En stunds stillhet

Jag tror mig veta att i alla fall några av er skulle gilla om ni kunde se mig nu. Situationen. Stunden. Ögonblicket. För just nu har jag det ganska gott. Trots sinande krafter och rödgråtna ögon.

Jag sitter alldeles ensam. 

Sitter inne ”i rummet”, som man sagt om det här rummet ända sedan stugan byggdes. Finrummet, sa man först men sen, för några decennier sedan, började man överge ”fin” och använde mer och mer endast ”rummet” för att benämna det här lite större rummet här på nedervåningen. Huvudvåningen kan man säga.

Det här våningsplanet är husets hjärta. Husets själ. Här är vi jämt. Men inte här inne ”i rummet” utan i köket. Alltid. I köket är vi alltid. Husfar och jag.

Men nu, nu har jag satt mig i soffan, samma soffa som jag satt i för några timmar sedan, under natten då sömnen fattades mig.

Nu mår jag mycket bättre än jag gjorde då. I natt. Då när oron och maran red mig och förvägrade mig ro och vila.

Nu sitter jag i soffan och vilar mina raggsocksbeklädda fötter på det underbara fårskinnet jag fått av min mycket goda vän, fåraherden Annika. I skinnfåtöljen snett emot ligger ännu ett fårskinn och gör allting mjukare. Mer inbjudande. Varmare. Några stearinljus brinner och gör atmosfären än mer varm och skön.

Allt känns avslappnat. Skönt. Mjukt. Behagligt. Jag tror att jag nästan njuter. Nästan.

Vid mina fötter ligger Katten Spöket. Hon spinner medan hon kloar hårt och trånande på det långhåriga fårskinnet. De båda hundarna ligger på det korthåriga fårskinnet i skinnfåtöljen.  De småkivas med varandra. Hundarna.

Jag sitter alldeles stilla och tittar på mina djur. En våg av ömhet far igenom mig. Jag blir varm. Närmast lycklig. Trots allt.

Plötsligt ser jag från min plats i soffan, att det rör sig i flaggstångens linor. Inser att det är Husfar som halar flaggan. Vi har haft den i topp hela dagen. Givetvis.

För farfar.

Vi har fått uppleva en vacker tacksägelsegudstjänst i Nävelsjö Kyrka idag. Tre ljus tändes för tre gamla, mycket gamla, åldermän och odalmän som lämnat jordelivet.

Ännu en gång, fast jag satt så tryggt där i kyrkbänken, så krackelerade mitt skydd och jag grät tyst i insikten av att farfar är borta. För alltid. För alltid är han borta. Älskade älskade farfar.

Vi sjöng psalmer, firade nattvard och efter mässan fick vi njuta av ett avslappnat och gemenskapsfyllt kyrkkaffe inne i kyrkan i den ”gamla” delen. Jag tittade på det stora vackra ljuset som brann framför kyrkans mäktiga spröjsade fönster där solen svulstigt vällde in och slogs av insikten av den mäktighet och estetik som ljusspeglandet ägde och gav. 

Sedan åkte vi hit där vi har vi delat på mat och dryck här hemma. Kött, sås, potatisgratäng, kokta morötter, ärtor, svartvinbärsgelé, inlagd gurka. På redit bonnavis liksom.

Alla som vill, har också fått med sig mat hem till allas olika arbetsdagar som väntar i morgon.

Själv har jag nu gått in ”i rummet” och satt mig en stund. Baxat upp mig i en soffa. Tänt ljus. Serverat mig själv några droppar svalt vitt vin i ett behagligt tulpanformat transparent glas. Placerat datorn i mitt knä ovan två kuddar som skiftar i gröna nyanser. Har skrivit begravningsreferat och tackannons. Sorterat namn och givare.

Nu sitter jag här och vilar. Vilar lekamen och fötter. Vilar sinnen och själ. Mår bättre. Mår bra. Tacksam att jag klarat de här veckorna. Att vi klarat de här veckorna. Trött men tacksam.

Jag tror mig veta att i alla fall några av er skulle gilla om ni kunde se mig nu. Situationen. Stunden. Ögonblicket.

För just nu har jag det ganska gott. Trots sinande krafter och rödgråtna ögon.

Tack alla ni godingar! Tack! Ha en jättefin avslutning på denna vackra vårhelg!!!