Oxen med Osten...

Jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals...

Strof ur "En valsmelodi" av Nils Ferlin

Ja, jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Just därför vill jag ju inte missa tillfället att käka lite fet julaost när Husmor kastat ut några skivor. Hon har fått för sig att man inte kan äta de två översta skivorna efter det att plasten plockats bort. Det kan väl så vara första gången, alltså då hon kommer hem med osten från affären, men hon gör det VARJE GÅNG hon tar osten ur kylskåpet! Du kan du ju lätt räkna ut att katterna, hundarna och vi fåglar käkar upp mer än halva osten!

Men vi klagar inte, det är ju inte dumt med lite prästost som omväxling på den där frö,- nöt, och talgbollskosten som hon annars tillhandahåller. Husmor alltså.

Fast i rådande kyla och djupsnö är det ett jäkla besvär att käka ost! Osten fryser och blir som en hal skinnsula som slinker ur mina plattfötter fortare än Husmor sätter sprätt på äggapengarna.

Och så vill jag ju inte själv hoppa ner i djupsnön och riskera att mina slanka och välformade ben drabbas av några förfrysningsskador. Då får man se till att använda alla sina akrobatiska färdigheter och minsann fånga upp den där rackans ostabiten från ovan genom att svinga sig i pergolan a´la´ Tarzan. Eller, var det kanske sånadäringa lianer han svingade sig i kanske?

Nåväl, nedan uppvisas en stilstudie i hur smålands snyggaste talgoxe hanterar en motsträvig prästostskiva!

- Men ser man på, är det inte en liten skiva prästost som ligger där i snön och ser så läcker ut?

- Det vore ju synd om en sådan delikatess skulle tillfalla någon annan småsnål pippi här på gårn...

- De va en rackare te o sitta fast!

- Näääääää, jag tappar snart taget ju!!!!!!!

-Nä, aaaaaooooooiiiiihhhhh, oooooiiiiiiiiii. Sicken jäkel te å va motsträvig! Jag gör banne mig i brallorna!

- Å så ett sista ryck! En redig oxekraftansträning! Yes!!! Nu lossnade den!

- Pust! Så där ja! Ingen match för en rejäler oxe som en annan...

- Titta och lär, alla ni amatörer där ute!

- Oj då, jag var visst lite högljudd, de var väl ingen som hörde mig och som tänker komma hit o tro att de ska få dela på det här kalaset nu när det är jag som gjort hela slitgörat???

- Den här osten är MIN, så de så. Jag släpper minsann inte taget! Ni skulle bara våga komma hit, ni fjantiga fjäderfjärtar!

- Nääää, va änna in i glödheta!!! Ostaknäkeln gliiiider ur mitt grepp. Nääääääääääjjjjjjjjj!!!!

- Vid alla kramsfågelsmördare, luskungar och vedervärdiga tryffelsvin. Jag blir så ända in i häcklefjäll sketnödigt SYRAK!!! Grrrrrr!

- Ska jag, likt en minikopia av Tarzan, behöva hänga där och kämpa IGEN?

- Hm... Det måste finnas något annat sätt... Kanske kan man klättra ned längs kaprifolen? O då blir det ju som en riktig lian ju! Hm, det tål att tänkas på.

(Mutter mutter, bläng, bläng)

- Jo men visst går det att klättra så här ju! Lätt som en fesljummen fjärt!

- Det är inte bara Sickan i Jönssonligan som har begåvats med förmågan att göra upp smarta planer - det har även smålands snyggaste oxe...

- Å så ska jag bara upp igen så jag kan börja käka igen. Eller vadå "igen" förresten? Jag hann ju inte käka förut innan den där sopproten till ostabit slank ur näven...

- Å så skaka bort den förbaskade snön, den gör ju ingen gla... (ni skulle bara höra Husmors svador här om morgnarna där hon lufsar omkring med snöskyffeln i högsta hugg - då hukar sig till och med de tjuvaktiga och framfusiga skatorna i buskarna... )

- Så där ja. Äntligen! Sicket slit va?

- Vafalls! Vad gapar du om? NEJ!

- Glöm det, din gamla nötskrika! Tänk inte ens tanken! Dessutom kommer du fastna här i pergolan med den oformliga jättekroppen som du har! Så håll dig på avstånd!

- Den här osten tillhör MEJ och ingen annan! O nu ska jag äntligen käka så håll näbben på dig!

- Mmmmm, god ost!

- O god jul!

Hälsar smålands snyggaste och vigaste oxe...