Min arbetsmiljö mitt i kraftfälten

För ett år sedan började jag plugga på Fotolinjen Distans som är en ettårig utbildning som drivs av Sörängens Folkhögskola. Förutom en massa veckoenliga uppgifter så skulle ett större eget fotoprojekt göras under läsåret med Grand Finale i en stor vernissage i december.

Så i ett års tid har jag följt en man med många kropps- och huvudtatueringar, hans liv och tillvaro i en husvagn i ett skogsbryn i Kronoberg. Först tänkte jag att ”bara” fotografera honom men då jag, som journalist och författare med många utgivna böcker i vilka jag kombinerar bilder och text i ett gemensamt formspråk, kunde jag inte låta bli att börja anteckna, ställa frågor och skriva när jag kom hem efter besöken.

Jag blev fascinerad och engagerad och insåg att det fanns många djupare liggande budskap att försöka förmedla än bara fokusera på tatueringarna. Så det blev många intervjuer och många resor till Leffe.

Vernissagen blev väldigt lyckad och jag fick fantastisk support av landets bästa fotoaffär, Hegethorn som hjälpte mig i massor! Jag hade aldrig kunnat få till en sådan fin och kvalitativ fotoutställning om det inte vore för Hegethorns – Anders Hegethorn är min hjälte!

Nu är läsåret slut och här sitter jag med mängder av material, många hundra foton och många tankar och bryderier vad jag ska göra av allt detta. Jag VET att det är något bra, inte nödvändigtvis på grund av mig utan snarare på projektets innehåll i sig.

Jag har inga garantier för att det blir något alls, men någon driver mig och uppfyller mig så jag jobbar intensivt och upprymt med texter och foton uppe i min skrivkammare. Husfar har satt hit ett element som jag slår på när jag arbetar, vilket jag gör mycket och ofta. Blir väldigt frusen av stillastående eller stillasittande arbete framför skärmarna så elementet underlättar.

Det som börjar växa fram är en form av dokumentär personskildring i ord och bild för ett slags reportage/fotobok. Det är svårt och komplicerat men otroligt entusiasmerande och jag är närmast helt uppfylld av det. I måndags tyckte jag (och Leffe själv förstås som är involverad i hela processen) att vi var i mål med texterna. Så sedan dess har jag börjat att montera samman kapitlen med fotografier. 

Arbetar med bilderna i photoshop och sätter samman de båda hantverken i en trubbig dummy i word. Jag har inte bättre program tyvärr. Det blir långt ifrån perfekt, verkligen långt ifrån, men det är en början.

Jag vet inte var jag hamnar och jag vet inte ens om det blir något – men jag hoppas och tror att saker och ting och riktningar kommer att utkristalliseras under tiden.

Nåväl. 

Nu vill jag bara visa hur det ser ut vid min arbetsplats. Så här brukar det inte se ut när jag jobbar men något med just det här projektet har gjort att det ser ut så här.

På var sida längst ut vid min stora skärm står min salig farmor Bertas silverljusstakar. Intill tangentbordet på min högra sida står en form av änglaspel med katter som snurrar och hejar på mig. Jag har bestämt att ljusspelet och rörelsen där i består av inspiration och energi. Därför står det där.

På min vänstra sida står en yogafigur med ett värmeljus i som jag känner utstrålar lugn och harmoni, sinnesfrid.

 

Mitt emellan dessa sitter jag och får på så vis till mig både energin, entusiasmen och inspirationen från änglakatterna samtidigt som det balanseras upp via lugnet, harmonin och stillheten som yogafigurinen utstrålar.

Koppla sedan de flämtande ljuslågorna från min farmors ljusstakar samt meditativ musik på lagom nivå samt katter och hundar i en röra i dagsängen två meter bort, ibland på utkikspallen eller framför elementet. 

Plus att den gamla stolen jag sitter i kommer från min morfar Douglas.

Och så små avbrott för skogsrundor, vätska och mellanmål.

Jag mår så bra av och i detta! Vilken arbetsmiljö va?

Ville bara dela detta med dig och be dig hålla tummar och tår för att jag ska förmå, kunna, vilja, ha mod och ha råd till att göra något av detta projekt!

Omfamning & Tillförsikt,

Mickan