Ny tideräkning...

Husfar har alltid haft en förkärlek för det kemisktekniska och det är garanterat på den avdelningen han återfinns när, och om, han medföljer på provianteringsrunda i Staden. Men plötligt har gårdsförrådet av insektsbekämpande medel ökat på ett alarmerande sätt...


Kära läsare, episoden med Husfar, Bajsmannen och Skabbräven vållar stor uppmärksamhet. Sällan har jag mottagit så många mail, sms och kommentarer. Det är oerhört roligt att väcka engagemang – och munterhet.

Husfar börjar försiktigt kunna dra på munnen men ännu ter sig den åtbörden mer som en grimas än ett leende… Han tinar dock lite i takt med att han erfar glada tillrop, ryggdunkningar och en och annan antydan att han borde ha en hedersmedalj för sin vådliga bajsmannajakt.

Jag, som är hembygdsföreningsordförande här i byn, fick dessutom in en oväntad och munter låtsasnominering per sms häromdagen. En nominering till Årets Nävelsjöbo. Den löd så som följer;

”Vi föreslår Husfar till Årets Nävelsjöbo 2011 då han med explicit nit och lidelsefullt mod uppvisat civilkurage och handlingskraft för upprätthållande av god renhållning och avfallstömning i Nävelsjöbygden.”

Nåväl...

Hela episoden har dock fått konsekvenser här på gården. Det äro nu som vore här en ny tideräkning instiftad. Tiden INNAN och tiden EFTER bajsmannajakten.

Knappt har rötmånaden, och alla hushållsliga åthävor den medbringar i sitt kölvatten, stillat sig förrän nya faror hägrar. Åtminstone vad Husfar anbelangar.

Jag, som just kommit tillbaka hem till gården efter en hel sommars bortavaro på grund av lokalredaktörsuppdrag i Långtbortistan, är nu angelägen att försöka vara lite allomstädes eftersom jag ju mest varit eljest.

Och sen är det ju så att Den Hiskeliga Händelsen ytterligare bidrar till att Husmor nu vill vara vänlig och inställsam. Husfar är ju värd att omhuldas och bistås på det att hans hälsa må stå honom bi. Sinnesrörelser av den storlek och karaktär han just genomgått kan näppeligen vara bra i den gyllene medelålder han börjar nosa på och träda in i.

Av sagda skäl försöker jag, som sagt, visa vänlighet och ett slags moderlighet (mycket ansträngande för övrigt) vilket bland annat innefattar att sticka in huvudet i snickarboden, där han står dammig och vresig, och kuttrande säga att det nu serveras kaffe ute i den vita trädgårdsmöbeln vid dammen. En möbel som för närvarande dessbättre är utan belamrande sommarturister och sålunda kan nyttjas av husfolket själva.

Alla som bor, eller har vistats, på landet vet att det finns gott om flugor som flyger och trampar omkring på allt och ingenting. Det är något man inte tar någon vidare notis om utan bara viftar bort utan att ens tänka på det. Så även denna gång.

Vi satte oss vid bordet vid vilket koppar och ett fat med kaffebröd stod framställt. Utan att tänka på det så viftade jag bort flugorna några gånger under det att jag hällde upp kaffe och monologpratade med Husfar.

Denne sa dock inget och fastän jag flera gånger höll fram bullfatet tog han inget från detsamma. Istället satte han, på ett barns övertydliga manér, händerna i kors över bröstet, knep ihop munnen och tittade bort, ut över vattnet.

- Men ska du inte ha en bulle i alla fall, trugade jag.

Han fortsatte att blänga i en annan riktning.

- Men ta nu en vettja, fortsatte jag och satte upp bullfatet under näsan på Husfar.

Då svarade han indignerat och hätskt.

- Allri i livet att ja äter utå di där bulla, jag vasnade allt vad som nyss satt på den – dä var ju för bövelen e sån däringa redit äckliger TYSK DYNGFLUGA!!!!!