Små änglablad av värme...

Fredagkväll:

Tunga trötta steg, sannolikt åstadkomna av en likaledes tung trött flanör, ljuder över lagårdsgatan. Det är allas vår Husmor.

Hon har just ställt in den nye trotjänaren i maskinhallen efter väl utförd tjänst under veckan då den utan att knoga fört henne till och från redaktionen i Längrebortistan.

Så börjar det knastra i gruset och ett motorljud närmar sig. En bil svänger intill just utanför trädgårdsgången och ett synnerligen rart blomsterbud överlämnar leendes en hög och omfångsrik blomsterpappersklädd jättestrut till trötta Husmor.

Sicken rejäl överraskning!

Förbluffad och lyckliggjord stapplar vår Husmor in längs trädgårdsgången med famnen full av blomster.

Väjer för ett par paddor som glosögt blinkar och med matt blick spanar in sin storvuxna tvåbenta motsvarighet när hon tar ett stort kliv över en katt som lättjefullt rullar sig i en välkomnsthälsning symboliserande glädje och välbehag över att gårdens husmor kommit hem.

I farstutrappen får hon väja för ytterligare två katter som barrikerat sig på varsitt trappsteg, stint gloende med en blick som med all önskvärd tydlighet säger att det är hög tid för kvällsvard!

Väl inkommen lägger hon försiktigt ned sagda strut på bordet medan de stackars fötterna befrias från skorna som suttit på plattfötterna i rediga fjorton timmar.

Andäktigt och under stora åthävor börjar vår nyfikna Husmor öppna struten. Så drar hon efter andan. Ett lyckligt flin, från öra till öra, tar plats i trynet.

Den stora struten visar sig innehålla en famn bedårande gula rosor omgivna av skira lansettformade smaragdgröna blad. En imponerande ståtlig ljuvlig färgfylld jättebukett av stora maffiga rosor.

Ett litet kort fanns vidhäftad vid en av de många rosorna. Ett enda ord stod där nedtextat:

Ängel!



Sådana gester, gåvor och händelser är helt fantastiskt. Blir till något man kan leva länge länge på.

Ett gott leende, några uppmuntrande ord, en hastig kram vid ett möte i trappan, ett rart vykort och ett av omsorg kantat mess.

En hjärtformat chokladbit som någon lagd på tangentbordet på redaktionen, en hejdåkyss på kinden av husfar i gryningen eller kollegans goa gapskratt i båset intill.

Några vackra meningar på internchatten, ett par spelande ögon eller - en famn med gula rosor...

Sådana små och stora skeenden som trillar ned i magen som små värmande stenar av liv. Som kristaller av omsorg, vänlighet och ja, kärlek...

I magen vill jag sedan att de ska ligga pyra. Som en tillgång. En depå.

Varifrån det då och då sedan kan pysa ut litet kärlek, glädje och tillit. Små injektioner av energi att portioneras ut i blodomlopp. I sinnets värld.

Positiva hoppingivande flöden som får trätor och oförätter att krympa och förminskas för att sedan helt slinka ut i minnets bakre fallucka. I sinnets dyngedörr...

Och när det förpassats, när det dunkla klingar av, så frigörs plats. Utrymme.

Då får istället det varma, det goda och det tillitsfulla ta plats. Vibrerande pulsera runt i kropp, själ och i sinnets gåtfulla vindlingar.

Genomströmningar som ger sinnet ro. Gör andetagen lugna. Sömnen tillgänlig. Och livet gott.

Ack ja.

Tänk vad som kan rymmas bland gula rosors kronblad... Änglablad.

- Vad sa du?

- Vem som sänt blommorna?

Ja du, det vet jag inte säkert.

Men jag anar.

Och ibland är det tillräckligt...