi vidare och rundade Zakynthos sydligaste delar och tog nästa stopp i helt overkliga Keri cave. Där omgavs man av höga vita klippväggar som bildade arkader och grottor som jag inte kan göra rättvisa att ens försöka klä i ord. Här var det djupt, trots att vi var långt inne i en av de små vikarna.

Vi hoppade från båten ner i vattnet och började titta ned i vattnet. 

Vilken botten!!! 

Jag har aldrig sett något liknande. Stora stenblock, till förfining rundslipade, låg under oss som ett ytterst vällagt skiffergolv. Så otroligt maffigt!!! 

Vi fick låna cyklop och snorkel av en familj från Vänersborg, en stund. Man såg så mycket. Små pigga fiskar, kräftdjur, snäckor som hela tiden accentuerades mot den synnerliga vackra bottnen.

Alla blev som barn på nytt. Det tjoades och skrattades och några kvinnor började utmana varandra i att hoppa rätt ned i vattnet. Det var inga smådamer heller, två brittiskor i min storlek, dock litet yngre, gick upp på högsta däck och klättrade över relingen medan de höll sig i en stolpe och efter övertalning och påhejning från många omkring, både på övre och nedre däck samt från personer som sam nere i havet, tog de sig för näsan och kastade sig ut. Det var ungefär sju meter.

Och nu kommer vi till det fantastisk otroliga. MICKAN THOR gör detsamma!!!!!! Hon klättrar med skräckblandad förtjusning över relingen, sätter sig och stirrar, närmast livrädd, ned i det djupa vattnet och tror sig inte våga. Men folk hejade glatt på från både båt och hav, och plötsligt slänger jag mig ut!!!! Kastar mig ut!!!! Far med ett brak ned i vattnet, dras ned djupt, djupt i en omgivande spiral av bubblor och kaskader. Fördes sedan sakta upp till ytan igen där jag möttes av applåder och glädjetjut.

Jag genomfors av sådan lycka och bubblande glädje! Tänk så många av mina mentala hinder och blockeringar jag redan utmanat dessa två dagar!

Efter en stund förkunnade Göran leendes för Fredric från Dalarna och familjen från Vänersborg att om tre timmar kommer en tsunamivarning utfärdas för Italien efter Mickans gigantiska hopp från hög höjd rätt ned i Medelhavet…

Grekpussar och Medelhavskyssar,

Mickan

Grekland nr 1

BRÖLLOPSDAG och GREKLANDSRESA

Tragiki, Zakynthos, Grekland, tidig morgon söndagen den 9 september 2018

Morgonen har randats och en stor gyllengul sol har klättrat upp ovan havets och pinjeträdens (och alla luftledningars) horisont. Hemma i Sverige råder valfeber, Göran följer nogsamt alla nyheter han kan och uppdaterar i sin tur mig.

Allt har gått bra hittills på var hastigt uppstådda resa. För ett par dagar sedan visste vi inte alls om att vi skulle flyga till Grekiska ön Zakynthos! Men ödet ville annorlunda och nu är det som det är - tack vara välvilliga barn och farmor.

Husfar och jag kom till Landvetter Airport Hotel nästan exakt samtidigt, utan att så ha planerat. Jag körde hemifrån mitt på dagen, var tvungen att vänta in posten innan jag for ty vi väntade på våra EU-sjukkort från Försäkringskassan och de kom! Tajming även där. Göran i sin tur var ju på maskinmässa i Säve, Göteborg, och åkte minibuss med kollegorna som släppte av honom vid hotellet. Döm av min förvåning när han knackade på vår hotelldörr bara tio minuter efter att jag checkat in. Kul!

Vi drack först champagne på rummet och därefter unnade oss en fin (och rysligt dyr ☹) bröllopsmiddag på hotellet och därefter lade vi oss ganska tidigt för att sedan stiga upp halvfyra för att hinna till avfärd 06.05. 

Det var stressigt och småtufft på flygplatsen för oss lantisar som inte har full koll på alla moment. Och så ska man ju göra allt själv också, selfcheckin, selfscanning av bagage och selfdrop av desamma. 

Så fastnade jag två gånger i säkerhetskontrollen och försökte förklara att det nog berodde på att jag har en spik i fotleden. 

Efter att ha fått tagit av mig skor och hårspänne och återigen provade att gå igenom kontrollen, som ändå larmade, lät han genomsvettiga Mickan gå in.

Allt tog sådan tid så vi fick bara rusa genom shoppingområdet (jag hade för en gångs skull räknat med att handla en parfym, Dior Pure Poison som min väninna Berith har och som jag tycker så mycket om – ja både väninnan och parfymen) men det var inte att tänka på. 

Vi rusade direkt till gaten som redan hade ombordstigningen igång, hoppade fort upp i bussen som tog oss ut till det väntande SAS planet. Där hade jag i förväg köpt våra platser, längst fram, haha, så vi kastade oss ned i sätena och försökte pusta ut (och nej, jag behövde ingen bältesförlängare utan det befintliga bältet gick runt…). 

Flygresan gick bra, vi roade oss med att beskåda två härliga om än kanske litet överförfriskade kvinnor som glatt och högljutt kurtiserade med en gift make vars fru satt bredvid Göran. De drack girigt och glatt ur planets dryckesvagn och den homosexuelle manliga flygvärdinnan fick gång på gång serva dem med mer gin, öl och whisky och de betalade varje gång med sitt kort som han fick dra i sin mobila lite krånglande kortläsare.

De handlade många gånger fast personalen initialt sade att man skulle handla all dryck till resan på en och samma gång då dryckesvagnen passerade genom planet. De skrattade och var så högljudda att det var riktigt roligt, jag skrattade också när de hade sina värsta skrattanfall. Mannen de satt bredvid, han fick hålla god min ty de pratade hela tiden med honom, tog honom i armen och lutade sig mot honom. Så småningom fägnades även han av kvinnornas uppsluppenhet och charm, så han blev ganska livligt engagerad han med.

Jag vände mig till hans fru och sa: 

Din man blir då i alla fall underhållen…

Hon svarade skrattande att han sagt när de gick ombord: 

Jag tänker sova under hela resan ned… 

Hahaha, något sovande blev det då rakt inte av.

Sedan kurtiserade de med den manlige flygvärdinnan som hela tiden servade dem med mer dricka och de avkrävde honom varsin kram och sa att han var såååå trevlig och mysig mm mm. Ja, ni förstår att vi hade full underhållning. Man kunde inte låta bli att bli glad i deras sällskap, de var så rara, så oförargliga och så uppsluppna inför det semesteräventyr som låg framför dem – och oss alla andra.

Flygvädret var fantastiskt och vi färdades ovan det mjuka molntäcket vars formationer ibland såg ut som vulkaner, ibland som raukar och ibland som nallebjörnar – enligt min fantasi i alla fall…

Vi såg även solen vid molntäckets kant. 

När vi närmade oss Grekland lättade molntäcket och vi kunde se landskapet vilket alltid är fascinerande från ovan. Så kom vi ut över havet och kunde skåda ön Zakynthos och det pirrade till i magen, kändes fortfarande overkligt att vi skulle landa – och vistas på – en grekisk ö!!!

Allt gick bra med bagaget som så stiligt kom farandes på bandet och vi blev sedan mötta av Airtours representanter som hjälpte oss fram till rätt buss. Transfern tog bara en knapp halvtimme och så var vi framme vid Caretta Paradise där vi nu bor. Receptionen var proppfull med barnfamiljer och bagage som väntade på buss till flygplatsen. Vi fick inte checka in vid den tiden vi anlände utan först tre timmar senare men vi fick våra plastband fastsatta på handleden som åkbanden på Liseberg du vet. Vi har illgrön färg på våra band vilket signalerar till personalen i barer och restauranger på hotellområdet, att vi har All inclusivepaket.

I väntan på vårt rum (som jag vid den tiden längtade efter intensivt ty de många intrycken och alla människor och stressen tog nu ut sin rätt och jag var lika stressad och uppvarvad som trött och ville bara ha lugn och ro och ensamhet) gick vi förstås till baren och jag tog ett glas rose och Göran ett glas öl. Men vinet var fullkomligt odrickbart, stooooora dunkar med det billigaste vinet, så något vindrickande blir det inte för mig här. Det klassiska grekisk kådasmakande Retsinavinet finns inte i All inclusivebaren så det har jag ännu inte smakat.

Strax därefter fick vi nyckeln till vårt rum och vi kunde inte komma dit fort nog. Jag kröp nästan genast ned i sängen och halvslumrade en stund.

Jag rymde så många känslor. Jag kände mig obekväm och nästan ångerfull över tilltaget att åka hit. Överallt var det folk, massor med folk. Under oss, bredvid oss, mitt emot oss, över oss och jag kände stort obehag. Efter att ha vilat en stund vågade jag mig ut på balkongen. Men inte i badkläder eller underkläder utan i klänning och kände som att alla tittade liksom – vilket de inte alls gjorde förstås.

Överallt var det badande och solande (och rökande) människor som verkade totalt obesvärade och bara gjorde vad som föll dem in. Kropparna varierade lika mycket som barnens badleksaker. Jag tänkte att ALDRIG kommer jag att gå ned dit till poolerna bland alla människor.

Jag satt där på vår balkong och tänkte ångestfyllt;

Vad gör jag egentligen här? Hur tusan ska jag stå ut en hel vecka? Hur tänkte jag egentligen när jag beställde en sådan här resa? Och hundarna hemma…. Och blommorna…. Katterna… Min lugna lilla gröna terrass där ingen ser mig….  

Allt var såååå mycket mer turistiskt än jag hade uppfattat när jag valde hotell. Dessutom är detta barnens paradis med massor av plastiga åkdon, leksaker, hoppborgar, en gigantisk vattenpark med vilda rutschkanor, strömvirvlar och vattensprutande flugsvampar mm mm. MASSOR massor massor med skrikande och tjoande barn. Vi är nog nästan de enda utan barn här.

Detta gjorde mig beklämd och obekväm och jag klandrade mig själv för att helt ha missat detta. Göran, däremot, kände inte samma beklämdhet utan gick gladeligen och spankulerade på området, tog ett och annat dopp i poolerna medan tråkiga jag satt på balkongen och tryckte – och längtade hem...

MEN – efter att utmattade krupit till sängs på fredagskvällen och därefter sovit 12 timmar, både Göran och jag, så kändes allt så mycket bättre. 

Vi packade badgrejer, vatten och frukt och gick hand i hand ned till havet, mycket brant väg ned dit!

Vi fann en plats där vi lade ut våra handdukar i sanden och sedan badade vi länge i det turkosa kristallklara vattnet. 

Såå skönt och jag lade mig raklång med utbredda armar så att endast ansiktet var ovan vattnet, bakhuvudet och öronen var under vattnet vilket gjorde att jag inget hörde utan nästan försvann som i en annan värld där bara jag och tystnaden och njutningen av det varma vattnet och de sällsamt gungande vågorna vaggade in mig i en trygg skön värld.

Göran stannade länge ute i vattnet medan jag simmade in ty jag var en smula orolig för min ryggsäck som stod där på stranden innehållandes både mobiler, hotellnyckeln och våra glasögon. Så lade jag mig på magen, tog fram ett från frukostbuffén medstulet päron, en flaska vatten och min bok Hotell Angleterre av Marie Benett. Åh vilken njutning!!! 

Plötsligt kände jag mig priviligierad som låg och läste en bra bok på en sandstrand på en grekisk ö och lät solen torka bort det salta vattnet från det nyss gjorda badet. Kände mig så fri, så levande och all obekvämhet och blygsel för min kropp var borta. Jag var inkognito, ingen bryr sig om mig utan jag råder helt och hållet mig själv. Sköna känslor fyllde mig.

För igår eftermiddag var det (det hade ju då bara förflutit ett dygn sen vi anlände även om min textmassa kanske indikerar annorstädes) var det informationsmöte med Airtours som berättade en hel del om ön, om vad som gäller, vad som finns och vilka utflykter man kan göra.

Det slutade med att vi beställde en resa i eftermiddag till Keri Kaiki, en båttur ut från Laganos fina strand ut i Laganasbukten för att söka efter Caretta Caretta, jättesköldpaddorna! Sedan tar båten oss med till Marathonissi, ett naturens mirakel som också kallas för sköldpaddsön. Det är badstopp ett par gånger så man får bada i det turkosblå vatten. Detta ser jag verkligen fram emot.

Vi anmälde oss också till en heldagsutflykt på tisdag då vi åker med ett piratskepp längs hela kusten från söder ändå upp till de ökända Blue Caves på Zakynthos norra spets. Under den här resan kommer vi se och uppleva öns mest legendariska badparadis och vi kommer besöka den legendariska Smugglers wreck som är en av öns allra mest fotograferade platser.

På onsdag har vi hyrt en fyrhjulsdriven jeep och planerar att ta oss upp i bergen på småvägar med Göran vid ratten och jag som kartläsare.

Hur som helst, så var jag så upprymd efter detta möte och dessa bokningar att till och med jag sedan var i poolområdet och låg på en solstol och badade i poolen – precis som de jag skyggt tittade på från min balkong dagen innan och tänkte att jag aldrig skulle våga göra detsamma.

De goda känslorna håller i sig och i morse vaknade jag tidigt, upprymd och glad, och började skriva här. Ett avbrott har gjorts för frukost, jag åt återigen melon, fetaost och skivad gurka och snart går vi ned till havet igen.

Jag är glad! Hoppas du vill glädjas med mig.

Idag har jag bjudit jag på första delen av vår berättelse. Fem delar till kommer!   

Kärlek och leenden till dig <3 o:p="">

 Mickan  

Två lantisar på vift!

TVÅ LANTISAR PÅ SIN ALLRA FÖRSTA CHARTERRESA

PROLOG

Det var en gång en pojke och en flicka. Varje vardagsmorgon hämtades flickan av den ljusblå skolbussen av märket Ford som rattades av Vallentin i Bökarp. Efter en stund stannade skolbussen vid en gård ett par kilometer bort. Där steg en pojke ombord på bussen.

Han satte sig intill flickan som gick i fyran medan han själv gick i tvåan framme i byskolan i kyrkbyn. Deras händer sökte varandras ned i det grå sätet, tätt mellan kropparna, hemligt och osynligt för alla andra. Svettiga händer. Av nervositet. Av förtjusning.

Vid den här tiden då äpplena är mitt i sin gyllene smak hade pojken med sig äpplen från sin trädgård som han gav till flickan. Där hon bodde fanns inte ett enda fruktträd så hon tog tacksamt emot äpplena han gav henne.

Åren gick. Höstarna gick. Äppeltiderna kom och gick med blomning och pollinering på våren och fruktutdelning om hösten. Ett drygt decennium senare fattade pojken och flickan åter varandras händer. Kärleksfullt. Ömt. Fulla av förhoppningar, hopp och drömmar.

Hand och hand vandrade de jämsides in i kyrkan i sin barndoms by. Där i kyrkan där de båda såväl döpt som konfirmerats blev de nu man och hustru. I den kyrka som de så småningom både döpt, konfirmerat och gift bort sina barn, tagit farväl av far och morföräldrar samt firat årets stora kyrkliga högtider. 

Idag är det 32 år sedan de vandrade in i kyrkan. Nu – i dessa äppeltider - kan både pojken och flickan, deras barn och barnbarn, äta så många äpplen de vill ty trädgården i barndomens by är fylld av fruktträd.

Idag firar pojken och flickan såväl rådande äppeltider som rådande kärleken – på en plats ganska långt bort från äppelträdgården...

Snipp snapp snut – men än är sagan inte slut…

Nu följer härefter en dag-för-dag-berättelse om vår lilla semesterresa som våra familjer bjudit oss på genom att ge oss resecheckar till varje bröllopsdag. (”Vi köper resecheckar i stället för att ge er pengar för då köper ni bara hönefor och vin för pengarna…”)

STORT TACK till familjen som ställer upp och tar hand om gården så att vi kan åka iväg, stort tack också till BQ Travel i Vetlanda som hjälpte oss med alla resedetaljerna och tack till Airtours trevliga alerta representanter på Zakynthos.

Höstmånaden är här

Så har september månad randats. I år förknippar många september med val. Det har jag avklarat så nu tänker jag på naturen.

Igår morse var en det en bedårande dag som bräcktes. Promenaden gick ned till min barndoms sjö Tjurken. I låglänta marker låg ännu dimmor och gav älvorna salar att dansa i.

Ovan sjön lekte sjöröken bland solkatter och näckrosblad.

En och annan båt hade fått lite för mycket i sig...

Jag och hundarna stod vid stranden och drog in dofterna som kringgav oss.

Septemberdofter...