Sorg över skadad padda...

Husfolket bor ju i en liten liten småländsk by som heter Kärr. 

Som namnet mycket riktigt antyder är det gott om våtmarker och sänkor vilket gör att på gården finns grodor och paddor i rikligt sällskap.

Särskilt förstjust är Husmor i de stora paddorna som sitter och blinkar glosögt mot henne i skymmet om kvällarna. 

 Makligt och värdigt hålls de på trädgårdsgången i blöta kvällar, gärna lite ljumna. Coola sitter de där, tar ett o annat småklumpigt hopp - men de förtar sig knappast utan sitter mest o spanar. 

Tunga, sammansatta, mörka, vårtiga, slemmiga, kalla, blöta...

Husmor är så rädd om dem, springer omkring o fjantar, styr o ställer så de ska få det bra. Förmanar strängt gårdens alla övriga djur att vara rädd om både grodor o paddor!

Så därför blev hon mycket ledsen i går morse då en av de, i dubbel bemärkelse, coola paddvännorna låg död ute på vägen. 

Påkörd, skadad och sedermera avliden till följd av inre skador.

Varsamt plockade Husmor undan henne och genomförde sedan en enkel men värdig begravningsceremoni bak lagårn.

Gick sedan med de tunga stegen, om möjligt, ännu tyngre in över lagårdsgatan in till stugan. Fick fatt i den gamla backelittelefonen och slog med fumliga fingrar och tårfyllda ögon numret till lelle Husfar som var i Staden. 

Han svarade efter elva signaler; 

Husfar: Jaaa... 

Husmor: Dä ä ja. 

Husfar: Jaaa...

Husmor: Ja måste få nån att prata mä. 

Husfar: Jaaa...

Husmor: Dä ä så lessamt! 

Husfar: Jaaa...  

Husmor: Det är sorg på gårn!

Husfar: Va sär du?

Husmor: Dä ä sorg här på gårn, sär jag!

Husfar: Vad menar du???

Husmor (nu gråtande): En padda har blivit påkörd ute på vägen å ho…

Här abrupt avbruten;

Husfar: Men åhhh!

Husfar: Herregud!!!

Husfar: Men hur mååår du?

Husfar: Kan du ens gå???  

Blåsippan ute i backarna...

Blåsippan ute i backarna står,

niger och säger att nu är det vår.

Barnen de plocka små sipporna glatt,

rusa sen hem under rop och skratt.

"Mor, nu är våren kommen, mor!

Nu får vi gå utan strumpor och skor.

Blåsippor ute i backarna stå,

ha varken skor eller strumpor på."

Mor i stugan, hon säger så:

"Blåsippor aldrig snuva få.

Än får ni gå med strumpor och skor,

än är det vinter kvar," säger mor.

Eller. ja, Husmor blir det ju.

 Förstås... 

Snälla mamma - stanna hemma!

Snälla mamma!

Stanna hemma hos oss idag.

Nu har du åkt iväg såååå många mornar o lämnat oss ensamma. Det är såååå tråkigt.

Så snälla, stanna hemma! Då gör vi många flugor på smällen ju!

Då blir du gladare.

Och vi blir gladare!

O du kan, med dina eminenta, ja oslagbara, fågelskrämmaegenskaper, hålla skrakar och skarvar borta från vår damm.

O så kan du - liksom staren - se om ditt hus...

Så stanna hemma Mamma - vi älskar dej!

Att se om sitt hus...

Det gäller att se om sitt hus. Det gäller både folk och fä.

En som tar det riktigt seriöst är staren. Han bor i väggen till min ateljé och har så gjort i typ hundra år. Nåja, det kanske är olika starar - men starar är det likväl.

Tidigt om våren kommer de och sitter och spelar på den vajande telefontråden, burrar upp sig, slår med vingarna, kuttrar, visslar, sjunger och knorrar.

 O så kastar de sig iväg för att skaffa inredning till sitt bo.

 Se om sitt hus...

 God morgon!
/Mickan

En bedrägligt vacker vintervy...

Påskafton 2012.

En vacker vinterdag med ett tjockt lager nyfallen snö som gav mjuka böljande konturer åt natur och landskap.

Den skarpa generösa solen sken från en klarblå himmel. Fick snön att gnistra förföriskt och skapade skarpa dovt blå skuggor bakom allt med form.

Ett par tjusiga sjöfåglar sam lugnt i den tysta dammen och skänkte en färgstark dimension åt den vackra vintervyn.


Men den rofyllda bilden är bedräglig!

Hu så bedräglig!

De "tjusiga sjöfåglarna" är storskrakar som är så förbaskat begivna på fisk att de länsar stordammen på sina vackra guldfiskar!

Storskakarna, liksom skarvarna, var här likaledes i fjol medan Husmor under ihärdigt flaxande rusade omkring och agerade fågelskrämma - något som Husfar ger henne beröm för, vilket ju är synnerligen sällsynt. Han säger till och med att hon är som gjord för att vara en fågelskrämma!

Vår Husmor blir förstås glad, ovan vid beröm som hon är, i synnerhet från Husfar, och flaxar tappert vidare runt gårdens dammar för att rädda vad som räddas kan.


Den här påsken gick hon emellertid bet på att rädda åtminstone en av gårdens större guldfiskar. Jo, för det är just det som finns i Husfolkets stora damm. Ni vet där som Husmor morgonbadar och njutningfullt kallar sin egen lyckopöl.

Hur som helst. Just där i lyckopölen finns ett gäng vackra flera år gamla och numera mycket storvuxna guldfiskar vars fjäll skickligt reflekterar solen och skickar guldröda glödande strålar upp mot vattnets krusiga yta.

Men efter den här påsken glimmar det emellertid litet mindre.

På grund av de rackans storskrakarna!

Grrrr.

Morr.

Och blängsylta!


Storskrakhanen Senfärdige Cowboysaren: "Vi simmar över till andra sidan, där är det lugnare."

Storskrakhonan Rödbruttan Storkäft: "Mooohhhaaa, bra idé Cowboy, duu vet väl, att i de lugnaste vatten går de största fiskarna...


Rödbruttan Storkäft: "He he he, vad va de jag sa!"

"Now we talking Cowboy!"

"Du skulle se desamma som jag kan se med min genomträngande blick!"

"Sicken firre! Fet o fin - honom ska jag ha!"

"För jag är Rödbruttan Storkäft - som tar och får allt jag vill..."



Rödbruttan Storkäft: "Gulp!"

"Oops - det var en stor jäkel!"


Senfärdige Cowboysaren; "Öh."

"Öh."

"Öh."

"En fisk?"

"Var då"


Rödbruttan Storkäft: "Nog för att jag kallas för Storkäft alltid - men det vete fåglarna om de räcker till för den här fetfirren"



Rödbruttan Storkäft: "De ä ju för faen som hos tandläkaren!"

"Gaaaaaaapaaaaaa!!!"

"Gaaaapaaa stooort!"

"Jag kan bara säga er en sak;"

"Gapa mer än så här - de kan jädrarimej inte nån göra..."



Rödbruttan Storkäft: "Men skam den som ger sig!"

"Den jästrans firren skaaaaaa ner - om jag så ska trööööka i den med min egen röda plattfot"


Rödbruttan Storkäft: "Svälj!"

"Gulp!"

"Svälj igen."

"Raaaaaap"


Rödbruttan Storkäft: "Så där ja!"

"En liten slurk på de åxå."

"Så ja."

"Det satt fint!"

"Rap igen."


Rödbruttan Storkäft: "Å så skakar vi ner den lite längre ner i buken lixom."


Rödbruttan Storkäft: "Fniss."

"Fniss, fniss, fniss"

"Hohoho."

"Fasen va de kittlar i krävan när han sprattlar."

"Fniss."

"Tusan bövlar. Vilken fena!"

"Kittlar dödsskönt i kistan..."


Rödbruttan Storkäft: "Hängde du med på det där Cowboy?"

"Såg du med vilken stil jag fixade käket?"


Senfärdige Cowboysaren: "Öh".

"Öh".

"Öh".

"Näääeeee."

"Eller va?

"Nä, jag tror inte de!"

"En firre?"

"Va? Var då nånstans?"

"Va då stil?"

"Öh..."


Rödbruttan Storkäft: "Alltså du är ju för fasen inte sann!

"Hur dum får man va?"

"Nä, nu får det va nog med senfärdighet!

"Alltså, jag drar!"

"So lång Cowboy!"


Senfärdige Cowboysaren; "Öh."

"Öh."

"Öh."

"Nä."

"Vänta på meeeeeeeeeej!"

"Breeeeeekäft!"

"Väääääääntaaaaaaaa!"

"Öh."

"Öh."

"Öh."


En bedrägligt vacker vintervy hemma hos Husmor Påskafton 2012...

Små änglablad av värme...

Fredagkväll:

Tunga trötta steg, sannolikt åstadkomna av en likaledes tung trött flanör, ljuder över lagårdsgatan. Det är allas vår Husmor.

Hon har just ställt in den nye trotjänaren i maskinhallen efter väl utförd tjänst under veckan då den utan att knoga fört henne till och från redaktionen i Längrebortistan.

Så börjar det knastra i gruset och ett motorljud närmar sig. En bil svänger intill just utanför trädgårdsgången och ett synnerligen rart blomsterbud överlämnar leendes en hög och omfångsrik blomsterpappersklädd jättestrut till trötta Husmor.

Sicken rejäl överraskning!

Förbluffad och lyckliggjord stapplar vår Husmor in längs trädgårdsgången med famnen full av blomster.

Väjer för ett par paddor som glosögt blinkar och med matt blick spanar in sin storvuxna tvåbenta motsvarighet när hon tar ett stort kliv över en katt som lättjefullt rullar sig i en välkomnsthälsning symboliserande glädje och välbehag över att gårdens husmor kommit hem.

I farstutrappen får hon väja för ytterligare två katter som barrikerat sig på varsitt trappsteg, stint gloende med en blick som med all önskvärd tydlighet säger att det är hög tid för kvällsvard!

Väl inkommen lägger hon försiktigt ned sagda strut på bordet medan de stackars fötterna befrias från skorna som suttit på plattfötterna i rediga fjorton timmar.

Andäktigt och under stora åthävor börjar vår nyfikna Husmor öppna struten. Så drar hon efter andan. Ett lyckligt flin, från öra till öra, tar plats i trynet.

Den stora struten visar sig innehålla en famn bedårande gula rosor omgivna av skira lansettformade smaragdgröna blad. En imponerande ståtlig ljuvlig färgfylld jättebukett av stora maffiga rosor.

Ett litet kort fanns vidhäftad vid en av de många rosorna. Ett enda ord stod där nedtextat:

Ängel!



Sådana gester, gåvor och händelser är helt fantastiskt. Blir till något man kan leva länge länge på.

Ett gott leende, några uppmuntrande ord, en hastig kram vid ett möte i trappan, ett rart vykort och ett av omsorg kantat mess.

En hjärtformat chokladbit som någon lagd på tangentbordet på redaktionen, en hejdåkyss på kinden av husfar i gryningen eller kollegans goa gapskratt i båset intill.

Några vackra meningar på internchatten, ett par spelande ögon eller - en famn med gula rosor...

Sådana små och stora skeenden som trillar ned i magen som små värmande stenar av liv. Som kristaller av omsorg, vänlighet och ja, kärlek...

I magen vill jag sedan att de ska ligga pyra. Som en tillgång. En depå.

Varifrån det då och då sedan kan pysa ut litet kärlek, glädje och tillit. Små injektioner av energi att portioneras ut i blodomlopp. I sinnets värld.

Positiva hoppingivande flöden som får trätor och oförätter att krympa och förminskas för att sedan helt slinka ut i minnets bakre fallucka. I sinnets dyngedörr...

Och när det förpassats, när det dunkla klingar av, så frigörs plats. Utrymme.

Då får istället det varma, det goda och det tillitsfulla ta plats. Vibrerande pulsera runt i kropp, själ och i sinnets gåtfulla vindlingar.

Genomströmningar som ger sinnet ro. Gör andetagen lugna. Sömnen tillgänlig. Och livet gott.

Ack ja.

Tänk vad som kan rymmas bland gula rosors kronblad... Änglablad.

- Vad sa du?

- Vem som sänt blommorna?

Ja du, det vet jag inte säkert.

Men jag anar.

Och ibland är det tillräckligt...

Im dreaming of a white Easter...

Phjuuuh!

Har med nöd o näppe tagit mig igenom ännu ett långpass på jobbet.

Kom hem lagom till Påskhelgen. Som i fjol firades med sol, bad och letande av påskägg bland grönskande gräs och blommande påskliljor.

Så blev det nu inte riktigt i år...



Den vintriga vyn från kökets fönster verkade ha en nedslående effekt på både Blenda och Alice som låg o blängde ut mot pergolans nedsnöade passage...




Kaprifolens grenar och hasselns blommor fick snällt finna sig i att åter kläs i vintrig skrud.


Efter alltför många dygn i Civilisationen "iblann fölk", som Husfar ibland spottande benämner ansamlingen av människor, var det otroligt befriande att ta med sig tasspatrullen på en tur ut i skogen vars vägar och stigar endast trampas av klöv- och tassförsedda varelser.





Gick bland snötyngda grenar som gjorde stigarna svårframkomliga och nackens bara glipa uppenbarligen oemotståndlig eftersom snön hela tiden ville falla in just där.

Gick förnöjsamt och gnolande; Im dreaming of a white Easter...

Eller kanske inte?


Holkuppsättningen som kom av sig...

Liljeblomningen som kom av sig...

Trädgårdsarbetet som kom av sig...

Påskpyntandet som kom av sig...


Vårbetandet som kom av sig...


Men vårblomsterna kämpar på - trots snö mitt ibland stjälkar och blad.


Den snöiga påsken gav mig idén att ordna Thanksgivingdinner - till påsk!

Tog mig an en jättelik kalkon på sisådär sex kilo.


Och det varde kväll.

Och det varde gille.

Nä, visst ja. Det varde Thanksgivingdinner.



Och det varde äggmålning.

Här syns delar av fyra generationers äggmålning.


Och det varde nytt liv...

Familjens Yngste Medlem introducerades för alla nära, kära, gäster och familjemedlemmar.

Välkommen Gottfrid!

(Hm, undrar just hur det är att inleda sin vandring här på jorden med att fira Thanksgivingdinner under Påsken hos tokiga mååååmoooo...)

Men så sant som det är sagt; Det ska böjas i tid - det som krokigt ska bli...


Och det varde gratulationsblomster...


Och det varde natt.

Och det varde påskdagsmorgon då det klockan 04.47 var minus 11 grader, fullmåne och ett nytt fragilt nattgammalt isskikt på dammen.

Endast jag och tupparna var vakna.

De ropade ihärdigt, gal direkt till mig med budskapet att de längtande efter gårdens husmor...

Eftersom den här påskkavalkaden inleddes med strofen "Im dreaming of a white Easter" sker avslutningen i samma anda:

När påskdagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå.........