Månen. Masten. Mickan. Det är vi tre som är uppe om natten.
Månen och Masten lyser. Det gör inte jag. Möjligen fryser.
Och ryser. Inte myser. Inte alls faktiskt. Huvudet fullt av tankar. Själen
darrar. Käkarna värker av tandpressande. Kroppen är grinig. Trött.
Halvsitter i en soffa på nedervåningen, en soffa som inte
ens är skön, definitivt inte att sova i. Men uppe ligger Husfar med lungor
fulla av slem som genererar höga rosslingar och ideliga hostanfall. Jag ligger
sömnlös intill. Inte bara sömnlös utan även hjälplös, ty det är inte mycket jag
kan göra för att hjälpa. Lindra.
Om några timmar ska vi vara framme i vår kyrka här i
Nävelsjö där det idag hålls tacksägelse över farfar. Det görs annars första
gudstjänstfirandet efter själaringningen men eftersom kyrkolivet förändras i
takt med sviktande besökarantal (däribland jag) sammanslagningar av kyrkor och
pastorat, så alternerar söndagarnas mässor mellan olika kyrkor.
Efteråt ska bjuda hela klanen på middag här i Kärr. Måtte nu
våra krafter räcka till dessa sysslor denna söndag uti nådens år 2017. Är
ganska övertygad om att vi båda två, efter tacksägelse och middagsbjudning,
uttröttade kommer vackla till soffa och säng för att VILA. Åh, hur gott låter
inte detta ord. Hm.... och ändå sitter jag vaken mitt i natten...
Nåja. Allt har sin tid, heter det ju, och jag lutar mig just
nu mot det ordspråket. Jag försöker lindra och stilla själens oroliga
darrningar genom att lyfta blick och tanke och blicka uppåt, framåt. Fram emot
den ljuvliga vårtiden som i detta nu står för dörren.
Se fram emot all
växtkraft, allt liv som väcks och föds i takt med vårens ljus och värme famnar
oss. Försöker tänka och tro att allt lugnar sig, lägger sig, landar. Och att vi
därför snart har återfått både hälsa och kraft.
Månen. Masten. Mickan. Det är vi tre som är uppe om natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar