Strumpelös bokföringstant

En kall morgon med klar gnistrande stjärnhimmel inunder vilken jag sakta gick omkring med strumplösa fötter i ett par alldeles för stora träskor.

När valparna vaknar är det snabba ryck som gäller för att få ut dem så fort som det bara går, innan varken ettan eller tvåan görs inomhus. Då finns inte tid för petitesser som trosor, behå eller strumpor utan på med vad som närmast står till buds, nedför trappan och ut, i bästa fall greppar jag en jacka i farten. Tack o lov gjorde jag det idag ty det var riktigt kyligt utomhus.

Mina fötters stora träskor bildade lika djupa som stora avtryck i marken som kylan kysst. Stjärnorna log mot mig från den djupt blå himmelen. Min blick studsade till för det nya riktmärket här i byn! En röd lampa lyster högt upp i skyn, långt ovan granskogshorisonten. Det är en nyss uppförd telemast här ovan kullen - ”uppe ve talla” som Husfar och hans fader Alvar säger.

Men ingen av oss vet om den är i bruk ännu, jag kan i alla fall säga så mycket att det är då inget som märks på mobiltäckningen här i grytan där vi bor, här är mobilmottagningen lika obefintlig som alltid. 

För det mesta gör det ju inget, eftersom jag inte tycker om att tala i telefon, men ibland kan det behövas en hyfsad täckning för att sköta vissa saker, och allt mer sköts ju också via våra smartphones.

Ett flygplan hörs mullra dovt från något oidentifierbart håll. Kanske folk som åker till Thailand eller andra semesterorter och tänjer på miljöutsläppskvoterna, tänker jag lite disträ medan jag strumpelös går omkring i mörkret och med fladdrande blick hela tiden avsöker närmiljön efter fyra vita små hundar.

När de är en bit bort tar jag tillfället i akt att traska bort över vägen för att hämta tidningen, så att de inte ska märka detta. Men ack så fel jag har, redan när jag sticker ned näven i lådan känner jag små hundar runt benen.

- Jäklar, tänker jag nervöst och hastar tillbaka in med smackande lockande ljud, jag vill INTE att de ska tassa ut på Lyckopölens förrädiskt tunna is – vilket de gärna gör…

Alla kom emellertid med in och ett gäng katter passar på att slinka in medan dörren står öppen då jag räknar in hundarna; En, två, tre och fyra!

Pärmarna med verifikationer ligger här och blänger på mig, vill att jag genast ska ta tag i det hela. 

- Öh, jag känner ungefär samma iver inför det så som Randis ger uttryck för här på bilden.

Jaja, tids nog. Men en stunds egentid bland stearinljus och fyrbeningar, behövs först innan jag är redo att sätta mig med bokföringen.

Önskar er alla en riktigt härlig tisdag!

M & Co