Under de mönne fågelmatsbehållarna ligger på
backen ett par decimeter tjockt täcke av frön och skal. Där spekar koltrastar,
gulsparvar, pilfinkar, gråsparvar och en och annan bofink faktiskt. Uppe i
träden och grenverken sitter domherrar och domfruar, blåmesar, talgoxar,
entita, två hackspettar, stenknäck, kajor och skator.
Än är de inte så många. De har inte mornat sig fullt ut och
dagen är heller inte ännu helt ljus. Men de mest begivna är redan framme vid
restaurangen och förser sig av den förplägnad som där bjuds i form av olika
fröer, nötter och talg.
När man, som jag, börjar arbeta tidigt och sänt iväg flera
mejl med frågor, förslag och andra ärenden, långt innan gryningen, ja då börjar
men bli otålig och tänker lite överilat och irriterat: ”Men varför svarar inte
folk??? Det är ju flera timmar sen jag skickade mitt brev”.
Men så glider min blick ned i hörnet på datorns skärm och
där visar siffrorna att klockan är 07.09. Hm, tänker jag då, genast lite
förbindligare; ”Okej då, kanske har de flesta människor, företag, myndigheter
och redaktioner inte börjat jobba ännu.”
Arbetet med min tillkommande skrivkammare har stått helt
still i flera veckor ty andra saker har hänt i vår familj och vår tillvaro som
tagit all vår tid och kraft i anspråk. Det gör ingenting, om saker ska bli
riktigt bra bör de ibland processas och skyndas långsamt. Inte alltid men i det
här fallet tror jag det. Jag vill ju så otroligt gärna att vi ska få till en
atmosfär där uppe i skrivkammaren så att jag trivs. Tycker om att vara där.
Vistas där. Så pass att jag kan vara kreativ och att jag kan känna skaparkraft
och skrivarflöde där i kammaren. Jag hoppas. Men är inte säker.
Jag har inte skapat ett endaste dugg där uppe sedan de många
jobbiga veckorna i somras då jag satt där uppe från morgon till kväll och
färdigställde boken Mickans Bakglädje bakom en tjock svart rullgardin medan
sommaren och livet pågick där utanför – men det hann jag inte ta del av. Kunde
inte. Fick inte. Ty det var alltför mycket arbete som kvarstod innan deadline
som redan var framflyttad och därför obeveklig.
Hua, det var en jobbig tid och min skrivarglädje och
skaparglädje och göra-bok-lystnad fick sig en sådan törn, ett sådant avbräck
att jag ännu inte återfått något av dem. Varken skrivarglädjen. Skaparglädjen
eller göra-bok-lystnaden.
Men jag hoppas och tror att våren och allt vad den för med
sig i form av livskraft, växtkraft, ljus, värme, grönska, liv och glädje ska
göra underverk med mig, i mig, runt mig. Att jag ska genomgå en slags
metamorfos och bli begiven igen. På att skriva och skapa och återfå lusten och
suget efter att göra en ny bok…
Bjuder dig idag på några bilder som jag tog i morse ute på
trappen. Den uppmärksamme kan redan där ute på trappen se att ”här bor någon
som gör vad man kan för att få till de rätta vårkänslorna”.
Jo, för det är ju det där med metamorfosen. Den kommer inte
av sig själv utan jag måste själv aktivt vara med och skapa förutsättningarna
för att återfå, återuppväcka ett harmoniskt, kreativt och skaparlystet inre.
En välkomnande korg med pärlhyacinter, narcisser, murgröna och en liten dekoration i form av en citronfjäril är en god start - även om Dagny verkar vilja äta upp liljorna…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar