Bredden har ingen betydelse...

Nu har vintern, snön och kylan slagit till med full kraft. Redan! De här bilderna är från i morse! Suck, pust och stön - stön, pust och suck!

Fram till och med förra vintern var jag en snöälskare som tycket det var myyyyyysigt och fiiiiint och häääääärligt med snön.

Men nej. Tyvärr. Alla de positiva känslorna försvann kapitalt under förra vinterns ihärdiga snöande. Till slut blev det så att när jag tittade ut i gryningen och såg att det hade snöat igen så kunde jag brista i gråt. Eller åtminstone svära lite. Jaja, mycket. Det var insikten om att jag återigen hade några timmars snöskottningsarbete framför mig som drog såväl sinnet som mungiporna i samma riktning som barmens sorgtyngda lutning.

Husfar själv syns inte till här hemma går gården överhuvudtaget under snöperioderna, han far vid två på natten och sen har han fullt skägg med att hålla undan snön för Stadens människor, cyklister och hundar. Således faller all snöskottning på mig.

Här på gården har (hade) jag mängder av gångar som jag handskottade och som med tiden fick vallar höga som rullstensåsar. Gångarna gick till de olika fågelutfodringsplatserna, till hundgården, gången mellan lilleporten och huset, en stor gång runt hela huset och en gång till källarnedgången. Så var det gången mellan stalldörr och rännebro, gången till posthuset, gången mellan Lutan och hästarnas badkar, den smala lilla gången gång till katternas ingång i vagnsliderdörren, den långa gången längs lagårn, gången in till snickarboden och en gång bort till lackrummet.

Ja, och sen var det de bredare ytorna som uppfarter och infarter, ingångar och utgångar och inköret till maskinhall och till Lutan. De större ytorna kunde jag dock få maskinell hjälp med ibland via Son eller Husfar.

Nog för att jag behöver motionen som all snöskottning genererar, inte tu tal om det, men ändå… För att inte tala om all TID det tar! Suck, stön och pust. Igen.

Nåväl.

Jag har, som ni förstår, högljutt och beklagande utgjutit mig över detta ända sedan dess. Vresigt och grinigt framfört min bävan för ännu en snörik vinter. Hotat med att rymma till Bahamas, vilket dock ändå ingen tror på eftersom man där bär bikini.

Men till slut insåg Pojkarna att Husmor var seriöst vredgad över blotta tanken på kommande snöskottningssejourer.

Detta ledde, trot eller ej, till några seriösa resonemang om nya lösningar. En självklar åtgärd, vilket jag själv beslöt redan förra vintern, är att hålla väsentligt färre gångar skottade. En åtgärd som medfört att nu har de höga stövlarna åkt på och jag pulsar istället nu i djupsnön ut till fågelautomater och vattenkar.

Men det fanns fler åtgärdsförslag. Åtminstone på resonemangsnivå.

Nästa punkt på Pojkarnas seriös-diskussions-lista var huruvida Gården skulle slå knut på sig själv och investera i en snöslunga. Resonemangen pågick mellan Husfar och hans enfödde Son. Oundvikligen kom de in på dividerande om tekniska detaljer hit och dit.

Först tyckte jag om att lyssna på det hela. Gillade tanken att de tagit min nya snöskottningsaversion på allvar. Men sen tog det roliga abrupt slut!!! Grrrrrrr. Hör här!

Sonen säger:
- Det är ju viktigare med en stark motor än själva bredden på slungan.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen har en tidning framför sig i vilken han pekar på en snöslunga med tillhörande detaljbeskrivning.
- Den här verkar vettig. Bra pris är det också.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen fortsätter.
- Den är femtio centimeter bred, det räcker väl?

Husfar lyfter på huvudet, spärrar förfärat upp ögonen och utbrister med stark emfas i rösten:

- Femti!!!!??? Ja, dä räcker la för själva gången, men sen sa ju Husmor få plats bakom…

Granbock i all ära - men...

Hm... Om jag ska vara uppriktig måste jag tillstå att jag har lite huvudbry huruvida det kanske är övermaga med att göra och placera granbockar ute på gården för att skapa adventsstämning...

Bockklädsel o tjuvstart på advent

I helgen tjuvstartade vi adventsfirandet på gården!

Hann precis griljera klart skinkan innan de första tecknen på skymning började göra sig gällande. Tryckte fast tomteluvan på huvudet, greppade de färdigpackade korgarna och stegade med de stora stegen ut över gården.

Bak i Lutan stuvade Husfar och jag in oss i vår lille Massey Fergusontraktor och for till skogs i ett ymnigt snöfall. Eftersom traktorn är liten och jag inte är det, stod jag med överkroppen utanför den dörrlösa traktorn och fick min röda tomteluva alldeles vit av snö innan vi ens svängt in på Fällevägen.

Uppe i hagen gjorde vi halt och gav oss in i skogen. Mitt mål av att samla enris och vackra kvistar medan Husfar koncentrerade sig på granris. När vi gav oss iväg hemåt hade skymningen fallit över nejden och traktorns vaga lysen fick svagt glyrande visa oss vägen hem.

Tio famnar granris bars in på stallgången. Trädgårdsbord bars ned från rännet och ståltråd, sekatörer, snören och nakna bockar plockades fram och lades på de olika borden. Över ett av borden breddes en julduk och upp ur korgen plockade jag russin, pepparkakor, skumtomtar, skållade mandlar och, förstås, snällglögg och fulglögg,

På värpredet hamnade julskivorna och cd-spelaren. Hönsen hukade misströstande på pinnarna i likhet med traktens rälsbusspendlare i Hultsfredsfestivaltider…

Sist tände vi marschallerna och mjölkbordets lykta och så var årets bockklädsel redo att börja! En efter en trillade de in och till slut var familjens fyra generationers bockbeklädare samlade i fähuset.

Kreativitet, fingerfärdighet, fröjd och gamman blandades med het glögg och romantik.

Och si, till slut var de tre nakna bockarna klädda och lika många kransar gjorda!

Frusna men nöjda efter väl förrättat värv återstod att fixa lite julamat och myspys inne i vedspisvärmen!

Välkommen goa adventstid!

Som på beställning kom ett ymnigt snöfall lagom till vår bockaklädsel

Kissen Curry kollade in vad som bjöds på det i stallgången uppdukade välkomstbordet. - Nä, inget kul alls, varken för dej eller mej, säger Alfons...

Julmusik är förstås ett måste! Hönsen hukar sig förskräckt i bakgrunden och verkar med sitt kroppspråk säga, - NEJ, inte nu igen!

- Hm, undrar just om man ska ta sig en slurk snällglögg eller rent av smaka på fulglöggen...

Allsköns attiraljer och ting för att förhoppningsvis få några konstfärdiga kransar till stånd...

I katthuset tar man det lugnt. Turbo ligger på taket och övervarar händelserna medan Johanna och Curry kelar lite. Närmast skymtas den lille grå...

- Här kommer jag med bocken, ropade farmor när hon kom in, vilket väckte skrattsalvor hos alla - utan hos farfar...

Nu värmer vi upp med varm glögg och samlar oss lite inför det att vi ska gripa oss an den digra uppgiften.

Sådärja, nu är resonemangen i full gång om det bästa tillvägagångssättet...

Far, son och sonson jobbar på en bock

medan svägerskorna sysslar med kransbinderi

Lowisa ser synnerligen nöjd ut med sin kransbindningsförmåga

Och de nyförlovade Ludwig och Johanna uppvisar också en ypperlig bindningsförmåga...

Jippi! Farmors bock är klädd och lyset fungerar ju också!

Nu ska annan julmusik skråla ute i fähuset...

Lille Freddie förser sig av pepparkakorna medan "lillafarmor" binder en krans

Lillbocken är svårast att klä tycker pojkarna

Med handskbeklädda nävar förses barnbarnsbarnet med russin

Det är ganska roligt med bockklädsel!

Nja, kanske tycker inte alla det...

Alfons har hittat den perfekta platsen att tillbringa kvällen...

Johanna visar påklädda bockar i långa banor för lille Freddie

O kransar i långa rader...

Lite välförtjänt småplock med smått och gott avrundar årets bockklädsel

O lite småvarmt sitter fint i den välkomna vedspisvärmen, en rejäl gryta med farmors risgrynsgröt också förstås!

Gääääsp! Guuu vad skönt att det där spektaklet är över för i år...

Sådan Husfar sådan Tupp…

Uppe med tuppen var jag i morse. Ja, det är jag varje dag men idag fick jag vända lite på rutinerna därför att jag redan i ottan skulle resa från gården, iväg på ett jobb ett tiotal mil bort. Jag vet inte om det var de förändrade rutinerna som gjorde att djuromsorgen slutade med blånader och blodvite.

Minns ni lille Pytte? Brahmakycklingen som föddes i somras samtidigt som Anki Anka? Som satt i min kupade hand och som på ett så bedårande vis pickade mig i dubbelhakorna (vilka dock icke ens med den bästa vilja i världen kan tillskrivas adjektivet bedårande…)

Jo, Pytte har på dessa, sedan kläckningen gångna, månader vuxit o blivit JÄTTESTOR. Han har förvisso ännu inte lärt sig gala, sannolikt avskräckt av kamraten i boxen intill, Amrocktuppen Douglas, som förpestar tillvaron för alla ladugårdsinvånare med sina förfärliga, närmast hårresande, avgrundsvrål till galanden.

Trots uteblivna galanden, är Pytte stor pojke nu. Han har alltid varit lite lillgammal och har därför fått agera ”storebror” till ett par omgångar småkycklingar. Han verkar uppskatta det och är alltid snäll och förevisar de små, skrockar lågmält och visar var mat och vatten finns, pekar och föser de små mot värmelampan, vyssjar dem till sömn och är allmänt omhändertagande och beskyddande.

Men härförleden ansåg jag att han hade varit storebror tillräcklig länge hos de halvvuxna kycklingarna. Jag kunde nämligen iakttaga hur storebrormentaliteten gentemot hönsen snarare hade antagit formen av testosteronsprängd uppvaktning och svärmeri än anständig hygglig farbroderlighet.

Koketta gick hönsen där och vippade på sina stjärtfjädrar, blinkade förföriskt och kuttrade på ett fjäskade vis för Pytte Den Store. Han var sen att brösta upp sig, sträcka på sig och burra upp fjäderdräkten så att han mer liknade en sibirisk tvättbjörn än ett småländskt tuppaskrälle.

Så för att undvika vidlyftigheter av det lite mer amorösa och erotiska slaget tog jag Pytte ut ur sitt harem och lyfte över honom till en liten box där hönan Sack-Röv tillfälligt går som konvalescent efter ett tillbud på den branta gångrampen som gjort henne halt.

Där, hos Sack-Röv, får Pytte gå tills jag gjort ännu en rockad och stuvat om lite bland hönekullar och boxar.

Men ack så eländigt, denna sympatiske ungtupp har förändrats! Blivit så bestämd av sig. Rent av tjurskallig. Det är faktiskt så att tuppskrället blir allt mer lik Husfar!

Ja, vid närmare eftertanke så måste tuppen tagit intryck av självaste Husfar! För Pytte har börjat uppvisa samma Stumbamführermanéer som Husfar lagt sig till med på sistone.

Han går där ute i fähuset och stampar med sina stora, imponerande, fjäderbeklädda fötter i backen (det är alltså tuppen jag talar om). Då och då pekar han med hela vingen, som om han försöker visa var skåpet ska stå. Basta!


Men Sack-Röv låter sig inte bekomma. Hon ligger lojt i sitt hörn och tittar avmätt på ungtuppen som fjantar och sprätter och har sig.



Fast i morse blev måttet rågat! Då var han rent av otrevlig! Tuppen alltså. Mot MIG! Mot den hand som föder honom! Fräckt va?

När jag gick in boxen där jag satte mig på huk för att fixa med deras matskål så for han plötsligt fram mot mig och bet mig! Två rejäla tjuvnyp på handryggen så att det började blöda. Det gick så fort att jag nästan inte hann fatta vad som skedde. Men då morsknade hunden Blenda till och blev sur på Pytte för att Pytte var kaxig mot Blendas matte varpå hon for fram emot tuppen.

Men Blendas hedersamma och ridderliga försök att försvara Husmor avslutades inom en nanosekund med att Blenda, under förskräckta ylanden, rusade ut ur boxen med en ilsken tupp på ryggen. Ja, jisses, tala om gruff i hönsgår’n!

Ikväll vid middagsbordet beklagade jag mig för Husfar. Visade min stackars hand med blånader, rivmärken och sår efter Pytte. Förväntade mig lite sympati och medkänsla. Att han skulle tycka att tuppen varit dum mot stackars hönsmor.

Istället harklade han sig, som för att hämta lite kraft liksom, höjde näsan en decimeter upp mot det flugskitprickiga taket och sa:

- Dä ä la inte så könstitt!?

- Dä ä sån en blir när en allri får va mä nårra granna o tegivna madammer utan gå o stöta mä e le o utgammel vreshöna…

Brytningstid...

Det är som väder och årstid inte vill bestämma sig vad det är som gäller. Är det höst eller är det vinter?

Ena dagen då man vandrar iväg uppåt ängen knarrar det runt gummistövlarna i ett decimeterdjupt snödjup. Någon dag senare kippar det ljudligt för varje steg man tar i en blöt, slafsig och mycket fuktmättad jord.

Men i nästa gryning kan det knastra och braska då sulan bryter fruset gräs och köldstela grenar.

Idag har vi just en sådan köldslagen gryning!

En smutsfärgad och vag dimma ligger strax ovan marken men så snart solen hasat sig upp över ladugårdsnocken löses dimsjoken upp och får de till stallet vandrande märrarna att framträda allt tydligare.

I motljuset utgör Ängens alar, vars nakna grenverk under natten har klätts ett vitt sprött gnistrande frosthölje, skarpa och vackra skuggbilder

Frusna vippor börjar försiktigt vaja i den stillsamma morgonbrisen. Sirliga frostvävda trådar gungar lättjefullt och skickar förföriska blänk genom luften. Dammens yta har täckts av ett tunt lager is.

Bortifrån ladugården hörs tupparna morgongala. En roande kakafoni av galanden, ljusa gälla, mörka och dova. Nerifrån Ängen hörs märrarnas glada och ivriga gnägganden.

Gården håller långsamt, långsamt på att vakna till en ny dag.

En dag i brytningstid mellan höst och vinter, mellan vardag och högtid - Adventshögtid...


´

Farsdagsmorgon...

Ja, idag är det ju Fars Dag vilket här på gården hörsammades genom att jag tassade upp tidigt i ottan, tände i vedspisen och rörde ihop en deg.

Husfar hade nämligen önskat sig Scones till frukost. Och vad gör man inte för att blidka honom? Det brukar löna sig i längden (hyser nämligen förhoppningar om att kunna utverka ett lass sågspån endera dagen).

I mörkret som rådde i den tidiga timmen, i doften av bröd i ugnen och i ljudet av vedspisspraket och stearinljusens låga vilka flämtade och fladdrade där de stod på spiselkransen så blev det fullkomligt oundvikligt att sätta på en skiva Julmusik.

I raggsocksbeklädda fötter tassade jag omkring och tonerna av Sissel Kyrkjebös senaste Julalbum kände jag att jag bara inte kunde hia mig längre!

Jag rusade upp på garderoben, rotade fram en adventsljusstake, sprang, nåja, ned igen och monterade upp densamma på buffébänken.

Lade in ytterligare ett par vedträn i vedspisen och hällde upp lite nybryggt kaffe i Husfars nya mugg vilken han just förärats av gårdens minste gosse. Ur ugnen plockade jag sconesbröden, svepte in dem i en bakhandduk och och lät dem vila litet. Tog ett par steg bakåt och begrundade mitt verk! Sådärja! Nu var Farsdags-gryningen redo för Husfars entré.

Strax hördes han rumstera om där uppe, startskottet för tre vita små hundar att rusa en våning upp för att möta sin Husfar. Snart hördes steg i trappen och så rundade han och de tre vita hundarna murstocken.

Husfar tvärstannade, blinkade glosögt flera gånger mot bänken, sen på mig, sen på stereon, sen på vedspisen, på alla tända ljusen och så tillbaka till bänken igen.

- Jul??? Va i hoggan, va dä inte Fars da ida???

Vatten på sin kvarn...

Sen några dagar tillbaka är det något som är väldans annorlunda här på Gården. Och, som så ofta förr, handlar det om Husfar.

Det är så konstigt alltsammans! Jag undrar om han mår riktigt bra. Han spatserar nämligen omkring med ett belåtet flin mitt i plytet. Mest hela tiden faktiskt. Synnerligen oroande.

Han sprätter runtikring, onaturligt rak i ryggen och går liksom med lite högre benlyft än annars, likt en Sturmbannführer i bonnversion. En slags Mästerkatt i stövlar (och blåkläder). Hmpff.

Men jag har minsann mina aningar vad det beror på!

Dels har det nog att göra med den berömmelse och statusförhöjning han åtnjutit bland mig och alla mina djur efter bragden härförleden då han i mörka gryningstimmen gav sig in mitt i ett tumultartat slagsmål mellan Micke Räv och Svarta Katt ute på häradsvägen.

Men - jag anar att det också är en annan genomsyrande förtjusning och belåtenhet som leder till hans flinande och självgoda uppsyn.

Det hela kan sammanfattas i uttrycket. "Få vatten på sin kvarn..."

Jag ska berätta.

Häromdagen slog jag knut på mig själv och gjorde ett stort avsteg från min smått asociala läggning och eremitiska tillvaro genom att invitera ett par Gäster, mänskliga sådana, till Gården.

De inbjudna Gästerna är gamla goda vänner som vi har mycket gemensamt med. Våra vägar möttes för drygt två decennier sedan då Husfar och jag, som på den tiden någon enstaka gång kunde följa samhälleliga konventioner, hade sällat oss till en skara förväntansfulla individer för att deltaga i en Pust-o-stön-kurs.

Detta skedde förstås på förekommen anledning, nämligen i samband med att vi allesammans väntade våra första telningar. Ja, de olika deltagande paren väntade förstås sin egen telning medan Husfar och jag, å vår sida, hade lyckats med bravaden att vara sams tillräckligt länge för att producera en Liten.

Nåväl, på sagda Pust-o-stönkurs träffade vi alltså det par som utgjorde helgens Gäster. Redan från början kom de att bli våra vänner och har så varit ända sedan dess.

Förresten, jag bara MÅSTE berätta att vår Pust-o-stön-kurs kom att gå till historien! Vår barnmorska kan än idag, tjugotre år senare, teatralistkt ta sig för pannan och med emfas utbrista:

- Jag kommer ALDRIG att glömma er grupp, herregud…

Det Barnmorskan syftar på är att det råkade slumpa sig så att tre av oss unga par som deltog och väntade våra första barn, stod med fötterna djupt förankrade i landbygdens, lantbrukets och djurens värld.


Inte sällan hände det att något av paren tog svängen in till sjukhusparkeringen på två hjul och anlände till pustandet och stönandet i absolut sista minuten, som vanligt ganska sena efter djurbestyr hemma på gården. Över parkeringen kunde strax därefter ett irriterat utrop höras;

- Fan också, jag har ju grisa-träskorna på mig!

Eller kunde Någon sitta intill sin på golvet liggande höggravida kvinna med vilken han försökte andas, pusta och stöna i takt, ge glada tillrop och stärkande uppmuntrande tryckningar med handen medan andra handen söker sig upp till huvudet för att generat plocka lite med kepsen. Då kunde Någon plötsligt stelna, stirra förfärad på sin keps och bryta andningsrytmen med ett väsande uttalande mellan sammanbitna käkar;

- Förbannat, jag glömde byta lagårdkepsen…

Och i den mer informativa delen av kursen, då vi satt i en terapiliknande ring tillsammans och lyssnade på Barnmorskan som berättade om vad som komma skulle, gjorde vi deltagare hela tiden liknelser och paralleller med djurvärlden. Vi nickade ivrigt instämmande eller skakade undrande, ifrågasättande, på huvudet medan vi sa saker såsom;

- Jaså, men när en sugga…
- Precis, det är ju precis som när en kviga…
- Mmm, vid kalvningar så gör…
- När min märr var högdräktig…
- Men en höna i produktiv ålder behöver ju...
- Fast spenarna brukar ju…
- Då en katta kättlar har hon ju…
- Ungefär som galten då…
- Men när smågrisarna är små så…
- Om man måste välja på betäckning och semin så…
- Om man kollar på unga suggor som inte grisat innan, kan man…
- Men juvret på en ko brukar ju…
- Vår gamla tik kunde inte…

Vår barnmorska visserligen road ut då och då, men lika ofta spärrades ögonen upp och hon gjorde en häftiga inandningar medan förfärade och förskräckta drag for över ansiktet.

Nåväl, vi deltagare får helt enkelt sträcka på oss, kanske inte som Husfar i sin just nu pågående Sturmbannführerperiod, och känna oss lite stolta över att vi storsint skänkte Barnmorskan minnen för livet…

Tillbaka till den gångna helgen och Gästerna som anlände till Gården. Som brukligt är inmundigandes mat och dryck under festliga former och en rasande massa prat och resonerande. Våra vänner är båda mycket vältaliga och verbala. Lägg därtill till en stor portion artighet och generositet så får du en trevlig ekvation som bland annat tar sig uttryck i många, långa och underhållande tal vid middagsbordet. Något som framförallt husmor uppskattar.

Huvudtalet till värdparet hölls denna gång av Herr Gäst. Hans ingångsvinkel var att ta ett allmänt svepande drag över livet, tiden som gått och vår gamla och ihållande vänskap. Ja, och sen nämnde han en god och välsmakande mat, gyllene dryck och trevlig stämning.

Så kom Herr Gäst till talets skälvande kulmination och klimax varvid han fattade glaset med ett mustigt rödskiftande innehåll, höjde glaset och började sammanfatta:

- Och så ska jag ärligt erkänna en sak, sa han, lade sin fria hand över sitt hjärta, tittade på Husfar, fångade och höll kvar hans blick.

- Jo, jag är faktiskt avundsjuk på Dig,

(Wow! Här nånstans börjar jag ana vad som kan komma, jag sväljer ljudligt, tindrar med ögonen, klipper med de korta fransarna vilka kringgärdar mina ack så små, närmast grislika, påsomgivna ögon, och väntar girigt på fortsättningen)

- Ja, jag avundas dig många saker (konstpaus) men allra främst avundas jag dig din fantastiska, lysande, karismatiska, oemotståndliga (tankepaus) vackra, fräscha, fina, effektiva (lååååång konstpaus) begärliga, lockande, smidiga, snygga och utomordentligt tilltalande - GRÄVARE…






- Stamp, stamp, stamp
(distinkta sturmbannführersteg ekar mellan maskinhall och lagård)-
- Va änna in i glödheta!!! Schas på dej, di gamla fjäderfäboa, iväj med di, du får hållas nån annan stans!!!!
(Husfar föser resolut bort stackars Gåsen Lotta som ville göra en okulär besiktning av Grävaren. Men när han vänder sig om;)
- Ooooooiiiiiiii!!! Nääääääää!
(hjärtskärande skri ljuder genom nejden)
- Lacken, för bövelen, lacken!!!
- Ned med di Fläsk-Sune, du kan ju för häcklefjäll repa lacken!!!!!!!!!!!
(Lättad suck)
- Seså, schas in i lagårn med dig. Du får ju inte va på Grävaren, dä begriper du väl katt!
(Tuppstolta steg höres åter klampa över lagårdsgatan...)

Utvikningskatt...

Hade det funnits en egen medieflora för katter, tidningar som prasslat mellan mjuka kattrampdynor med sidor som luslästes av skarpsynta kattögon, ja, då kunde den här lilla damen kanske platsa som månadens utvikningsbrud i katternas Playboy.

Posen stämmer. Rekvisitan av gul fuskpäls med tassavtryck likaså. Och blicken som är så troskyldig och säger ”visst-är-jag-bedårande-söt”.

Men när nu inget katternas Playboy finns, åtminstone inte här bland katterna på vischan, publiceras istället några bilder här, så att du kan titta, sucka, tänka och tycka; ”Visst-är-hon-bedårande-söt…