Husmors SeMäster

Husfar måste ha tagit till sig intryck och händelser från yttre rymden. Han måtte ha uppfattat att vanligt folk ibland ägnar sig åt sådant som heter ledighet och semester. Möjligen, möjligen lät han sig inspireras av de tyska turister som nyligen gästade gården, men vid närmare eftertanke torde så icke vara fallet.

Hur som helst överraskade han storligen och enkannerligen Husmor häromdagen genom att hojta på denna där hon låg på knä i något land någonstans.

- Ä du teräss så vi kan åka e sväng, ja sa iväj mä lite skrot å annat så jag tänkte vi kunne ta uss e sväng runt böjda. Nu när du äntlijen ä hemmave kunne du la följa mä?

Detta är, som sagt, sannerligen inget vanligt tilltag och initiativ från Husfar så det gäller att hänga på när något annorstädes erbjudes! Jag slängde spade, kratta och lämnade skottkärran halvfull med ogräs och avklippta vissna perenner där den stod. Borstade av mig hjälpligt i gräset och stegade bort mot det lastade fordonet vilket skulle ta undertecknad på en semestertur.

Husfar hade satt bilsläpkärran bak grållen, modell T20, och på kärran stod en cementblandare, vilken skulle transporteras ned till grannbyn, till Husfars svåger, tillika min tvillingbror. På kärran låg även en stor lyktstolpe fastbunden. Dessutom fanns där en gammal trädgårdsstol uppställd. En stol som Husfar snickrat och lagat efter att han hittat den trasig och eländig i en container någonstans - men genast insett att den, med lite nya delar och några skruvar, åter kunde bli en stol, duglig nog att sitta i. Åtminstone skulle den väl duga för husmor att sitta i.

Okej - i detta celebra sällskap och på denna eminenta skjuts var det nu alltså meningen att Husmor skulle sitta och trona i sin sopcontainerstol... Harklel, host, hm....

Men, som jag sa, när nu Husfar tar ett sådant oerhört kreativt och socialt initiativ så gäller det att svälja alla betänkligheter och tappert le och fogligt klättra upp på kärran. Där placerade jag mig alltså i den lagade gamla stolen bland cementblandare och stolpar, satte mig tungt och bredbent för att på bästa vis hålla balansen och så äntrade Husfar grållens gamla järnsits, lade in en växel och så tuffade vi iväg.

Ja, så for vi då fram genom nejden, tittade än hit...

o än dit...

Vi for fram längs stora belagda häradsvägar...

o på små grusvägar med gräsbevuxen mittremsa.

Morgontidningen hade han plockat med och stuvat ned i Grållens verktygslåda.

Några maltdrycker var också nedstuvade i en liten väska. Visserligen fick Husmor inte del av dessa. Men hon fick, å andra sidan, nöjet att betrakta en självbelåten Husfar som girigt klunkade i sig pilsnern.

Efter torkade han sig om munnen med utsidan om näven och sa med ett grin;

- De måtte va hiskelitt trevligt för dej att Se Mäster?

Vi for genom Gods...

och Gårdar...

Längs byvägar...

och ödeställen.

Överallt där vi drog fram genom nejden verkade vi liksom väcka en slags uppmärksamhet. Från både folk...

o fä...


Nu var jag nästan förlikad med mitt öde och kunde rent av känna att det var riktigt upplevelserikt att åka där i soptippestolen på kärran bak grållen. Det var ju i alla fall att göra något annorstädes. Jag tog en och annan bild och jag vinkade glatt då vi mötte en bil och log och vinkade mot husfar som då och då vände sig om för att kolla om tanten hängde med där bak på kärran.

Ja, jag kände mig nästan lite eljest då det pep till i mobilen. Jag lyckades lirka upp den och såg att det var ett sms som anlänt. Texten var mycket kortfattad och löd så som följer:

- Vad heter cirkusen?

Då jag inte kunde bestämma mig för huruvida jag skulle känna mig svårt förorättad eller smickrad beslöt jag försöka dryfta detta med Husfar.

Genom Grållemullret ropade jag och berättade att någon människa som uppenbarligen sett oss någonstans längs vägen, skickat mig ett sms med fräckt innehåll. Jag skrek och upprepade meddelandets ordalydelse.

- Vad heter cirkusen?

Vi var i ett uppförslut så traktorn virjade och dånade, röken stod som ett kvastskaft ur den gamla rostiga avgasröret på framhuven. Först när vi kom ner i "Svenstorpa-lia" kunde motordånet överröstas igen.

Då vände Husfar sig halvt om och över axeln skrek han;

- Vadå cirkus??? De måtta la va e jäsickens taskig cirkus mä bara en elefant!?

Sommarkväll med abrupt slut...

Kvällsmysstund på verandan med några av huskatterna och hundarna i knäet på Husfar som inte vill vara med på bild efter den där jakten, ja ni vet...

SOMMARKVÄLL MED ABRUPT SLUT...

Nu när husmor äntligen kommit Hem till Gården igen och ska fira och njuta av sommaren är det inte mycket bevänt med densamma. Varken med husmor eller sommaren.

Men skam den som ger sig och igår tänkte hon minsann att här SKA lekas sommar, varvid hon tvingade stackars Husfar följa med utomhus i kvällningen. Eftersom en sådan syssla inte är något han hyser det minsta intresse för, så får man köra med diverse knep. Ett som brukar fungera är att lägga huvudet på sned, anlägga hundvalpsblicken och i en kombination av vädjande och uppfodrande tonfall säga:

-Ja, men detta är kanske sommarens aaaaallraaa siiiiisssssta kväll…

Så igår skulle vi minsann njuta av sommarkvällen utomhus. Det var lättare tänkt än gjort. Det blåste jädrar i mig styv kuling och det gick gäss på dammen. Sen gick hon in. Gåsen alltså. Ja, ankan också

För att skapa mysfaktor (icke att förväxla med myskankor) krävs förstås ljus och lyktor som brinner. Dessa var dock sura och blöta efter allt regnande och lät sig inte tändas, framför allt inte med tanke på att tändstickan hann brinna i exakt en fjärdedels nanosekund innan vinden klapp den.

Husfar satt redan oföretagsamt tillbakalutad och famnen full med djur. Han hade dessutom redan fallit i det förhatliga komaliknande tillstånd som bara gubbar verkar kunna.

- Sätt di o logna di, väste han med slutna läppar och lika slutna ögon.

Halva styrkan husdjur satt på backen o väntade dessvärre på samma sak, alltså att Husmor skulle lugna sig så pass att även de fick en mjuk och varm plats att vila på. Så när hon äntligen kravlat sig rätt och dragit en filt över fötterna blev dennas frodiga hönsfarmarfamn genast full.

Längst ned lade sig katten Fläsk-Sune, därefter, och mer vid sidan av smalbenen (ja, de heter så även om namnet inte står i paritet med utseendet) lade sig hunden Blenda. Ovanför, strax ovan knäna, lade sig Cat Russel, som heter så för att han har en teckning likt en Jack Russell men som, eftersom han är en katt, gavs namnet Cat Russell.

Husfar hade fler husdjur där borta i sin famn men eftersom husmors bukomfång är av en något generösare karaktär än Husfars, fanns mellan Cat Russel och ovan nämnda kroppsdel, bara en liten ynka plats kvar. Och just där passade Katten Spöket in, denna är nämligen av modell "rafft".

Så satt vi då där och skulle äntligen vara lediga och njuta av sommarkvällen. Det var inget vidare… Det blåste som tusan, regnet letade sig igenom den täta väggen av blomsterkaprifol, trots att den är av samma betingelser som en redig småländsk stenmur, det vill säga; ”jävlahög och ormatät”.

Djuren i knäet krävde att man satt still men Husmor var orolig, parerade med återhållna skrik de allt mer närgångna fladdermössen som med mycket onödig frenesi flög omkring verandan. Hon försökte också undkomna påträngande bålgetingar och med armar och händer schasades knott och mygg på flykten. Det var så tröttsamt.

Plötsligt kom en stor mörk fet padda lojt hoppande. Dessa har vi gott om här på gården och är inget som skrämmer, snarare tvärtom. Den hoppade helt frankt fram till husmors, med djur och stor tant överbelastade, verandasoffa och blev liksom sittandes där. Lugnt och värdigt satt den med en brant lutande mörkbrun vårtförsedd kropp. Då och då blinkade den med blanka ögon och intetsägande blick.

Varifrån Husfar fick luft, vet jag inte, men plötsligt nickade han menande mot paddan som satt nedanför mig och sa i en tonlös och saktfärdig satsmelodi;

- Teskedsgumman – när ho ble liten som änna tesked så försvann ju den stora käringa helt – men du finns ju kvar både i stor å liten upplaga…

Gockel har döden dött

Jaha, så har ännu en av mina fina Brahmatuppar trillat av pinnen. Bokstavligt.
Vackre Gockel har lämnat in. Kanske mer saknad av mig än av hönsen. Han var nämligen inte intresserad av att vare sig bestiga eller plocka fjädrar av demsamma.

Oj, vad energi jag har lagt ned på att få denne fine tupp att intressera sig för mina fjäderbeklädda madammer ute i fähuset - men icke! Särskild musik, särskild kost, särskild hantering, särskild belysning, särskild frigång ute med de allra tjusigaste och mulligaste (det är väl de som är vackrast - eller?) hönsen. Men som sagt, ingen kärlek...

Men så för någon dryg vecka sedan ringde Husfar till mig i Långtbortistan och med en ton som lät närmast triumferande, berättade han att han sett Gockel in action med en, visserligen mager, spetsnäsad och tandlös, men dock, höna!!!

Jag misstrodde förstås detta till en början eftersom jag själv kämpat i över ett år för att få detta till stånd, men av Husfars ingående och inleveslefulla beskrivning att döma kunde kärleksakten inte vara annat än sann och de facto genomförd.

Jag muttrade av frustration och ambivalens. Dels var jag missnöjd med att jag uppenbarligen hade misslyckat men samtidgit glad över att det kanske äntligen skulle bli kycklingar efter denne vackra tupp.

Och så går vederbörande och avlider! Helt utan förvarning. Visst såg jag både under lördagen att han var lite "sööen" och "mockalööen" men det var väl mer som om en annan har lite huvudvärk eller magont. Trodde jag.

Igår låg han stendöd i boxen. Nu nedgrävd och begraven ute i ängen i min allt mer vidlyftiga hönskyrkogård.

Men, kära läsare, det knepiga är att tolka sensmoralen av det skedda.

Husfar menar att sensmoralen är att det som behövdes för att tuppen skulle bli kärlekskrank var att jag försvann ur hans (jag tror han menar Tuppens) åsyn.

Husmor, å sin sida, menar att sensmoralen är att man ska akta sig för magert, spetsnäsat och tannalöst kvinnfolk - annars kan det gå illa.

Titta bara på salig tupp Gockel...

Tysk dyngfjäril?

Om det nu möjligen är en Tysk Dyngfjäril får man väl ändå lov att säga att den är ganska vacker?

Oroande...

Det är skrämmande vad fort nya vanor och traditioner verkar infinna sig här på gården. I alla fall känns det så när man själv inte är med och vare sig övervakar eller initierar demsamma.

Igår upptäckte jag en ny händelse som gör mig djupt oroad och undrar hur denna nya vana kan komma att slå mot husmor själv.

Plötsligt då jag rundande lagårdsknuten fann jag tuppen Trumpetarn i famnen på Husfar som grejade med tuppens näbb. Jag tvärstannade och frågade vad i jösse namn han höll på med.

Minst sagt korthugget svarade Husfar:

- Vass Näbb.

Oops, o jag som brukar få höra att jag har en skarp tunga...


Tuppen Trumpetarens näbb hade vuxit sig så lång att han hade svårt att picka i sig maten varvid Husfar vidtog en försikig näbbdecimeringsåtgärd.
Hm, här på gården blir det allt tuffare att vara såväl tupp som turist - för att inte tala om husmor...

Ny tideräkning...

Husfar har alltid haft en förkärlek för det kemisktekniska och det är garanterat på den avdelningen han återfinns när, och om, han medföljer på provianteringsrunda i Staden. Men plötligt har gårdsförrådet av insektsbekämpande medel ökat på ett alarmerande sätt...


Kära läsare, episoden med Husfar, Bajsmannen och Skabbräven vållar stor uppmärksamhet. Sällan har jag mottagit så många mail, sms och kommentarer. Det är oerhört roligt att väcka engagemang – och munterhet.

Husfar börjar försiktigt kunna dra på munnen men ännu ter sig den åtbörden mer som en grimas än ett leende… Han tinar dock lite i takt med att han erfar glada tillrop, ryggdunkningar och en och annan antydan att han borde ha en hedersmedalj för sin vådliga bajsmannajakt.

Jag, som är hembygdsföreningsordförande här i byn, fick dessutom in en oväntad och munter låtsasnominering per sms häromdagen. En nominering till Årets Nävelsjöbo. Den löd så som följer;

”Vi föreslår Husfar till Årets Nävelsjöbo 2011 då han med explicit nit och lidelsefullt mod uppvisat civilkurage och handlingskraft för upprätthållande av god renhållning och avfallstömning i Nävelsjöbygden.”

Nåväl...

Hela episoden har dock fått konsekvenser här på gården. Det äro nu som vore här en ny tideräkning instiftad. Tiden INNAN och tiden EFTER bajsmannajakten.

Knappt har rötmånaden, och alla hushållsliga åthävor den medbringar i sitt kölvatten, stillat sig förrän nya faror hägrar. Åtminstone vad Husfar anbelangar.

Jag, som just kommit tillbaka hem till gården efter en hel sommars bortavaro på grund av lokalredaktörsuppdrag i Långtbortistan, är nu angelägen att försöka vara lite allomstädes eftersom jag ju mest varit eljest.

Och sen är det ju så att Den Hiskeliga Händelsen ytterligare bidrar till att Husmor nu vill vara vänlig och inställsam. Husfar är ju värd att omhuldas och bistås på det att hans hälsa må stå honom bi. Sinnesrörelser av den storlek och karaktär han just genomgått kan näppeligen vara bra i den gyllene medelålder han börjar nosa på och träda in i.

Av sagda skäl försöker jag, som sagt, visa vänlighet och ett slags moderlighet (mycket ansträngande för övrigt) vilket bland annat innefattar att sticka in huvudet i snickarboden, där han står dammig och vresig, och kuttrande säga att det nu serveras kaffe ute i den vita trädgårdsmöbeln vid dammen. En möbel som för närvarande dessbättre är utan belamrande sommarturister och sålunda kan nyttjas av husfolket själva.

Alla som bor, eller har vistats, på landet vet att det finns gott om flugor som flyger och trampar omkring på allt och ingenting. Det är något man inte tar någon vidare notis om utan bara viftar bort utan att ens tänka på det. Så även denna gång.

Vi satte oss vid bordet vid vilket koppar och ett fat med kaffebröd stod framställt. Utan att tänka på det så viftade jag bort flugorna några gånger under det att jag hällde upp kaffe och monologpratade med Husfar.

Denne sa dock inget och fastän jag flera gånger höll fram bullfatet tog han inget från detsamma. Istället satte han, på ett barns övertydliga manér, händerna i kors över bröstet, knep ihop munnen och tittade bort, ut över vattnet.

- Men ska du inte ha en bulle i alla fall, trugade jag.

Han fortsatte att blänga i en annan riktning.

- Men ta nu en vettja, fortsatte jag och satte upp bullfatet under näsan på Husfar.

Då svarade han indignerat och hätskt.

- Allri i livet att ja äter utå di där bulla, jag vasnade allt vad som nyss satt på den – dä var ju för bövelen e sån däringa redit äckliger TYSK DYNGFLUGA!!!!!

Allemansrätten – en skitsak?

Prolog:

Denna episod som nedan förtäljes väcker sannolikt både häpnad, förfäran och munterhet. Det ligger dock en djup oroväckande dimension i det hela. Nämligen hur tillmötesgående och hur stor fördragsamhet markägare och landsbygdsbor ska visa gentemot sommarturister som tolkar allemansrätten som de vill.

Här på gården försöker vi, trots allt, visa vänlighet och fördragsamhet mot sommarturister vilka kommer till trakten där de någonstans hyr ett sommarhus.

Här är ju så fiiiint och här finns ju ALLEMANSRÄTTEN.

Allemansrätten tolkas dock mycket fritt…

Låt mig exemplifiera; Vi kan om morgonen finna någon, för oss helt främmande, individ ståendes mitt uppe på vår dyngstack grävandes efter mask inför en fisketur. Vi kan möta dem i stalldörren efter att de varit inne i vår lagård och ”hälsat på djuren”. Vi kan se dem stiga ut ur vår lekstuga på tomten, se dem plaska i vår trädgårdsdamm, vi kan få se dem sitta och fika i våra trädgårdsmöbler, vi har mött dem i vägskälet ivägbärandes våra kattungar...

Ja, listan kan göras lång.

Men det här, kära läsare, det här tar priset!!!

Husfar, Bajsmannen och Skabbräven

Husfar hade slagit på stort och sanerat sin lekamen, krängt av blåstället till fördel för klädedräkt anpassad a lá Stadsbesök vilket han just stod i färd att företa, och lämnade således gården för inre och yttre Stadsangelägenheter.

Som den sanna landsbygdsbo han är åkte han naturligtvis ut från Staden så fort dessa var genomförda. Han passerade femtioskyltarna i stor lättnad över att det, av provianteringsskäl och andra samhälleliga ärenden av nöden tvungna, veckoliga Stadsbesöket nu var avklarat.

Väl hemkommen tog han, i ren glädje över att åter vara på landsbygdsmark, med sig hundarna ut på en rastningsrunda, spankulerade förnöjsamt omkring på gårdens ganska omfattande klippta gräsytor vilka han själv föregående dag just hade klippt. Han, ty det är oftast han och hans enfödde son Lu, som klipper, roar sig med att klippa stora delar av gården, runt dammarna och hundratals meter kantremsor längs gårdsnära häradsvägar.

Även den lilla vägen upp mot Norragärdet, cirka hundra meter från huset, hålls klippt och ser med sitt korta gröna gräs och mjukt böljande form mycket inbjudande ut och får också trädgården att bli stor, generös och utan gränser.

- Nu fick det vara slut på lyxigt latande och förnöjsamhet, mumlande Husfar, dags att arbeta igen.

Hundarna sattes in i hundgården och själv gick han upp på kammaren för att åter företa ett klädskifte, men nu till de rätta kläderna, det vill säga blåstället.

Uppe i sovkammarens fönster fick han plötsligt syn på en bil. Den hade stannat och backat upp på vägen mot Norragärdet. Bilen står med fronten mot vårt hus.

Så ser Husfar något bakom bilen. En människa. En mansperson står mitt på vägen, framåtböjd med byxorna nedhasade runt fötterna och putar utåt, bakåt med ändalykten. Ur sagda ändalykt rinner en förfärlig sörja och så syns plötsligt vederbörande flaxa med vita fladdrande ting där bak.

Husfar spärrar upp ögonen och drabbas av en förfärande insikt då han ser vad vederbörande håller på med!!! En man står där och bajsar!!! Skiter!!! I vår trädgård!!!

Han torkar sig där bak och släpper sen pappret ned på gräset. Mannen drar helt sonika upp sina byxor och börjar gå mot bilen. Då blir det fart på Husfar.

Han rusar ned och springer ut på trädgårdsgången, hinner ut till vägen just när bilen kommer. De passerar Husfar på mindre än trettio centimeters avstånd. Bilen körs av Bajsmannen själv och en kvinna sitter bredvid. De båda stirrar stint framåt och gör inte en min av att de sett Husfar. Bevärdigar honom inte en blick.

Husfar, som då och då har ett minst sagt svårt humör, eller, ja, för att säga sanningen rätt ut, kan vara alldeles förfärligt kvickilsk och bli alldeles särdeles fruktansvärt förbannad, blev just alldeles särdeles fruktansvärt förbannad. Ja, han blev helt enkelt topp tunnor RASANDE.

Med långa kliv springer han över lagårdsplan och ned till maskinhallen, kastar sig in i Volvon, gasar upp den gamle trotjänaren och kör i full fart upp till vägskälet. Snabbt konstaterar Husfar att det mycket riktigt är bajs och bajspapper som ligger kvar där.

"Folka-sket" som man säger på landet.

- Han hade sketet som en magsjuk räv, där lå e stor komocka å en massa nedklenta papper som det svinet hade dratt i röva o bara släppt att där på mi väj, för att nu citera Husfar bokstavligen.

På två sekunder gjorde Husfar en rundpall med bilen, (slirspåren lär synas länge), gasar upp motorn på fullt rus och kastar sig rasande iväg på en galen biljakt. Bajsmannen skulle hinnas ifatt! För bövelen!

Inget kunde nu stoppa Husfar som vid det här laget var så rasande att han fullkomligt skakade i hela kroppen. En vild biljakt gick genom nejdens smågrusvägar. Bygdens fartglada ungdomar ter sig som pensionärsföreningen på söndagsutflykt i jämförelse. Den gamle Volvon har aldrig fått gå så förr, motorn skrek och virjade när den rusades upp i smått omöjliga varvtal.

Omöjliga varvtal höll även Husfars puls.

- Jag var så in i häcklefjäll ilsk att jag huppade i bilen o i käften hade jag blosmak, berättar Husfar.

Nere vid Herrakärr kom Husfar ifatt Bajsmannens bil som visar sig vara en tyskregistrerad bil. Husfar började blinka och tuta, ehuru Volvons tuta inte ens med den bästa vilja i världen kan beskrivas som imponerande. Huvudet på bajsmannens kvinnliga sällskap började nu snurra och Husfar kunde se hur munnen gick och de talade, eller måhända skrek, till varandra där inne i bilen.

De stannade dock INTE vilket gjorde Husfar, om möjligt, ännu mer rasande.

Husfar, som är född och uppvuxen här, kan sin bygd, känner till varje väg, kurva gupp och stig. Så i nästa vägkrök, genade Husfar tvärs över naturen, rände rätt över dikesrenen varvid Volvon lyfte från backen och flög fram genom luften.

Husfars liv ställdes på spel – men vad gjorde väl det? Bajsmannen skulle till varje pris hinnas ikapp och ställas till svars för vad denne gjort hemma hos den svårt förorättade Husfadern.

Volvon landar och stannar på tvärs, mitt över häradsvägen varför Bajsmannen får tvärnita och hamnar halvt ned i diket.

Husfar kastar sig rasande ut ur bilen, rusar fram och skriker och gestikulerar. Mer förbluffad än förskrämd vevar Bajsmannen ned rutan. Husfar, som inte talar tyska ens i ett normalt sinnestillstånd, skriker på svenska:

- Du har sketet hemma på mi mark, ditt svin, ditt förbannade äckel. Du sket hemma, hur ända in i glödheta kan du ställa dig i skita på mi mark, din griiiiiis.

Här någonstans registrerar en del av Husfars medvetande att de är tyskar varvid han börjar, som ungefär vart tredje ord, använda ett ord han tycker låter distinkt tyskt;

- Schwaaiijn, ditt schvaaiijn, ditt schwaaaaiiijn!

Invektiven forsade okontrollerat ur en rasande Husfar medan de förskrämda i biden, enligt Husfar, upprepar;

- Nischt försteeänn, nischt försteeeänn.

Husfar tar nu till kroppsspråket för att göra sig förstådd. Med sin egen kropp visar Husfar hur Bajsmannen hade stått hemma på trädgården.

Husfar böjer knäna, putar ut med ändan, visar med handen hur något faller från rumpan, flaxar med ett imagenärt papper och visar med handen hur han släpper det imagenära pappret för att följa det med ögonen ned mot marken.

Allt under ramsor på en salig blandning av småländska, engelska och tyska.

- Du shit lajk a facking dågg, you schwajn, in maj garden, you facking schwain. Du shit in maj träägååår! ylar Husfar.

Och för att förstärka det hela ytterligare;

- Aj vill kål the Politszaaj, Aj kål the Politszaaj!

Husfars kroppspråksförevisning, då han efterhärmar Bajsmannen in action, är uppenbarligen tillräckligt tydlig. Den får önskad effekt.

Plötsligt verkar det tyska paret inse varför den store småländske bonden framför dem är spritt språngande galen! De ser mycket förskräckta och smått generade på varandra men vågar inte säga ett ord.

Husfar är vred, mycket vred, saliven sprutar och mungiporna fradgas.

- Go home annd pick it upp! Go back, pick it upp, skriker Husfar och pekar med hela handen och skakar med armen i riktning tillbaka mot gården.

- Aj kål the Politszaaj, Aj vell kål the Politszaaj, upprepar han hest.

Det tyska paret, med Bajsmannen vid ratten och kvinnan, vars anletsdrag och hår, enligt Husfar, kraftigt minner om en skabbräv, vänder således bilen och börjar köra tillbaka mot gården igen.

Husfar ligger med sin gamla Volvo precis bakom dem, nästan buffar dem framför sig, föser dem likt en vallhund i riktning mot fållan. Ger dem inte en chans att köra av vägen eller smita iväg.

Så kommer de åter tillbaka till platsen där Bajsmannen för några minuter sedan helt skrupelfritt drog ned sina byxor och lät göra sina behov. Husfar flyger ur bilen, pekar på den äckliga skithögen som Bajsmannen producerat, pekar också på det nedkletade omkringspridda skitpappret, och skriker.

- Here you shitt lajk a facking annimall! In maj GARDEN! So pick it upp nåvv, your äckel!

Skabbräven sitter kvar i bilen. Mumlar som vore hon sittandes i böner, kanske bad om att skonas från den vredgade, besatte och uppbragte småländske bonden.

Bajsmannen stiger ur sin bil och sneglar lite bort mot högen.

- Pick itt upp, pick itt upp, väser nu Husfar med sammanbitna käkar.

Ur bilen plockar Bajsmannen fram en gammal begagnad brödpåse och går till högen han själv strax innan hade låtit släppa ut ur sig.

Denna bajshög är nu fullkomligt besudlad av hundratals spyflugor som kalasar på den vämjeliga bajsmockan.

- Han hade inte nöet annan papper utan börjar ävja med dom sketpapprena som redan låg där ikring, å som redan va fulla å sket, berättar Husfar.

Bajsmannen sitter nu på huk och börjar ösa. Det är hett ute och stanken är vidrig. Flugorna surrar och flyger som galna runt huvudet på honom. Han klener och klabbar ned sörjan i den lilla plastpåsen.

- Han hade la ätet nöen sur knackwyrst ettersum han feck ett sånt rövhugg, berättar Husfar på sin omisskännliga småländska.

Skabbräven sitter med huvudet nedböjt. Flugornas surr fyller hela luften. Bajsmannen tittar på påsen, som nu är fylld av hans egen avföring och överst, som lök på lax, ligger några, vid det här laget helt nedkletade, papper.

Husfar kastar ut med armen i riktning mot bilen och upplåter ånyo sin rasande stämma;

- Tejk it home, tejk the shitt with you and go back to väräver jo belång

- Änn nävver schåvvv jo heer agaijn!

Bajsmannen springer mot bilen med sitt eget träck dinglandes i en påse vid handen, sätter sig intill Skabbräven och åker fort, fort bort från gården.

Utmattad går Husfar bort mot stenmuren där han sätter sig. Han försöker lugna ned sig och sakta, sakta, sakta blir andhämtningen nästan normal.

Men händerna slutar inte skaka och han får försöka flera gånger innan han på mobilen till slut lyckas ringa till Husmor och för att återberätta hela den vådliga och otroliga episoden.

En historia som nog lär leva i månget mannaminne och låta sig återberättas och föras vidare från generation till generation...


Epilog:

Det visade sig att det tyska paret hyrde ett hus endast två kilometer från vår gård. Men tycker därför att Bajsmannen borde kunnat hålla sig och gå på toaletten där hemma som en normal människa, han hade varit hemma i sitt sommarhus inom tre minuter, ett hus som dessutom var utrustat med vattenklosett.

Och om det nu var så illa att mannen hade ett så kraftigt, för att använda Husfars terminologi, rövhugg, att han till varje pris måste tömma magen där och då, borde man då inte försökt rusa in i skogen och gjort vad man kunnat för att inte synas?

Och visst hade man väl gjort vad man kunde för att inte heller låta någon se det man under stor genans, men som nöden krävt, lämnat efter sig?

Hur kan man ta sig tid att stanna, vända sin bil, snyggt backa in och parkera på en klippt uppfartsväg intill ett bostadshus, slå av motorn, gå ur bilen och ställa sig bara ett par meter bakom den, vända sig mot bostadshuset, knäppa upp byxorna, låta dem falla ned på gräsmattan runt fötterna, puta ut med ändan och ställa sig att tömma magen rätt ut?

Allt medan hustrun sitter kvar i bilen och sitter och lugnt betraktar vårt hus, trädgård, dammar, byggnader, blomstersängar och trädgårdsprydnader.

Som Husfar sa, då jag kom hem och fann honom ännu uppriven och mycket mycket förargad;

- Jag tror allri jag blett så fruktansvärt kränkt någonsin i hela mitt liv.

Det tyska paret packade och reste från byn tidigt i gryningen följande dag…

Snart ska ni få höra...

Kära läsare, idag gör jag min sista dag, förvisso en mycket lång och intensiv sådan, i Långtbortistan. I morgon, vilket förhoppningsvis blir en ledig dag, ska jag ta reda på hur mina många näckrosor ser ut när de är utslagna. Hela sommaren har jag bara sett dem som en hårt knuten knopp i gryningen och en trött sluten och helt tillbakagången knopp om kvällen. Men i morgon ska jag alltså få se hur de ser ut, med vilka åtbörder de slår ut och vilka former och färgnyanser de bjuder.

Men sen, men sen!!! Här på gården har just inträffat en sak som slår det mesta av tidigare inträffade saker. En händelse som inom släkten kommer bäras från generation till generation, kanske med lite mer krydda för var gång den återberättas. Husfar är i högsta grad involverad. En tysk turist därtill. Som var dålig i magen... Den senare allstå.

Detta kan ni inte missa, hade detta funnits på film hade vi vunnit det största priset på The most funny homevideos och fått miljoner nedslag på Youtube.
Men nu finns detta inte på film utan låt mig försöka skildra detta hemska och dråpliga i ord så ska du få höra på maken. Bokstavligen.

Håll utkik, samla dig, tipsa grannar och kollegor, kusiner och bryllíngar, vänner och ovänner - för snart kommer en berättelse utöver det vanliga...

Ja du milde!

Men först en megaarbetsdag till i Långtbortistan. Min sista:-)

Snart, mycket snart, är min extremarbetssamma sommar i Långtbortistan över och jag ska, likt gåsen Lotta, vila lite. Någon dag... Allt emedan jag samlar mig för att kunna berätta en förfärlig episod som just inträffat här på gården. Trots förfärligheten väcker det hela ändå stor munterhet...

Fyrfoting

Häromdagen då jag var ute på ett reportage försvann mannen jag var där för att prata med då en granne kom körandes på en fyrhjuling och ville "ble ve" någon liten detalj, tror det var ett tändstift, så att mannen på fyrhjulingen slapp fara åt stan - vilket alla vi landsbygdsbor försöker undvika in i det sista.

Jag nickade vänligt bifall åt detta tilltag och de båda männen lunkade iväg ut till någon av de riktaliga bodar och byggnader som fanns på gården.

Under tiden fick jag annat sällskap. Det var sannerligen inte något sämre alternativ kan jag säga utan att fara med osanning. Även om den här lilla krabaten inte hade så mycket att förtälja som dess sextio år äldre manlige ägare, så var den nog allt lite sötare att titta på.

Nåja mannen gick inte av för hackor han heller. O han på fyrhjulingen så ju oxå nice ut. För att inte tala om fyrhjulingen!

Men här får du hålla tillgodo med en söt forfoting!

Himmel o jord i skön förening

Härmokvällen då jag åkte hemåt från redaktionen i Långtbortistan i sällskap av PO Enquists som läste sin roman Ett annat liv där han med det mest fantastiska ljuvliga kreativa vassa fyndiga förfinade språkbruk ger en detaljerad och minst sagt personlig skildring av sitt liv och uppväxt i övre Norrland och får mig att skratta och förfäras om vartannat, fick jag i ögonvrån plötligt syn på detta vackra.

Det var bara till att hitta ett ställe att vända, köra tillbaka och leta efter ett nytt ställe att vända bilen, finna någonstans att parkera, kliva ut och fota.

Det här måste vara det som åsyftas i uttrycket Himmel och jord i skön förening...

Var det är? Det är den gamla ruinen vid Eksjöhovgård, just utanför Sävsjö.

För uttrycket Himmel o pannkaka måste väl vara något annat?...

Ljusglimtar i gråregnet

Denna gråtunga söndagsmorgon då den mättade, nästan kvadda, augustiluften består av ett mycket lätt regndis, fick jag plötligt lust att lätta upp stunden med små glimtar från den trädgårdskväll som anordnades här på gården för ett par veckor sedan.

Bland blomster och buskar, dammar och trädgårdsgångar, fika och grillkorv, barnvagnar och käppar, frågor och fjärdrar, hembygdsförening och husfolk trängdes nästan hundrafemtio insocknes och utsocknes, gamla och unga med det gemensamma existentiella grundfundamentet att; GRÖNT ÄR SKÖNT!

Enjoy!

SOMMARSKÖJ i hemböjdsgårn

I ä hiskelitt välkumna - även utsocknes!
Dä sär orförandetanta:-)

Medtrafikanter...

En vacker, nästan suggestiv, vy som jag mötte bortåta kyrkbyn i arla morgonstund.(Och vandringen, som de klövförsedda medtrafikanterna företog, hade nog just något att göra med arla...)

Jag stannade, klev ur bilen och njöt av det jag såg - såväl vyn som bonden var värda att betraktas:-)

Dessutom har väl klövförsedda medtrafikanter alltid förkörsrätt?

Myspys om aftonen

Åh, vad det ser mysigt ut när extramatte sitter vid brasan om kvällen. Värmer sitt rödvin på den flata sten intill som husse murat dit enkom för sagda ändamål.

Jag, som är en Stadshund, kunde inte låta bli att hoppa upp på muren och kika lite närmare.

Brasan facinerade - men inte vinet. Jag föredrar lite lättare dryckjom än de mycket tunga, kraftiga och melassliknande rödviner som extramatte gillar.

Sådan matte - sådan dryckjom...

Non-Erotic-Holiday...

Nu är vår Alfons bortlämnad igen. På Non-Erotic-Holiday. Damerna här hemma löper och är sannerligen inte lätta att tas med. Jo, han skulle nog ha lätt att tas med dem. Alltför lätt är jag rädd...

Men faktum är att jag lät Herr Alfons stanna hemma här hos sin hustru Alice under februarilöpet då jag tänkte att måhända få begåvas med ännu en valpkull lagom till sommarens ankomst.

Det blev också några parningar. Men inga valpar! Jag tror att Alice, vis av naturen som det honkön hon är, visste vilken hektisk sommar som väntade Matte Husmor - vilket matte själv inte gjorde - och därför inte lät sig befruktas.

Alice är en exemplarisk Moder de första fyra, fem veckorna men sen tröttnar hon rejält och visar med all önskvärd tydlighet att sen får minsann Matte Husmor ta över ansvaret. Ja, sen har jag en, förvisso angenäm, heltidssyssla i ungefär lika många veckor med att pyssla, syssla, prägla, fostra och älska de små liven.

Men om man är i Långtbortistan hela långa dagarna blir ju det en icke kompatibel ekvation...

Låt oss frossa i några bilder från den senaste kullen, min C-kull, med de ljuvliga valparna Casper, Cajsa, Charlie och Cissi!

Fortsätt njut av tid och tankar - o frossa i valpkärlek...

Voff Voff!

(Och förlåt, alla kära läsare, för glesa publiceringar - men hav förtröstan och tålamod. Det torde snart vara över...)