Nyspräckt spisaved

Ännu en jobbig natt har börjat fly bort. Dunsta iväg. Upplösas. Jag är tacksam för det.

Feberångor har kommit och gått. Nysattacker och hostanfall har avlöst varann. Febermosig hjärna är trött. Lekamen likaledes.

En konstig natt har jag tagit mig igenom. En natt i en slags dvala. Febrig dvala. Med ett huvud som vore det uppfyllt av ett trögflytande sus som minner om falskklingande målbrottsbrutna skrik i slowmotion. Öronen dånar som vore det jetplansövning just i mina hörselgångar, med vrålande plan som ovälkommet spränger sig fram bland mellanörats städ, stigbyglar och hammare.

Under gårdagen stapplade jag ut korta stunder pga djurskötsel och hundpromenader, för att snart återvända in till vedspisens värme där jag gärna positionerar mig i den sköna strålvärmen, huttrande, flåsande och rosslande i luftrör och lungor.

Husfar har spräckt lite ny spisaved och burit in till mig, något jag blev både rörd och tacksam över. Älskar mixen av spräckt björkved tillsammans med en och annan talleknabbe och det sprakar och spritter trivsamt här i köket.

Det är inget vidare att vara sjuk. Känner ändå, mitt i min enkla lilla förkylning, stor intensiv tacksamhet för att jag nästan alltid annars är frisk och har förmånen att leva livet med hälsan som följeslagare.

Fast – mina förnumstiga tankar till trots – så känner jag mig ändå lite ynklig…

Feberkramar,

Eder Mickan