Sommarkväll med abrupt slut...

Kvällsmysstund på verandan med några av huskatterna och hundarna i knäet på Husfar som inte vill vara med på bild efter den där jakten, ja ni vet...

SOMMARKVÄLL MED ABRUPT SLUT...

Nu när husmor äntligen kommit Hem till Gården igen och ska fira och njuta av sommaren är det inte mycket bevänt med densamma. Varken med husmor eller sommaren.

Men skam den som ger sig och igår tänkte hon minsann att här SKA lekas sommar, varvid hon tvingade stackars Husfar följa med utomhus i kvällningen. Eftersom en sådan syssla inte är något han hyser det minsta intresse för, så får man köra med diverse knep. Ett som brukar fungera är att lägga huvudet på sned, anlägga hundvalpsblicken och i en kombination av vädjande och uppfodrande tonfall säga:

-Ja, men detta är kanske sommarens aaaaallraaa siiiiisssssta kväll…

Så igår skulle vi minsann njuta av sommarkvällen utomhus. Det var lättare tänkt än gjort. Det blåste jädrar i mig styv kuling och det gick gäss på dammen. Sen gick hon in. Gåsen alltså. Ja, ankan också

För att skapa mysfaktor (icke att förväxla med myskankor) krävs förstås ljus och lyktor som brinner. Dessa var dock sura och blöta efter allt regnande och lät sig inte tändas, framför allt inte med tanke på att tändstickan hann brinna i exakt en fjärdedels nanosekund innan vinden klapp den.

Husfar satt redan oföretagsamt tillbakalutad och famnen full med djur. Han hade dessutom redan fallit i det förhatliga komaliknande tillstånd som bara gubbar verkar kunna.

- Sätt di o logna di, väste han med slutna läppar och lika slutna ögon.

Halva styrkan husdjur satt på backen o väntade dessvärre på samma sak, alltså att Husmor skulle lugna sig så pass att även de fick en mjuk och varm plats att vila på. Så när hon äntligen kravlat sig rätt och dragit en filt över fötterna blev dennas frodiga hönsfarmarfamn genast full.

Längst ned lade sig katten Fläsk-Sune, därefter, och mer vid sidan av smalbenen (ja, de heter så även om namnet inte står i paritet med utseendet) lade sig hunden Blenda. Ovanför, strax ovan knäna, lade sig Cat Russel, som heter så för att han har en teckning likt en Jack Russell men som, eftersom han är en katt, gavs namnet Cat Russell.

Husfar hade fler husdjur där borta i sin famn men eftersom husmors bukomfång är av en något generösare karaktär än Husfars, fanns mellan Cat Russel och ovan nämnda kroppsdel, bara en liten ynka plats kvar. Och just där passade Katten Spöket in, denna är nämligen av modell "rafft".

Så satt vi då där och skulle äntligen vara lediga och njuta av sommarkvällen. Det var inget vidare… Det blåste som tusan, regnet letade sig igenom den täta väggen av blomsterkaprifol, trots att den är av samma betingelser som en redig småländsk stenmur, det vill säga; ”jävlahög och ormatät”.

Djuren i knäet krävde att man satt still men Husmor var orolig, parerade med återhållna skrik de allt mer närgångna fladdermössen som med mycket onödig frenesi flög omkring verandan. Hon försökte också undkomna påträngande bålgetingar och med armar och händer schasades knott och mygg på flykten. Det var så tröttsamt.

Plötsligt kom en stor mörk fet padda lojt hoppande. Dessa har vi gott om här på gården och är inget som skrämmer, snarare tvärtom. Den hoppade helt frankt fram till husmors, med djur och stor tant överbelastade, verandasoffa och blev liksom sittandes där. Lugnt och värdigt satt den med en brant lutande mörkbrun vårtförsedd kropp. Då och då blinkade den med blanka ögon och intetsägande blick.

Varifrån Husfar fick luft, vet jag inte, men plötsligt nickade han menande mot paddan som satt nedanför mig och sa i en tonlös och saktfärdig satsmelodi;

- Teskedsgumman – när ho ble liten som änna tesked så försvann ju den stora käringa helt – men du finns ju kvar både i stor å liten upplaga…