OFRIVILLIGT ÄVENTYR

 Står vid min temporära arbetsplats och förbereder fyra föreläsningar som ligger framför mig i morgon och lördag och söndag. Gör det med vedermödor och oro, ty jag har ju varit ”fri” från föreläsningar och framträdanden ända sedan två dagar innan Jul så nu är jag lika ringrostig som nervös.

Som alltid när jag är lite obekväm, som när jag sitter med bokföringen, så blir jag väldans kreativ på andra saker att göra som plötsligt känns otroligt nödvändiga i stunden – men som inte alls är det. Det är bara idérika förevändningar för att slippa ifrån arbetet vid datorn.

Men ett MÅSTE vid sådana här arbetsdagar är att ha ett härligt långkok på spisen som sprider trösterika dofter, trösterik värme och trösterika förhoppningar om kommande trevliga(re) stunder.

Noterade plötsligt i ögonvrån att ytterdörren öppnade sig, såg ljuset som strilade in, ty det kom inget ljud från dörren. Först reste sig håret lite i nacken ty det var liksom lite spöklikt, för det var ju ingen där.

Jag gick dit och stängde dörren och funderade på hur länge det stått öppen, insåg att den nog har gjort det en stund för jag hade frusit en längre stund och känt lite drag men inte brytt mig om det utan tappert fortsatt slåss med bokstäver och bilder.

Efter en stund lade jag emellertid märke till tystnaden. Lugnet. Det var så lugnt. Det var FÖR lugnt!

Jädrar i det, icke en hund i sikte!

Insåg förfärad att de nog varit borta mer en än halvtimme eftersom det hade förlupit minst en halvtimme sedan jag stängde dörren.

Vid alla skimrande gråsuggor – var tusan var hundarna???

Skred genast till verket, blåste ut ljusen, smällde igen luckan till vedspisens eld, drog grytan åt sidan, stoppade raggsocksfötterna i Husfars söndriga träskor, slet med mig en jacka i farten och gav mig ut.

Jag spanade ut över omgivningarna. Ropade och ropade på hundarna, ömsom deras respektive namn, ömsom ”valparna”, ”voffarna”, ”snuffsingarna”, ”bissarna” och slika intelligenta tilltalsnamn.

Jag busvisslade men blev skitsur ty jag kunde inte alls busvissla lika högt och snyggt (?) som jag gjorde upprepade gånger i långa haranger från min i mörker belägna plats på VetlandaRevyn i lördags.

Men nu minsann, när visslingarna hade en väsentligt viktigare funktion än att visa min fascination över härligt generöst skådespeleri, nu blev det bara halvdana fnuttiga falskklingande blåsljud med någon endaste liten sekund av vissling.

Jag svor och spottade, ty mina fingrar smakade inte gott, de smakade jord och mossa och bark som jag tog i allteftersom jag tog mig fram i naturen i mitt allt mer desperata sökande efter trenne vita små hundar.

Jag gick i markerna ned mot Bjurvik, över betesvallar och åkrar, snavade över stenar och gamla tuvor. Jag klättrade klumpigt över stenmurar för att ta mig mer upp mot Alekärret och Spingemösen där jag brukar gå med hundarna, men inga hundar.

Blev hesare och hesare. Gråten stockade sig och ögonen svämmade över av tårar medan tankarna skenade om vad som kunde hänt med hundarna.

Hörde först, och såg sedan, en stor och tung lastbil som kom farandes längs byvägen och min ångest steg ytterligare. Tänk om… NEJ!

Jag tvingade mig att fortsätta busvissla, om än med illasmakande nävar och påvert ljudresultat. 

Snavade över tjälfrusna jordvältor som vildsvinen bökat upp på gamla vallar som i och för sig behövde vändas, men kanske i mer organiserad form än vad vildsvinen gör.

Inga hundar.

Min puls var hög. Både av den fysiska ansträngningen och av stor ängslan. Ett tu tre så prasslade till i frusna löv och högt frostnupet gräs. Varje gång det prasslade till bakom mig trodde jag att det var en valp som kom skuttandes – men icke, det var en katt. Inte mindre än FEM katter anslöt sig till mig under hundsökandet.

När vi, alltså jag o Kattpatrullen, kom ut ur skogen och befann oss längst uppe på Stuvegärdet, från vars plats vi kunde se hela gården, fick jag se en hastig skymt av något vitt. Mitt hjärta tog ett skutt! 

Var det månne hundarna?

Så såg jag det igen och jag ropade, högt och gällt, på gränsen till panikslaget.

Ja, vid min Gud, det var hundarna!!!

Jag snörvlade och hostade och skrattade och grät om vartannat. Så ropade jag igen från min plats där högt uppe i skogsbrynet nedanför Alekärret.

Men jag såg att hundarna rusade förvirrat hit och dit nere bland hus, bodar och ladugårdar. Det var ekot av min röst som slog mellan byggnaderna som gjorde det svårt för dem att ana var tusan jag egentligen befann mig.

Till slut återförenades vi ÄNTLIGEN. Älskade hundar. Tokiga hundar. Oj vad de frestar sin matmors nerver. På olika sätt…

Nåväl. Tack o lov fick ju allting ett lyckligt slut! Nu sover valparna, helt uttröttade.

Och så vill jag bara påpeka att det här äventyret faktiskt inte var planerat och att det inte ingår i mina ”idérika förevändningar för att slippa ifrån arbetet vid datorn.”

Även om du säkert tror det…