FARFARS HÄNDER

Händerna. Jag sitter intill farfars sjuksäng och ser på hans händer. De ligger så stilla ovan hans insjunkna mage. Det är stilla i rummet. Tyst. Lite avlägset hörs sysslorna som pågår ute på avdelningen.

Händerna är alldeles blålila. Fnasiga. Huden är så torr. Så spröd. Skör.

Händerna är påtagligt märkta av arbete och ålder. Mjukdelarna har fallit ned mellan alla små långa ben i handen och avslöjar skelettets konstitution. Naket. Rakt på. Oblygt. Ovälkommet.

Händerna sänks och höjs en aning i takt med farfars ytliga andning. Alldeles stilla ligger de, den ena handen ligger till hälften ovanpå den andra. Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår.  Om än något mindre angeläget för var dag som går. Passionen har övergivit ett trött gammalt hjärta i en trött gammal kropp hos en trött gammal man. Hopp och livslust pulserar inte längre omkring. Ingen eller inget får längre blodet att sjuda. Rusa. Sjunga.

Händerna. Farfars händer. Så mycket de gjort. Och upplevt. Känt och erfarit under de snart nittio år han levt. Inte så vana vid tvättbrädor, byktunnor, klädnypor och strykjärn men desto större vana vid spett och spade, räfsa och lie, knoster och raka.

Händerna. Inte så vana vid penna och skrivstil, vid stoppnål och stickor, ej heller vid grytor och kastruller men desto större vana att sätta, kupa och rensa potatis. Att med böjd rygg gå i fårorna, använda händerna för att på samma gång plocka och sortera potatisen i olika korgar, inunder blå hösthimlar medan flyttstreck efter flyttstreck skränande drog söderut högt ovan huvudet.

Händerna. Helt bara, med smuts och kåda i händernas djupa vecken och ristningar eller, vid svår kyla, både handskar och vantar. Träget gick Farfar vid storklingan vid sågen i Hille. Höll i stocken medan den drevs fram mot storklingan, gick tillbaka efter att klingan sågat av svallan, vände sedan på stocken med de starka händerna och stödde den återigen på dess väg fram mot nästa sågskär i stocken.

Händerna. Förr, en aning sparsamt ägnade åt ömsinta smekningar över runda barnakinder eller kärleksfullt rufsande i deras hår, trots att kärleken till nära och kära alltid varit stor. Mycket stor - och ömsesidig. Men, med åren blev det mer närhet och de tre sista årtiondena har farfars händer lyft upp ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn i knäet för en stunds lekfullt småprat. "Plutte" har alla de små tultande barnen hetat i Farfars mun. "Plutte". Pojkar som flickor. "Kom hit då lille Plutte" sa han och sträckte ut händerna.

Händerna. Inte så vana vid att plocka blombuketter eller knyta rosetter av örngottens bomullsband men ändå ryms en sensibilitet i hans händer. Som visade sig när han hanterade mjölkkors känsliga juver, bistod högdräktiga kvigor när det var dags att kalva, i hanteringen av kalvars ivriga hungrande mular och bemötandet av husdjurens trånad efter kliande och närhet.

Händerna. Där satt förmågan att avgöra när tiden var mogen för hö och havre, halm och ved. Ved som givetvis skulle huggas, sågas, klyvas och staplas innan Dymmeln gick i den. 

Händerna. Farfars händer som oftast fick vila på söndagen. Då låg gärna farfar på kökssoffan eller en stund uppe i sovkammaren. Då låg han med händerna på magen, med den ena handen till hälften ovanpå den andra.

Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår …