Dan före dan före doppedan

Vaknade vid halvfyra och insåg snart att jag inte skulle somna om. Steg därför upp runt fyrasnåret. Tittade ut i det månbelysta landskapet och såg några rådjur stå och äta vid en av mina utfodringsplatser. Två harar lekte uppe i vägskälet. Allt såg lugnt, vintrigt men mycket kallt ut. Termometern visade minus 21.

Jag tassade ned och tände i pannan och i vedspisen. Stoppade fötterna i storstövlarna, greppade hinken med foder till rådjuren och stegade ut på åkern. Under oljerocken hade jag ännu nattsärken på mig.

Rådjuren drog sig förskräckt tillbaka då jag och hundarna kom upp längs gången. Det fullkomligt gnisslade under fötterna i den kalla snön. Jag bestämde mig för att inte gå ut till stallet ännu eftersom det var så kallt och jag ville inte heller väcka djuren eftersom jag, på grund av det uteblivna galandet, insåg att fortfarande rådde nattro ute i fähuset.

Gick därför upp till mitt arbetsrum en stund. Startade datorn, skruvade på högtalarna och spelade julmusik från SR Bjällerklang. Strax började jag höra olika dova knäppanden i huset, karaktäristiska ljud då temperaturen i huset sakta stiger efter den långa kalla natten.

Husfar, som hade tagit ledigt en dag från jobbet i Staden, sov ännu sin vackra skönhetssömn.

Det är dan före dan före dopparedan och många sysslor kvarstår för att det ska bli Jul!

I stallet var allt nedfruset, som jag befarade. Jag fodrade, vattnade och mockade alla djuren men lät hästarna bli kvar inne.

När alla djuren setts om och fått vatten som jag burit i hinkar från en, tack och lov,ännu inte frusen vattenkran vilken återfinns i selkammaren där det finns lite värme, tog jag min vedkorg med spräckt vedspisved och lunkade inåt huset igen.

Röken ur skorstenen stod som en kvast ut ur skorstenen som fick böja sig för nordanvinden i den bisterkalla morgonen.

I väntan på att det skulle dagas hölls jag nere i pannrummet och kreerade ett par små julgrupper. Det bara MÅSTE ju dofta hyacint i huset, annars blir det inte jul!

Äntligen dagas det och en tapper sol börjar hasa sig över det nedfrusna skogsbrynet.
Dags för att se om de vilda djuren!

Hö, pellets och kanske äpplen och morötter lägger jag i högar ute på åkern och uppe i lövängen till rådjuren...

som gärna kommer och äter - både under dagtid och nattetid....

och vandrar sen vidare till nästa utfodringsplats.

Så ska fåglarna ha sitt. Alfons kollar så att matte får med sig allt i hinkarn innan hon börjar traska runt till fåglarnas utfodringsplatser....

som också är ganska välbesökta...

Ja, nu dags för det nästan omöjliga detta år - hämta julgranen. Jag håller i regel på och spanar efter en vettig julgran i en sisådär två månader innan jag, förhoppningsvis, bestämmer mig för en. I år gjorde jag likaledes men vad hjälper det när alla ser ut så här???

Ser ni vilken gran som ser ut som just MIN julgran? Nä, just det, knappast jag heller, fast jag ju förstås inbillade mig att jag GENAST skulle hitta just den utsedda - även om det kom snö. Varför gör man alltid samma misstag? Varför binder man inte i något i den gran man till slut har bestämt sig för medan barmark råder? Nåja, nu blev det till att gissa...

I år var redskapen ingalunda den traditionella lilla yxan. Nej, nu gällde skovel och såg, de höga storstövlarna och fodrade arbetshandskar...

Men en gran blev det! Trött och sliten efter bravaden att komma överens med Husmor om vilken gran som skulle fällas och efter jobbet att bärga densamma, lufsar Husfar hemåt med årets julgran. Alice och Blenda har fått extra kläder för att klara vinterkylan.

På efermiddagen släpper jag ut hästarna någon timme så de får komma ut i den vackra vita vintervärlden.

Solen går ner tidigt här! Kvart över tre ganska precis. Så är det ju också vintersolstånd idag! Midvinter! Det betyder att jordaxelns norra del lutar maximalt bort från solen, vilket medför att det norra halvklotet alltså får sin kortaste dag och längsta natt. Natten är nu 17 timmar och 28 minuter lång.

Strax därefter visade sig fullmånen mellan taken och det var dags att gå in och börja med inomhussysslor.

Jag sprutar salt i saltrullarna av älg som jag lade i saltlake i söndags...

Kvällens stek får snällt puttra medan

vi maler kött till julköttbullarna

som enligt tradition, och med den äran, görs av Husfar

medan jag yrar runt med allt och inget samt förstås servar Husfar med julöl och julglögg...

Kvällen, dan före dan före dopparedan, avslutas med julklappsinslagning. Blenda är dock inte speciellt engagerad...



Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Ur dikten Tomten av Victor Rydberg

Stans Största Skinka...

Igår blev jag enkannerligen förvånad! Överraskad! Och kanske blev jag även lite glad...

Men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om jag, i vanlig ordning, smädades av Husfar eller om jag rent av fick en komplimang...

Jo, det var igår kväll då han kom hem från ett av sina numera konstanta snöröjningspass i Staden. Med sig hade han en papperskasse av det slag som finns i Stadens matvaruaffär och som, rådande tider till ära, har försetts med julkulig illustration. Påsarna alltså.

Så satte han sagda påse på bordet och sa;

- Ja, go jul då...

Jag tittade ned i påsen och i den låg en JÄTTESTOR julskinka. Det största jag nånsin sett faktiskt.

- En får la bara huppas att den går ner i grytan så du kan koka te an lite?

Att han ens köpt en skinka förbluffade mig väldeliga. Det var stort på något vis! Vittnade om ett slags ansvar för att det minsann skulle bli en redig jul här på gården.

Men jag var fortfarande väldans häpen över detta ovanliga initiativ så jag frågade försiktigt hur det kom sig att han köpt en julskinka.

- Ja va i affärn o sulle ha köpa lite brö te frukost då jag vasnade att dä va ett jäkla liv båtta ve kyldesken.

- Käringarna rev o slet och kastade mä skinkera sum vore di stölleta så ja tänkte att dä ve no te att köpa si e redig skinka redan nu annas blir vi la utan...

Jag tittade på Husfar och så tittade jag ned i kassen igen. Höjde sen åter blicken upp och mötte hans.

- Mmmm, sa jag dröjande, det va nog bra, far lille.

- Men det var en rasande STOR skinka du köpte, sa jag och lät påståendet hänga kvar i luften och ta formen av en fråga...

- Jovars, dä va när ja to opp o höll i denna häringa skinka så kändes dä så rasande vant o väldans bekant i näven på nöet vis.

- Den va stor å runn å tjöck å ja vesste att då kan dä la inte bli annat än bra...

Hm.....

Jag tror jag får åberopa det gamla tyska ordspråket som kocken Werner använder i Julsången "Vår julskinka har rymt;

- Hur man vänder sig har man skinkan bak...

Oxen med Osten...

Jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals...

Strof ur "En valsmelodi" av Nils Ferlin

Ja, jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Just därför vill jag ju inte missa tillfället att käka lite fet julaost när Husmor kastat ut några skivor. Hon har fått för sig att man inte kan äta de två översta skivorna efter det att plasten plockats bort. Det kan väl så vara första gången, alltså då hon kommer hem med osten från affären, men hon gör det VARJE GÅNG hon tar osten ur kylskåpet! Du kan du ju lätt räkna ut att katterna, hundarna och vi fåglar käkar upp mer än halva osten!

Men vi klagar inte, det är ju inte dumt med lite prästost som omväxling på den där frö,- nöt, och talgbollskosten som hon annars tillhandahåller. Husmor alltså.

Fast i rådande kyla och djupsnö är det ett jäkla besvär att käka ost! Osten fryser och blir som en hal skinnsula som slinker ur mina plattfötter fortare än Husmor sätter sprätt på äggapengarna.

Och så vill jag ju inte själv hoppa ner i djupsnön och riskera att mina slanka och välformade ben drabbas av några förfrysningsskador. Då får man se till att använda alla sina akrobatiska färdigheter och minsann fånga upp den där rackans ostabiten från ovan genom att svinga sig i pergolan a´la´ Tarzan. Eller, var det kanske sånadäringa lianer han svingade sig i kanske?

Nåväl, nedan uppvisas en stilstudie i hur smålands snyggaste talgoxe hanterar en motsträvig prästostskiva!

- Men ser man på, är det inte en liten skiva prästost som ligger där i snön och ser så läcker ut?

- Det vore ju synd om en sådan delikatess skulle tillfalla någon annan småsnål pippi här på gårn...

- De va en rackare te o sitta fast!

- Näääääää, jag tappar snart taget ju!!!!!!!

-Nä, aaaaaooooooiiiiihhhhh, oooooiiiiiiiiii. Sicken jäkel te å va motsträvig! Jag gör banne mig i brallorna!

- Å så ett sista ryck! En redig oxekraftansträning! Yes!!! Nu lossnade den!

- Pust! Så där ja! Ingen match för en rejäler oxe som en annan...

- Titta och lär, alla ni amatörer där ute!

- Oj då, jag var visst lite högljudd, de var väl ingen som hörde mig och som tänker komma hit o tro att de ska få dela på det här kalaset nu när det är jag som gjort hela slitgörat???

- Den här osten är MIN, så de så. Jag släpper minsann inte taget! Ni skulle bara våga komma hit, ni fjantiga fjäderfjärtar!

- Nääää, va änna in i glödheta!!! Ostaknäkeln gliiiider ur mitt grepp. Nääääääääääjjjjjjjjj!!!!

- Vid alla kramsfågelsmördare, luskungar och vedervärdiga tryffelsvin. Jag blir så ända in i häcklefjäll sketnödigt SYRAK!!! Grrrrrr!

- Ska jag, likt en minikopia av Tarzan, behöva hänga där och kämpa IGEN?

- Hm... Det måste finnas något annat sätt... Kanske kan man klättra ned längs kaprifolen? O då blir det ju som en riktig lian ju! Hm, det tål att tänkas på.

(Mutter mutter, bläng, bläng)

- Jo men visst går det att klättra så här ju! Lätt som en fesljummen fjärt!

- Det är inte bara Sickan i Jönssonligan som har begåvats med förmågan att göra upp smarta planer - det har även smålands snyggaste oxe...

- Å så ska jag bara upp igen så jag kan börja käka igen. Eller vadå "igen" förresten? Jag hann ju inte käka förut innan den där sopproten till ostabit slank ur näven...

- Å så skaka bort den förbaskade snön, den gör ju ingen gla... (ni skulle bara höra Husmors svador här om morgnarna där hon lufsar omkring med snöskyffeln i högsta hugg - då hukar sig till och med de tjuvaktiga och framfusiga skatorna i buskarna... )

- Så där ja. Äntligen! Sicket slit va?

- Vafalls! Vad gapar du om? NEJ!

- Glöm det, din gamla nötskrika! Tänk inte ens tanken! Dessutom kommer du fastna här i pergolan med den oformliga jättekroppen som du har! Så håll dig på avstånd!

- Den här osten tillhör MEJ och ingen annan! O nu ska jag äntligen käka så håll näbben på dig!

- Mmmmm, god ost!

- O god jul!

Hälsar smålands snyggaste och vigaste oxe...

Mickans Tänkvärdheter...

Trädgårdsvännens tröst...

På vintern när snön ligger som ett omfattande täcke över allt det sköna och gröna får en trädgårdsvän finna annat trösterikt att ta fasta på.

Efter de jobbiga och långa oktober och november är det dags! Då får man börja ljuspynta gård, hus och trädgård. Då blir allt genast mycket mycket roligare!

Trädgårdens adventsljus blir som balsam för ett höstledset trädgårdshjärta!

Så här lagom till fjärde advent bjuder jag på några glimtar här från gården.

De mörkare bilderna är tagna om kvällen då nymåne råder medan de mer blåtonade är tagna i gryning då månen var i "uppan", just mellan skärva och halvmåne.

I "flaggstångslandet" i "övre trädgården" har de två hängsälgarna fått varsitt ljusnät och fungerar som två stora ljusbollar vilka kastar vaga ljussken upp längs flaggstångens vita spira.

Till höger om boden, ute i "parken", syns ljusen från den med ljusslingor beprydda humlepyramiden ute i "gamla brunnslandet".

Det är något visst med att titta in på alla adventspyntade fönster som glimmer så varmt och inbjudande i vart och vartannat hem och hus den här tiden. Detta fönster är ett av husets två som vetter mot norr.

Den trehundraåriga eken ute i "parken" är belyst med markspotlighs vílka får eken att se naken och kal ut men samtidigt enormt maffig med sitt stora och omfångsrika grenverk.

Framför eken syns konturerna av en stor och mycket gammal ask vars existens dock är hotad då huvudstammen sprack i stormen Gudrun. Vi har bundit samman den med flera spännband men frågan är om den överlever ännu en storm...

Husets andra norrfönster. I det här fönstret huserar kissungen friskt och välter ned det mesta som finns där. Ljusen i den gamla allmogeinpsirerade adventsljusstaken har redan bytts ut flera gånger på grund av hennes vilda framfart...

Huset sett lite snett från ovan. Ja inte så att jag lyft från jorden och seglat upp mot det mörka himlavalvet precis utan bara stegat upp några meter i liden mot Hagelsås...

Blomsterarrangemangen på symaskinen inunder gårdsskylten har bytts mot en i snön tappert stående tomte som med sin lykta har vänligheten att lysa upp stigen ut mot lagårn.

Jag minns när jag var liten och åkte i skolbussen och hur oerhört mysigt, varmt och härligt jag tyckte att det var då Tage i Hille hade fått upp adventsgranen i trädgården - en av de få adventsgranar som fanns här i byn när jag var liten.

Därför har jag den här lite större adventsprydnaden på ladugårdsgaveln vilken bara syns nerifrån häradsvägen där skolbussen går. Jag inbillar mig skolbarnen tycker det är lika mysigt som jag gjorde. Själv ser jag den sällan eller aldrig eftersom jag ju nästan aldrig lämnar gården - åtminstone aldrig i skolbuss...

Men ibland slår jag och hundarna en lov neråt Ängen bara för att vi, mest jag då kanske, vill vila ögonen på den här prydnaden där tomten och hans renar far över himlavalvet - när nymånens kompakta mörker råder så ser det faktiskt ut så!

Precis till höger om björksammen kan man urskilja hur tomten och granbockarna på mjölkbordet glyrar lite i gryningsljuset.

Husets östersida i adventstid. Den uppmärksamme kan kanske se de vaga, närmast suggestiva, skuggorna månskenet kastar om kvällen.

På ovanvåningen till vänster ser du mitt arbetsrum. Det är där jag sitter och skriver om allt och inget här från gården...

Tja, så här insnöad blir man när man bor på den här gården - men det var väl knappast nån nyhet...

De stackars granbockarna vi gjorde till advent ser man inte mycket av, speciellt inte lill-bocken till vänster om tomten.

Men det adventspyntade mjölkbordet med sin vintriga inramning är ändå vackert, tycker du inte?

Vid lilldammen i "inneträdgården" har den generösa busken intill "pullestenen" (döpt efter ankan Pulle som alltid ville bada i en skålformad fördjupning i den stora stenen - den som du ser som en mörk skugga längst ned till höger i bild) fått ett ljusnät och gör vandringen längs gången ut till lagårn ljusare för både ögon och sinnelag.

Vill slutligen önska alla mina läsare en riktigt TREVLIG FJÄRDE ADVENT!

Dyr Julhälsning...

Så här mellan mitten på december och jul råder sannerligen rediga julkortstider! Julkort ska tillverkas eller köpas, hälsningar ska skrivas, adresser ska letas och plitas ned på kuvert och kort. Sen ska dessa frankeras. Tack och lov är det alltmer sällan man behöver sitta och slicka på alla frimärken, en sysselsättning som efter ett tag kan få mig att ana vad Anki Anka menar då hon eliminerar hönslortar från fjädrarna.

Hur som helst, på något vis ska frimärket fästas på julkortet för att Postverket ska ha vänligheten att verkställa översändandet och iscensätta transporteringen av sagda hälsning. Kostnaden för en inrikes julhälsning är inget att slita sitt hår för eller gnissla sönder tänderna över. Det lilla färgglada julfrimärket för några få Svenska Riksdaler är inte mycket att orda om. Speciellt inte i dessa tider då de stackars brevbärarna ju inte har det så roligt, dels med hänseende på Postverkets senaste abstrakta omorganisation och dels med tanke på den rådande vargavintern.

Men när det kommer till att skicka en lite mer omfattande julhälsning över haven som omger Svea Rike, ja då räcker det ingalunda med ett par färgglada julfrimärken inte.

Jag och Husfar har några goda vänner på höglandet. Ja, inte det småländska utan på det skottiska, The Highlands of Scotland. Vi brukar tillsända dem någon liten gåva i juletid, kanske någon bok med fina fotografier av Sverige, en vacker kalender eller kanske rent av en bok svenska snapsvisor på engelska (jo, det finns faktiskt).

Paketen till vännerna i Skottland är sällan speciellt stora, inte heller särskilt tunga men hualigen vid alla kölhalade gråsuggor, vad dyra de är att skicka!!! Häromdagen gick jag och Husfar till ett av de få ställen där Postverket står att finna för att där få hjälp att ivägsända årets julklapp till sagda vänner i Newtonmore.

Att Husfar medföljer på ett ärende som detta, vilket ju ändå får hänföras till något som påminner om socialt umgänge, är mäkta ovanligt. Men det har sin rediga förklaring. Ovan nämnda vänner berikar även oss likaledes med någon trevlig gåva. Inte sällan består denna gåva av drycker a la single maltkaraktär vilka inköps på några av de många små lokala destillerier som ju finns i mer eller mindre varje by med lite självaktning i Skottland.

Det är detta som gör att Husfar engagerar sig i just den här julhälsningen. Annars är han ju sällan eller aldrig speciellt intresserad av ”fölk” men han ser uppenbarligen fördelen med den här vänskapen. Dels befinner sig vederbörande på lagom avstånd och han slipper ha ”nöet rännande på gårn stup i kvatten” och dels, vilket jag tror är det tvivelsutan tyngst vägande skälet, genererar alltså vänskapen i angenäma drycker till hans lilla hemlighus.

Det brukar ju vara dasset som avses med benämningen Hemlighus men i Husfars fall tror jag det ändå måste vara hans finurliga och egenhändigt gjorda väggskåp.


Jag kan ibland komma på honom där han står och botaniserar och plockar om lite bland buteljerna medan anletet formerat sig ett lyckligt fånleende. Sällan eller aldrig konsumeras något utan det verkar snarare bara vara en fröjd och ögonfägnad som ibland gör att han skrockar belåtet, nästan på samma narcissistiska och förnöjda sätt som då han kliar Grävaren under hakan…

Nåväl. På grund av ovan hänförda anledningar slog Husfar alltså knut på sig själv och medföljde in till Postverket för avsändandet av vår årliga julgåva. Det visade sig att kostnaden, som nådde gott och väl tresiffriga belopp, blev väsentligt dyrare än gåvan den innehöll. Den rara Posttjänstekvinnan, som var mycket hjälpsam och tillmötesgående, log och sa i en lite ursäktande ton;

- Ja, priset går ju helt efter vikten.

Varifrån Husfar fick luft just i det ögonblicket, vet jag inte, men det fick han.

Han spärrade upp ögonen, tittade på paketet till vännerna i Skottland, på Posttjänstekvinnan och på siffrorna han skulle betala för försändelsen. Så vände sig sedan till mig och utbrast indignerat.

- Harreguuuu, sicken tur att ja inte sulle skicka dej mä posten!

- Då sulle ja behöva rusa te banken och ta ett lån o sulle la behöva ta både gårn, skoga, hus o hem som säkerhet…

Vintersanitära åtgärder...

Tjenare allesammans!

Anki Anka här. Läget? Jag är okej. Men saker och ting är lite annorledes nu för tiden.

Jag gillar ju, som ni vet, att ligga och softa ute i nån av gårdens dammar. Men något har hänt! Det är något på dammarna! Något vitt och kallt och det går banne mig inte att ta sig genom det där underliga skiktet. Jag kommer helt enkelt inte åt något vatten!

Fast det kan nästan kvitta! Det är ju så in i häcklefjäll kållt ute! Jag och Gåsen Lotta fryser nästan simfötterna av oss! Och så fort man sticker näbben utanför höneluckan stelnar den av akut isbeläggning. Näbben alltså. (Fast jag får tillstå att det är rätt behagligt ibland att Gåsen Lotta förfryser näbben för då stelnar samtidigt hennes käkmuskler och hon håller klaffen så man slipper höra det där skräniga gapandet på ett tag.)

Egentligen undrar jag varför Husmor ens öppnar höneluckan. Varför tror hon att vi fjäderfä ska vältra oss i djupsnön för att vädra av oss lopporna när inte ens hon gör det? Nä tack, vi håller oss inne.

Men det finns ett aber med det här tillfrusna tillståndet. Det beror på att vare sig jag eller Gåsen Lotta har lärt oss sitta på pinnen. Följaktligen vistas vi på golven vilket i och för sig inte är så tokigt. Men - ibland blir det faktiskt tokigt. Det är när vi inte tänker oss för och traskar omkring inunder de där tröttsamt kacklande hönsens släpphänta bakändor. (Harre min je, de där fjäderboorna är ju värre i ändalykten än de där ständigt läckande getterna vilka släpper sina små kulor var än de går och står!)

Och när man har fått en kletsket på ryggen från nån av de där skabbiga hönsen vilka alla verkar lida av förslappad ringmuskulatur, ja då måste man ju för fasen bli av med den där laddningen som sakta rinner längs ryggfjädrarna. Och att gå ut och ta sig en maklig simtur i någon damm är ju som sagt inte något alternativ på grund av det där underliga som finns på vattnet. (Förresten, så här i juletider kan jag passa på att skvallersnattra om att jag nog har förstått att råbocken som går här på gården måtte vara den där filuren som föddes på julafton för tvåtusentio år sedan - jag har nämligen sett att den går på vattnet…)

Men jag, som är en särdeles ansvarstagande och därtill synnerligen hygienisk anka, har funnit på råd! Jag har vidtagit extraordinära vintersanitära åtgärder!

Jag morgonduschar! Husmor har äntligen förstått (ibland är hon förbluffande trögtänkt, jag kan i största förtroende skvallersnattra att jag faktiskt befarar att hon nog inte har alla hästar hemma) att jag vill ta en dusch varje morgon. Så Husmor är snäll och vrider på vattenkranen åt mig, det har jag nämligen inte lärt mig. Ännu.

Ja, och sen hålls jag där en stund inunder kranen och har det gött och njuter av min morgondusch och mina vintersanitära åtgärder.

Och så avlägsnas också det där vidriga som de ickesanitetsvärnande hönsen har fräckheten att låta falla på min rygg...

- Aaaahhhhh. Mmmmmmmmm. Åååååååhhhh. Lite kallt kanske, men helt okej....

- Så där ja, där eliminerades åtminstone en kletsket...

- Å fy falla! Tvi vale! Vedervärdigt!!! Smakar bäver! Det gäller att gurgla munnen rejält...

- Näääää Bleeeendaaaaa - är du pervers eller???? Stå o flukta på tjejer i duschen, det är väldans ohyfsat!!! Du är ju dessutom påklädd, akta dej så jag inte skvätter ner dig!

- Åh, däääär vid, ja, mmmm, precis där! Där var de skönt!

- O så lite under vingen där ja...

- Nä, fanken, det är längre in under fjädrarna, jag känner det men når det inte riktigt, vänta....

- Så där, nu var det borta!

- Pust,nu lägger jag mig en stund, softar lite och låter strålarna skölja över min vackra lekamen. Samlar mig lite inför den sista delen i tvagningen. Lilla rumpan kvarstår ju!

- Så var det dags för den vackra stussen att saneras! Man får vicka lite hit. Och lite dit. O framåt och bakåt. Mmmm, det gäller att vårda sina vackraste behag, som Husfar säger då han petar sig i näsan...

- Och en sista avsköljning! Så där ja! Ren och fin, snygg och ståtlig. Ett praktexemplar av en äkta vacker och utomordentligt hygienisk Svensk Gul Anka!


- Bye bye, Ducklovers!

/Yours Anki Anka - The one and only...

Gonattosovgott...

Efter nästan en dag borta från gården och efter att ha befunnit mig i julhandelsvimlet är jag mer förvirrad än vanligt.

Det första jag gjorde ikväll när jag kom hem efter det mödosamma, och förfärligt kostsamma, besöket i Residensstaden var att släppa ut alla hundarna och ta en sväng ute, fylla på alla fågelutfodringsplatserna, ta in hästarna och göra kväll i fähuset. Sen bar jag hö och kraftfoder ut till rådjurens utfodringsplats. Senare i natt, när jag förvägras vara i sömnens rofyllda landskap, kommer jag stå i sovkammarfönstret för att i halvmånens sken betrakta siluetterna av de ätande rådjuren.

Jag och hundarna var just ute på kvällskissrunda och det kändes rasande kallt! Termometern visade dock inte mer än tolv minus men det känns faktiskt kallare.

Har tänt en liten nattbrasa i pannan och vedspisen har matats med kvällens sista vedträn. I dess sköna sprak och värme ligger kissungen skönt ihopkrupen i sitt älskade servettställ och låter ännu en decembernatt famna gård och nejd.

Nu ska även jag krypa till kojs.

Gonattosovgott!

(Jodå, jag kom ihåg att släcka ljusen!)

Luciamorgon

När Luciamorgon glimmar
nån vill till stallet gå...