Gockel har döden dött

Jaha, så har ännu en av mina fina Brahmatuppar trillat av pinnen. Bokstavligt.
Vackre Gockel har lämnat in. Kanske mer saknad av mig än av hönsen. Han var nämligen inte intresserad av att vare sig bestiga eller plocka fjädrar av demsamma.

Oj, vad energi jag har lagt ned på att få denne fine tupp att intressera sig för mina fjäderbeklädda madammer ute i fähuset - men icke! Särskild musik, särskild kost, särskild hantering, särskild belysning, särskild frigång ute med de allra tjusigaste och mulligaste (det är väl de som är vackrast - eller?) hönsen. Men som sagt, ingen kärlek...

Men så för någon dryg vecka sedan ringde Husfar till mig i Långtbortistan och med en ton som lät närmast triumferande, berättade han att han sett Gockel in action med en, visserligen mager, spetsnäsad och tandlös, men dock, höna!!!

Jag misstrodde förstås detta till en början eftersom jag själv kämpat i över ett år för att få detta till stånd, men av Husfars ingående och inleveslefulla beskrivning att döma kunde kärleksakten inte vara annat än sann och de facto genomförd.

Jag muttrade av frustration och ambivalens. Dels var jag missnöjd med att jag uppenbarligen hade misslyckat men samtidgit glad över att det kanske äntligen skulle bli kycklingar efter denne vackra tupp.

Och så går vederbörande och avlider! Helt utan förvarning. Visst såg jag både under lördagen att han var lite "sööen" och "mockalööen" men det var väl mer som om en annan har lite huvudvärk eller magont. Trodde jag.

Igår låg han stendöd i boxen. Nu nedgrävd och begraven ute i ängen i min allt mer vidlyftiga hönskyrkogård.

Men, kära läsare, det knepiga är att tolka sensmoralen av det skedda.

Husfar menar att sensmoralen är att det som behövdes för att tuppen skulle bli kärlekskrank var att jag försvann ur hans (jag tror han menar Tuppens) åsyn.

Husmor, å sin sida, menar att sensmoralen är att man ska akta sig för magert, spetsnäsat och tannalöst kvinnfolk - annars kan det gå illa.

Titta bara på salig tupp Gockel...