Vilotider

Famlar ännu omkring i förkylningsträsket.

Efter att i några dagar ha varit motspänstig och motsträvig genom att vägra vika mig för feber och förkylning kapitulerade jag i tisdags förmiddag. Sedan dess har jag sovit och vilat. Hela tiden.

Vacklat ut i särken med hundarna endast runt huset så de har fått göra ifrån sig, sedan in igen och åter krupit ned i sängen.

Har till och med ställt in dagens föreläsning, något jag i princip aldrig gör. Men jag fick en ide i går morse och den höll. Idén.

Jag frågade min vän, författare och journalistkollega Peder Losten, om han kunde tänka sig att ställa upp och underhålla gästerna idag, torsdag. Och si, det kunde han. En tyngd släppte från mina axlar ty nu vet jag att gästerna inte behöver bli ledsna och besvikna utan kommer bjudas på en jättefin stund av gemenskap och underhållning - trots att jag inte orkar komma.

När detta var i hamn i går förmiddag och alla var vidtalade, så somnade jag en känsla av befriande. Jag sov till kvällen, utan att ens äta en gnutta på hela dagen. Har lite vatten invid sängen som jag dricker av när jag vaknar till och det är som att det räcker.

Hundar och katter ligger hos mig i sängen. Det är alldeles tyst sånär som på mina luftrörs rosslande, katters kurrande och hundars snusande. En befriande tystnad. Ett välbehövligt lugn. Jag domnar bort igen.

Det är skönt. Varmt. Mjukt.

Visst längtar man i sin ömklighet efter en moders smekande händer, fulla av omsorg och kärlek. Men en sträv med varm hundtass i min hand, känns också förtröstansfullt. För att inte tala om lilla Ronja Snöflingas mjuka lena päls och djupa ideliga spinnande där hon rullat ihop sig mot mitt bröst och får min kropp bli en resonanslåda.

Nu har jag fått i mig två koppar hett rött the, med vatten som jag lät koka upp på vedspisen, och det känns litet lenare i mitt onda bröst. Min blick noterar att hyacinterna på bänken slagit ut. Men jag känner ingen doft. Men jag kan se och njuta av det jag ser. Det är vackert.

Intill blommorna hänger, från taket, en liten slinga av stjärnor och kulor i transparent glas. Den fick jag via posten igår som en liten present och kryapådig-hälsning av min vän Britt-Marie. Jag är så glad för all omsorg och omtanke som visas mig. Ni är underbara!

Nu ska jag krypa ned i sängen igen och vila.

Ty min kropp vill inget annat än att vila. Jag gör den till viljes. Vi är sams. Överens.

Puss o Kram alla finingar.