SPECIALERBJUDANDE för mina läsare!

Kära läsare!

 Arbetet med min åttonde bok, Mickans Bak&Glädje, som släpps i september är i full gång.

Jag bakar, fotar, skriver recept och jag besöker en hel del andra bakglada vänner vars goda recept jag vill bjuda på.

Glädjande nog har jag redan fått förfrågningar från läsare som vill försäkra sig om att verkligen få ett exemplar av Mickans Bak&Glädje – givetvis personligt signerat av mig – så nu har vi ordnat ett smidigt sätt att förbeställa boken!!!

Klicka på länken nedan för att göra din beställning- här finns också ett specialerbjudande som väntar:

SPECIALERBJUDANDE

Hoppas, tror, vill, önskar och drömmer om fler förhandsbeställningar från er!!!!

JÄTTEVÄLKOMMEN ATT BESTÄLLA!

Puss o Kram
Er Mickan

Dagen bräcktes just...

Den tidiga morgonsolen klär grenverk och stammar i guld och ockra som vackert speglas i Lyckopölens alldeles stilla yta.

En ny dag har bräckts.

En dag som format sig likt en mjuk boll som kommer genom luften i en fin båge. Jag kupar mina händer, sträcker ivrigt upp dem - och lyckas ta lyra!

Nu håller jag plötsligt en helt nyfödd dag i mina händer - åh, jag vill verkligen göra det bästa och mesta av denna fantastiska gåva!

Hoppas du vill göra detsamma!

Vårpussar,

Er Mickan

Ett stort steg!!!

Idag skedde det för första gången – och det kändes bra. Väldans bra faktiskt!  

Efter att ha bott här på gårn i hundra år, nåja, nästan i alla fall, och delat posthus med grannen vilket innebär att man får vandra genom hela trädgården och förbi lagården för att komma till nämnda posthus - har det nu skett en mycket stor förändring! 

Jag, som önskar att jag bodde ute i väglöst land dit inga bilar, cyklister eller flanörer skulle kunna ta sig och där jag aldrig någonsin skulle kunna bli funnen, bor dessvärre intill en allmän väg som dessutom delar vår gård och trädgård mitt itu.

En trafikerad väg rakt genom gården är ingen önskedröm för en djurägare utan innebär istället en ständig oro för alla gårdens katter, hundar, höns, ja för alla djuren och såklart även barnen. 

En allmän väg rakt genom gården är heller ingen önskedröm för solitärer och eremiter (jag är en av dessa) som ju är människor vilka söker ensamheten och behöver känna sig trygga i den privata sfären, i sina egen borgar man medvetet byggt och förskansat sig i.

Men hur som helst. Grannen har upphört att prenumerera på dagstidningen. I detta faktum dväljdes även möjligheter. Möjligheter till utveckling!!!

I tre månader har tanken fått värka och ta plats – det är viktigt att skynda långsamt på landet och att inte förhäva sig – men nu har det blivit verklighet! Nu blåser minsann förändringens vindar över gården så det viner runt knutarna!

En postlåda kunde nu placeras mitt framför vårt hus och vi skulle kunna få vår morgontidning direkt i postlådan - på bara några meters avstånd från farstubron! Och det är i detta som de oanade möjligheterna ligger – ATT I SVINOTTAN KUNNA RUSA UT I BARA NATTSÄRKEN O HÄMTA TIDNINGEN!!!

Tidigare har jag avstått från slika ting, alltså att gå i nattsärk med hår i paritet med seriefiguren Plupp, vandra i gryningen genom gården längs med vägen, för att hämta morgontidningen.

Detta har jag avstått ifrån i största medmänsklighet! Detta har jag avstått ifrån i vurmat hänsynstagande om trafikanter och andra förbipasserande!

Jag vill inte vara den som orsakar skador och olyckor genom att stirrande chaufförer kör rätt in i rännebroa, vill inte orsaka svåra stigmatiserande trauman hos små och stora barn, vill inte göra enarmade banditer armlösa och unga mopedister charmlösa.     

Men nu, kära vänner, nu har en postlåda satts upp mitt för huset och tidningsutdelningscentralen har vidtalats!

Så i morse kunde jag alltså för första gången barfota tassa nedför farstutrappen, kavat stega ut till postlådan med katter och hundar rännande runt benen och bygdens alla fåglar som en jublande kör, hämta min morgontidning i härligt sleten nopprig nattsärk och bästa Pluppfrissan ever!

Snacka om landsbygdsutveckling… 

Premiärbad i Lyckopölen!

Nu ni, kära läsare, nu har Eder Lanttant premiärbadat i sin Lyckopöl.

Åskådare var bland annat den relativt nyanlända sädesärlan som storögt stod o glodde på nakenbaderskan!

Jag badade inte jättelänge, det ska tillstås, men jag tog ändå en liten simtur.

Man vaknade till om jag säger så...

Puss & Kram
Mickan

Morgonbak på Thorshill

Kära läsare!

Det var en härlig känsla att för allra första gången vara på brödbaksfrossa hos Sonen och Svärdottir i deras alldeles nybyggda fina hus, vansinnigt vackert beläget mitt i ett bedårande böljande landskap som just vaknat ur djup vinterslummer.

I sjön nedanför lekte solkatterna tafatt, ett par harar skuttade lekfullt över stubben och en nyfiken sädesärla vippade snabbt fram över de nyanlagda gräsmattorna som börjar skifta i grönt.

Tänker bjuda er på några foton från vår härliga brödbaksmorgon men recepten, de får ni vänta på tills boken Mickans BakGlädje kommer i september 2016!!!

Men några av fotografierna jag tog bjuder jag så gärna på. Bakar med oss denna dag gör även Catarina i Ulvstorp, Sonens Svärmor - och tittar ni på bilderna så ser ni hur lika de är, Johanna och hennes mor Catarina.

Så här, kära läsare, här får du en tjuvtitt från vår bakförmiddag i det stora ljuvliga rymliga och i solljus badande köket på Thorshill!

Puss o Kram!

Mickan

Ps. 
Du kan redan nu förbeställa en signerad Mickan BakGlädje - skriv till: mickan@lanttant.se 
Ds.

Poetisk morgonstund...

En bedårande aprilmorgon. Solen glöder. Lyckopölen ligger stilla och blank. grannens timmervältor speglar sig däri.

Nattfrosten har skänkt accentuerande vita kanter på vårlökens skirt gröna blad.

Starar och trastar i våryr högform sjunger, pratar, kvittrar i omgivande lövängar.

Huskatterna tittar förväntansfullt men lugnt och tillitsfullt på mig eftersom de är förvissade om att Husmor snart ordnar med morgonvard åt dem.

Gammelhunden Alfons snarkar vid mina fötter.

Kaffet har bryggts färdigt och sprider lockande dofter i hela köket. Jag hoppas att dofterna virvlande söker sig uppför trappan, letar sig in i sovkammarn och kittlar Husfars väderkorn så jag får nöjet att ta en kopp morgonkaffe med mitt livs mittpunkt kring vars axel allt kretsar.

Känner frid och lugn i hjärtat, tillförsikt för dagen som bräcktes varsamt och vackert med hjälp av en generös vårsol som dansade fram över nattfrusna marker.

Önskar er alla fina vänner en riktigt fin, värdefull och minnesvärd dag – ta vara på alla små och stora guldkorn, stoppa in dem i minnets vida kartotek där de blir en oersättlig skatt att botanisera i den gåtfulla framtid som är vår…

Morgonpuss,

Er Mickan 

Jag mötte VÅREN!

I morse bräckte dagen till en grå, blåsig och blöt dag.

Annat var det igår - för igår mötte jag våren här på gården!

Började dagen med att stå vid Lyckopölen och betrakta grodornas ystra kärlekslekar där hanarna slåss om att få komma honan nära och vara den som får befrukta honans ägg.

Titta här på grodorna - men missa inte att lyss till fåglarnas tjatter!!!! Jag omgavs av, som det hördes, hundratals våryra starar och trastar som i paritet med grodorna också har kärlek och reproduktion som högsta prioritet.

Jag och Tasspatrull gick en runda i den ljuvliga vårmorgonen och koltrastens bedårande mångfacetterade sång följde oss genom lövängen. Katten Grålle har precis börjat introduceras i Tasspatrullen och får följa med oss ut, så det blir inga långa rundor under introduktionstiden.

I takt med att solen steg och luften allt ljummare kom humlor, bin och brummande skalbaggar fram ur gåtfulla gömslen för att kalasa på trädgårdens vårlök, scilla och färgglada krokusar. Mitt i det hela lade sig Johanna Nöffe för att njuta av våren, det såg så gött ut.

Jag fick inspiration att börja skriva på det vårtal jag ska hålla så jag tog med mig block och penna, tog av mig strumpor och skor och satte ned fötterna i solvarmt hö och satt o jobbade nån timme i skönt sällskap.

 Gårdens mönne tuppar och höns spatserade omkring och lät vintertrötta fjäderdräkter lapa i sig vårsolens stärkande strålar. En tupp kom in till mig i Lutan och lade sig att sola i höet, sträckte lättjefullt på sina ben och fjädrar och verkligen gonade sig i solen.

Ormvråkarna for högt i skyn och skrek sina kattliknande rop, det är lite extra rörigt med ormvråkarna i år ty det är tre vuxna vråkar som slåss om samma bo, vi får se hur det utvecklas, en del av naturens gång.

Plötsligt kom fem eftersläntrande svanar flaxande och sjungande bortifrån Hille och flög över oss i riktning mot Bjurvik, sannolikt med siktet inställt på de våröversvämmande sjölanden där Emån rinner in i Tjurken.

Jag tar in dofter och ljud, gräver ned tårna i det solvarma höet, kisar mot solen och känner sådan lycka och förnöjsamhet över att få leva här och nu, i en omgivning med andningsbar luft och brukbara jordar. I ett land med fred och demokrati, tryck-, och tyckfrihet och ännu fungerande lagar och regler så att man kan känna sig hyfsat trygg och få förmånen att möta en ny dag med tillit och förtröstan. 

Och i det lilla, men ändå kanske det allra största, så känner jag en stor fröjd över att jag, som den solitär jag är, får vara ifred, långt borta från tätorter och folksamlingar för att istället umgås med alla härliga djuren - här i mitt eget lilla refugium…

Puss & Kram

Er Mickan 

Djärv katt (å gubbe)

Gomorrhår!

Det här är katten Grålle. Han har bara sex liv kvar.

För Grålle har redan varit med om en hel del och varit nära att dö tre gånger, första gången var när han var liten kissunge och hade ramlat ned i toastolen..

Sen har han varit sjuk två omgångar och varit hos Tant Doktorn. Men det har gått bra och nu har han börjat följa med i Tasspatrullen så smått om morgnarna.

Hur som helst.

I morse sa Husfar:

- Att han är inte dålig den där lille katten, och nickade åt Grålle.

- Näää, sa jag lite förstrött ty jag läste i tidningen.

- Han har legat hiskelitt högt inatt, sa Husfar.

- Öh, jaha, sa jag och fattade inte vad Husfar menade.

- Va då menar du, frågade jag.

- Jo, sa Husfar, jag menar att han är inte dålig den där lille som vågar ligga så högt!

- Öh??? 

-  Inatt hade han klättrat upp och lagt sig uppe på din mage... 

Grrrrrrrrr

Hej Hallå!

Hej Hallå på Er!

Vill bara säga att jag har kommit hem till gården och är nu här i tryggt förvar och utgör just nu ingen större fara för allmänhet och civilsamhället.

Passar även på att visa Er mitt nya passfoto...

Puss o Kram!
Er Mickan

Ps: Ni vet väl om att ni alla och envar är viktiga och värdefulla? För det är ni! Ds.

Vacker gest o vacker bild!

Gomorron!

Jag fick en sådan vacker bild av en vän!
Hon har gjort en så vacker kreation av ett fotografi av mina lika älskade som saknade hästar Tiona och Tionetta.

Jag blev sååå rörd och varm när jag fick bilden så tårarna steg i ögonen.

Nu vill jag gärna dela bilden som Maud S skapat och så generöst delat med sig av.

Ha en underbar söndag kära läsare!

Puss & Kram
Er Mickan

Det frestar på...

Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen. 

Jag startade ju min resa på en tågperrong dränkt i vårsol men med kyliga vindar. Ambitionen inför själva resan till målet var solklar. Jag skulle börja skriva stolpar till vårtalet jag har lovat att hålla i min hembygd.

Nu blev det just nu inte alls något med det utan resan kom att bestå av pratglada människor som nog ansåg att även jag såg ut som just en sådan eftersom resenärerna intill mig, fast de byttes ut under resans gång, hela tiden tog kontakt och berättade generöst om och ur sina liv.

När jag sedan anlände till Staden i vilken den av mig sedan många år efterlängtade skrivarkursen ska hållas så hade jag full fokusering på att ta mig ut från Centralen, identifiera mig och sedan börja gå åt det håll där mitt hotell låg. (Jag valde det hotell som låg allra närmast kurshållningen då jag är en synnerligen förvirrad tant när jag befinner mig bland hus, gator, torg och människor istället för trädstammar, bäckar och mossbelupna stengärdsgårdar.

Okej, tog mig fram till mitt boende, fick kodkort mm och tog mig upp till den våning där mitt rum sades vara beläget, tänkte i hissen lite på skoj att ”jaha, då får jag väl som vanligt ett rum längst ned i lååååång korridor”.

Och si – visst var det så!!! Längst ned i en lååååång korridor låg ett litet rum. Hm, nu skulle jag bara ta mig in i nämnda rum. Försökte stoppa i kortet från olika håll men det fanns liksom ingen öppning. Försökte sedan hålla fram kortet framför en rund blänkande del under handtaget men inget hände. Skulle just vända mig och för att gå ned att fråga när jag i ögonvrån fick syn på en annan gäst, lååååångt upp i korridoren som gick in i sitt rum. Aha, där fick jag lösningen och genom att hålla fram kortet ovanför handtaget där en sensor fanns (faktiskt inte alls lätt att räkna ut får jag väl ändå säga till mitt försvar) kom jag så in i rummet.

Lade mest bara ifrån mig mina saker och gick sedan ut igen. Nu var fokus på att redan kvällen innan kursstart leta sig fram till platsen där kursen ska hållas. Jag frågar mannen i receptionen som lojalt visar på en karta hur jag ska gå och det sista han säger: Först vänster, sen höger och sen är du rätt på.

Tack, säger jag med ett litet nervöst leende och går ut genom dörren och på de sex metrarna hinner Först vänster, sen höger, bli till; Först höger, sen vänster vilket genererade en oerhört vimsig tant som gick och glodde överallt efter den gata jag blivit anvisad. Stannade inte mindre än tre olika människor som tappert svarade och visade hur jag skulle gå.

När jag äntligen kom fram till dörren hade jag dessvärre ådragit mig skavsår på båda fötterna! Fasen med!

Tittade på klockan och insåg att det var dags för ett telefonmöte och gick smått haltande hem till hotellet igen fast jag egentligen hade tänkt smita in på nån liten enklare krog för att kanske ta något att käka men vågade inte gå in på någon av de jag passerade.

Gick in i hotellet bistro, fann ett fönsterbord och den engelsktalande bistromannen slöt upp vid min sida med mustascher som skakade i takt med hans engelska och jag beställde en öl.

Nu satt jag trött vid ett fönsterbord med fötter som bultade i paritet med hjärta och nerver. Phu, det är jobbigt för en lanttant att vara i civilisationen, det frestar på. Hade mitt telefonmöte där vid bordet men jag var nog aningens tankspridd efter alla vedermödor.

På kockens, jo, ty han var även kocken, den mustaschprydde engelske mannen, tog jag en varm smörgås som inte gick av för hackor och plötsligt kommer han in till mig med en jättefin efterrätt och säger med ett brett leende: For you – on the house!

Jag blir smått generad men tackar snällt och frågar försiktigt hur det kom sig och fick det överraskande svaret att ”jag såg så trevlig ut – och vem vet, du kanske är en författare som är ute och ska skriva om oss, så jag vill förstås göra gott intryck”.

Jag satt med gapande mun, lyfte sen upp ena handen och tryckte upp hakan så munnen stängdes och sa, helt förbluffad: Ja, jag är faktiskt författare, varpå han slängde fram kardan och vi gjorde en jädra hård, men hjärtlig, high five där i restaurangen så att övriga gäster vände sig om och log och den lille glade kocken som flinande stod intill en sittande rund och färgglad och rodnande tant.

Nu var jag än mer nervös och på spänn, nu skulle jag inte bara låtsas vara civiliserad utan även prata svengelska och därtill äta, allt på samma gång. Svetten kröp fram i både panna och nacke och färgen steg i ansiktet, det kände jag.

Men inte kunde jag äta upp! Jag är ju ingen vän av sötsaker, kakor, tårtor, desserter eller något sånt, men det kunde ju inte den stackars kocken veta.

Beklagande försökte jag mig på att säga att jag är mätt vilket mest låter som att ”Jag är full”.  Jag tackar och bugar och bockar mig ut från restaurangen och har bara ett mål i huvudet nu, upp till mitt rum, till ensamhet och ro.

Börjar rafsa i väskan, först lugnt sedan allt mer desperat och snart stod sanningen klar för mig. INGET KORT TILL HOTELLRUMMET!

Fick generad, rödflammig, svettblank och nervös spatsera fram till hotellreceptionen och säga att jag förlorat mitt kort! Va? Redan samma kväll jag anlände! Åh, vad dum jag kände mig. Han tittar lite under lugg på mig men gör snällt ett nytt kort. Jag backar, nu med farligt hög puls, mot hissen och säger GOD NATT! 

Öh, han tittar på sin klocka och säger: Men kära nån, du kan ju inte säga gonatt nu, klockan är ju bara halvåtta.

Var det möjligt??? För mig kändes det som midnatt och jag gick uttröttade ned till mitt rum lååååångt ned i korridoren, lyckades, fast först efter vissa vedermödor, öppna min dörr bara för att mötas av hotellkortet som låg så fint här på bordet och log gäckande mot mig…

Jag klädde mödosamt av mig, borstade tanden och kröp i säng.

Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen…

Nu ska jag gå iväg till skrivarkursen – om jag inte går vilse…

Puss & Kram,

0Mickan

Början på ett äventyr

En dam sitter snett framför mig och tänker nog inte på att hon syns från min vinkel. Hon petar onödigt ihärdigt i sin högra näsborre, får napp och smular, bearbetar, det i näsborren funna materialet mellan tummen och pekfingret. Jag försöker hålla igen mina klökningar och uppkastningar.
Jag är på väg till en stad i södra Sverige. På ett äventyr jag aldrig tidigare varit ute på. Jag ska tillbringa min helg på en skrivarkurs. Det har jag önskat länge, länge men först när jag faktiskt VANN halva deltagaravgiften för nån månad sedan så blev det liksom verklighet att tant M ska deltaga i en skrivarkurs.
Snett emot mig har jag två killar som sitter mitt emot varandra i enmanssäten och ett litet bord emellan. En av killarna har sin laptop på bordet, den andra har sin i knäet. Båda har snören upp i öronen från sina datorer och är förlorade från denna värld.
När vi stannade i Alvesta tänkte jag, medan det var lugnt i korridoren, i all hast försöka fly till toa för att lätta på blåsan. Hm, det var givetvis upptaget då säkert många vimsiga människor i paritet med mig själv försöker utnyttja tågets låga fart och stillastående.
Hur som helst, jag väntade stoiskt. Ut från toa klev en ganska ung kille i mörkblå sweatshirt och jeans och såg, i mina ögon, lite smått generad ut. Tro fasen det!!!! För FY FARAO va äckligt det var inne på toa. Han hade ju inte ens lyckats spola ordentligt efter att ha gjort en rejäl tvåa.
Jag klöktes kraftigt redan i dörren och fick omedelbart backa ut igen under det att jag tog upp min sjal framför munnen och näsan och andades doften av gott sköljmedel och ”hemma” för att inte kräkas rakt ut.
Nåväl. De där intimiteterna får anstå, jag kan väl inte ha så rasande lång tid kvar på tåget, nja, dryga timmen eller lite till om jag ska vara ärlig.
Damen framför har upphört sin skattkammarjakt och håller nu i en skalad mandarin i sin hand, märkt av ålder, handen alltså, inte mandarinen, som hon sakta delar upp i klyftor, mandarinen alltså, inte handen, vilka hon njutningsfullt stoppar i sin mun.
Till sällskap har hon en synnerligen snygg, ung, blond, ball kvinna. Jag får, i min generösa fantasivärld, för mig att relationen handlar om något i typ med mentor / adept och blir lite avis. Jag skulle också så gärna vilja ha en mentor men får istället bara massa frågor om att JAG ska bli deras mentor… Hm….
Oj. Nu har damen snett framför, hon som jagade skatter strax nedanför ögonen, stoppat sitt ena ben i ett rött plastband och så drar hon benet upp och ned, upp mot sitt bröst. Uppenbarligen en form av träning. Hon tittar på klockan mellan varven och beslöt sig just nu för att det fick räcka för högerbenet och börjar nu likaledes med vänsterbenet.
Hennes unga moderna modemedvetna blonderade välsminkade sällskap ska just gå på toa, hon möter min blick när hon reser sig och jag sitter ju just bakom henne så det blir ofrånkomligt att våra blickar möts.
Jag säger: Öh, det är inte jättefräscht på toa om jag säger så…
Hon spärrar upp ögonen, blinkar till med sina förstärkta fransar och säger med en tillbakahållning rysning:
Tack, jag går till nästa vagn.
Vid det här laget har jag fått höra större delen av livets skeenden hos en sedan 11 månader pensionerad Uppsalakvinna på sin väg till sex veckors vistelse i Berlin, spridda verk ur en kronobergsk beteendevetares hårda verkstad samt en resenärs vedermödor över att resa bort från lägenheten i Alvesta där krukväxterna kräver sin skötsel.
Resor är märkliga. Gåtfulla.
Jag skulle bara skriva lite stolpar till det vårtal jag ska hålla i år. Igen.
Men… Nä….
Inga stolpar.
Bara livets realiteter.
Som händer här och nu.
Och mannen snett emot mig med laptopen på bordet plockar just upp mer rödvin ur sin påse och fyller på i sitt glas och ur en blå mindre påse fyller han sin näve med salta jordnötter.
Sånt är livet.
Och resandet…

Jag bjuder DIG på exklusiv tjuvtitt!

Kära fina rara Följare!

Nu blir ni de absolut första som får se det riktiga bokomslaget till min kommande bok.

Några har fått se en arbetsvariant men ingen har ännu fått se den riktiga fram och baksidan på min åttonde bok Mickans BakGlädje!!!

Men NI får det nu!!!

Vad tror ni?

Blir detta en värdig uppföljare till Mickan MatGlädje?

Puss o Kram och ha en ljuvlig vårhelg alla!!!!

Er Mickan

Bevingat besök

Vi har för första gången (åtminstone som vi har sett den, eller "vasnat" den, som man säger på Nävelsjöitiska) fått besök av en Turkduva Streptopelia decaocto. 

Visst är den fin!

Puss o Kram
Eder Lanttant Mickan

Påskhälsning!

För det mesta går det bra...

För det mesta går det bra. Nästan jämt faktiskt. Men så händer det någon gång då och då. Vad, undrar du?

Jo, att jag glömmer stålsätta mig. Förbereda mig. Få mitt förnuftiga jag att förbereda mitt känslosamma jag. Så att jag är beredd liksom.

Beredd att när jag öppnar stalldörren möts jag inte av ett stort tungt och alldeles bedårande hästhuvud som lågt gnäggar mig välkommen och vars mule väntar på att få bli kysst efter att jag utropat ”morron-pollon” såsom traditionen påbjudit i ett kvarts sekel.

Till morgonritualen hörde sedan att de stora märrarna vände sig om och hängde ut med sina tunga huvuden ut i stallgången med full uppmärksamhet på mig och mina förehavanden. Med vidgade iakttagande ögon, spetsade öron, höjda huvuden följde de mina rörelser. Såg när jag gick gången fram och sa ”morron-pollon” till de olika djuren i boxarna fram till katthuset där hungriga katter väntar på sin matmor och den obligatoriska morgonsmekningen till var och en.

Märrarna väntar på det magiska ljudet. Det kommer när jag med ett dov, lite metallisk klang öppnar de gamla rejäla soptunnorna som jag målat i engelskt rött med vit dekor. Det ljudet signalerar MAT. 

Aldrig är de så vackra som då, stona! De tittar intensivt på mig och jag tittar leende tillbaka på dem och genomfars av sådan ömhet för de outsägligt vackra hästarna och att dessa fantastiskt fina djur faktiskt bor här hos mej! Sådan lycka. Sådan ynnest.

Detta är förstås borta nu. De är döda. Båda två. Borta. Tomma gapar boxarna. Rensopade på sitt spån. De stora grimmorna är borta från stolparna. Inga outsägligt vackra ögon följer mina rörelser.

Det är detta jag glömmer ibland. Glömmer att stålsätta mig. Förbereda mig. Få mitt förnuftiga jag att förbereda mitt känslosamma jag. Så att jag är beredd liksom.

Beredd att när jag öppnar stalldörren möts jag inte av ett stort tungt och alldeles bedårande hästhuvud som lågt gnäggar mig välkommen och vars mule väntar på att få bli kysst efter att jag utropat ”morron-pollon” såsom traditionen påbjudit i ett kvarts sekel.

När det händer, när jag är obetänksam och aningslös och glad öppnar stalldörren och i samma sekund slås av den fasansfulla insikten att där är tomt, att de är döda, då känns det som ett kraftigt slag i magen och jag kan inte värja mig mot sorgen. Saknaden.

För det mesta går det bra. Nästan jämt faktiskt. Men så händer det någon gång då och då. Idag var en sådan dag…

Flockar & Plogar

Nu kommer de!

I stora flockar.

Plogar.

Gäss. Ankor. Svanar. Änder.

Här bjuder jag på några foton från idag, uppströms i Emån vid Nävelsjö!

Väl bekomme!

Puss o Kram
Eder Lanttant