Trösteböcker

Har just kommit in efter att ha suttit ute på trappen en liten stund. Ett fårskinn under ändalykten gjorde stunden såväl uthärdlig som sjukdomsriskminimerande.

Vinden dånade i de kringgärdande skogarna. Solen skänkte hundratals solkatter som så gärna lekte i Lyckopölen. Trädgårdens vindspel klingade och slog oupphörligt i blåsten.

De tappra pärlhyacinterna i farstutrappans arrangemang, darrade förskräckt i den missbelåtna vinden. Blomsterarrangemangets lilla dekor i form av en citronfjäril hade redan stulits av en girig kastvind.   

Stora virvlar av årsgamla löv drog fram över gården. Vinden slet och drog i maskinhallens stora dörrar som hålls på plats av haspar och gångjärn. Tupparnas galanden drunknade i vinden.

Hundarna lekte obekymrade av kastvindar och blåst. Några katter positionerade sig nära mig och vi följde allesammans hundarnas busande ute på gärdet.

Jag reste mig och plockade samman persedlarna jag burit med mig ut, vek vördnadsfullt samman det fina fårskinnet och gick in. Kände doften från ugnen där jag har ett långkok på fläskkarré som står och bakar till sig.

Blickade mot köksbänken och genomfors av en varm ilning genom torson. Där stod så många hedersbetygelser från släkt och vänner som sänts oss efter farfars bortgång. Små böcker och vykort.

Den allra senaste boken som posten just lämnat i min låda, den heter ”Snöflingan – En tröstebok”, skriven av min ganska nyfunna författarvän Gudrid Hansen.

Det är också Gudrid som haft den stora vänligheten och omsorgen att sända mig sin bok. Alldeles alldeles underbar. Både boken och Gudrid…

Önskar er alla en fortsatt fin tisdag!

Solkattglitter och vindspelsklang,

Er Mickan