Sådan Husfar sådan Tupp…

Uppe med tuppen var jag i morse. Ja, det är jag varje dag men idag fick jag vända lite på rutinerna därför att jag redan i ottan skulle resa från gården, iväg på ett jobb ett tiotal mil bort. Jag vet inte om det var de förändrade rutinerna som gjorde att djuromsorgen slutade med blånader och blodvite.

Minns ni lille Pytte? Brahmakycklingen som föddes i somras samtidigt som Anki Anka? Som satt i min kupade hand och som på ett så bedårande vis pickade mig i dubbelhakorna (vilka dock icke ens med den bästa vilja i världen kan tillskrivas adjektivet bedårande…)

Jo, Pytte har på dessa, sedan kläckningen gångna, månader vuxit o blivit JÄTTESTOR. Han har förvisso ännu inte lärt sig gala, sannolikt avskräckt av kamraten i boxen intill, Amrocktuppen Douglas, som förpestar tillvaron för alla ladugårdsinvånare med sina förfärliga, närmast hårresande, avgrundsvrål till galanden.

Trots uteblivna galanden, är Pytte stor pojke nu. Han har alltid varit lite lillgammal och har därför fått agera ”storebror” till ett par omgångar småkycklingar. Han verkar uppskatta det och är alltid snäll och förevisar de små, skrockar lågmält och visar var mat och vatten finns, pekar och föser de små mot värmelampan, vyssjar dem till sömn och är allmänt omhändertagande och beskyddande.

Men härförleden ansåg jag att han hade varit storebror tillräcklig länge hos de halvvuxna kycklingarna. Jag kunde nämligen iakttaga hur storebrormentaliteten gentemot hönsen snarare hade antagit formen av testosteronsprängd uppvaktning och svärmeri än anständig hygglig farbroderlighet.

Koketta gick hönsen där och vippade på sina stjärtfjädrar, blinkade förföriskt och kuttrade på ett fjäskade vis för Pytte Den Store. Han var sen att brösta upp sig, sträcka på sig och burra upp fjäderdräkten så att han mer liknade en sibirisk tvättbjörn än ett småländskt tuppaskrälle.

Så för att undvika vidlyftigheter av det lite mer amorösa och erotiska slaget tog jag Pytte ut ur sitt harem och lyfte över honom till en liten box där hönan Sack-Röv tillfälligt går som konvalescent efter ett tillbud på den branta gångrampen som gjort henne halt.

Där, hos Sack-Röv, får Pytte gå tills jag gjort ännu en rockad och stuvat om lite bland hönekullar och boxar.

Men ack så eländigt, denna sympatiske ungtupp har förändrats! Blivit så bestämd av sig. Rent av tjurskallig. Det är faktiskt så att tuppskrället blir allt mer lik Husfar!

Ja, vid närmare eftertanke så måste tuppen tagit intryck av självaste Husfar! För Pytte har börjat uppvisa samma Stumbamführermanéer som Husfar lagt sig till med på sistone.

Han går där ute i fähuset och stampar med sina stora, imponerande, fjäderbeklädda fötter i backen (det är alltså tuppen jag talar om). Då och då pekar han med hela vingen, som om han försöker visa var skåpet ska stå. Basta!


Men Sack-Röv låter sig inte bekomma. Hon ligger lojt i sitt hörn och tittar avmätt på ungtuppen som fjantar och sprätter och har sig.



Fast i morse blev måttet rågat! Då var han rent av otrevlig! Tuppen alltså. Mot MIG! Mot den hand som föder honom! Fräckt va?

När jag gick in boxen där jag satte mig på huk för att fixa med deras matskål så for han plötsligt fram mot mig och bet mig! Två rejäla tjuvnyp på handryggen så att det började blöda. Det gick så fort att jag nästan inte hann fatta vad som skedde. Men då morsknade hunden Blenda till och blev sur på Pytte för att Pytte var kaxig mot Blendas matte varpå hon for fram emot tuppen.

Men Blendas hedersamma och ridderliga försök att försvara Husmor avslutades inom en nanosekund med att Blenda, under förskräckta ylanden, rusade ut ur boxen med en ilsken tupp på ryggen. Ja, jisses, tala om gruff i hönsgår’n!

Ikväll vid middagsbordet beklagade jag mig för Husfar. Visade min stackars hand med blånader, rivmärken och sår efter Pytte. Förväntade mig lite sympati och medkänsla. Att han skulle tycka att tuppen varit dum mot stackars hönsmor.

Istället harklade han sig, som för att hämta lite kraft liksom, höjde näsan en decimeter upp mot det flugskitprickiga taket och sa:

- Dä ä la inte så könstitt!?

- Dä ä sån en blir när en allri får va mä nårra granna o tegivna madammer utan gå o stöta mä e le o utgammel vreshöna…