Vargtimme i nymånens grepp...

Här råder nymåne som gör natten märkligt svart. Och lång.

Vresiga griniga vindar drar och sliter i allt som kommer i vägen för dess framfart. Vindar som finner underliga vägar in bakom stuprännor runt hus och bodars knutar och skapar vinande genomträngande ljud som nästan går genom märg och ben.

Regn som ilsket kastar sig över gården med närmast horisontellt angreppssätt, slår sig in i allt och alla med spetsiga droppar som vore de små vassa spikar.

Själv är jag i slutet på ett långpass då jag lämnar gården tidgt, tidigt och kommer hem sent, sent och har därför inte sett solen stiga över gården på snart två veckor.

Men det finns bot mot melankoli och självömkan som denna.

Då får man sluta ögonen och lita till minnen och sinnen, till avtryck och kapslade intryck. Det gör jag nu.

Jag minns en soluppgång för två veckor sedan då jag var ledig. Då jag och tasspatrullen gick på morgonrunda i skogen för att möta solen och välkomna dagen.

Mellan granar och nakna lövträd, snöbrottsbrutna stammar och knotiga ekar kunde vi skymta solens mödosamma klättrande upp över skogens toppar för att slutligen kunna kasta sitt varmröda sken fram över snöbeklädda ängar och åkrar.

Så drog vi alla en välbehagets suck. Traskade hemåt igen, satte på kaffe, tände i spisen, kokte ägg, rörde samman kattgröt och hundfrukost.

Och si, plötsligt var vi redo att möta dagens vedermödor - o möjligheter...

Godmorgon Världen!

(Och Hejdå Gården - för snart åker jag igen...)