Höstmörkrets Vemod

Om hösten blir huden tunn och skör.
Perforerad.
Skyddet mot yttre hot och händelser är så tunt och fragilt att det nästan är obefintligt.
Känslorna kommer och går som de vill. Tar oss i sin kraft och liksom besitter oss.
Sorgen är en sådan känsla.
Vemodet.
Svårt att stå emot. Svårt att värja sig. Svårt att undkomma.
Huden, skyddslagret, sviker.

Jag stod idag en stund uppe i beteshagen där Tiona ligger begraven. Hundarna, Katten Fin-Dos samt Tionetta och lille Vips var med mig.

Det var en sorgesam och tung stund. Men ändå värdig. Nödvändig.

Sedan gick vi tillbaka, Vips, hundar och katter sprang lösa medan jag och Tionetta gick tillsammans och jag höll henne som vanligt i en strimma av manen. Sen släppte jag åter in hästarna i sin hage och gick sen ensam ned till sjön.

Vid sjön är det närmast magiskt att stå och betrakta när dagens sista ljus flyr och löses upp.

Betrakta dimsjoken från skogen som sakta drar in över Lugnaviken i Tjurken. Månen, som är i oppan, var tunn som en skärva och var redan högt upp på en himmel stadd i fördunkling.

Vackert. Som alltid. Men vemodigt. Scenariet förpassade mina tankar och känslor till en höst för nitton år sedan. Då min Mor Ninni gick ur tiden. Så oerhört svart händelse. Så tragiskt. Så smärtsamt.
På ettårsdagen för min mors bortgång skrev jag dessa rader som legat i slummer i arton år!

Men nu var de som om de ville bli funna - och bli lästa.

I dessa klara vackra höga höstdagar 
när naturen visar mig sin allra vackraste och färgrikaste sida 
då trädens löv bär nyanser som inte går att nämna i ord 
när himlen höjer sig högt, högt över åkrar och ängar för att bjuda mig sitt allra klaraste ljus

då går mina tankar till Mor
till höstdagar då hon ännu fanns kvar
till dagar då vi möttes på vägar och stigar i Bjurviks lummiga nejder

en kvist som knakade till
en lövad gren som viktes undan
så kom hon där rosig och leende
förevisade stolt en fjällskivling hon just hade plockat

en stund av samvaro
ibland ordlös
betraktade dimmans trolska formationer över Tjurkens stilla vatten
förenade i ögonblick av naturens fascinerande skådespel

så är det inte längre
inga kvistar knakar under Mors stövlar
inga grenar bågnar och viks undan för Mors kropp
inga svampar plockas av Mors händer
dimmans morgonföreställning ses inte av Mors ögon

jag går aldrig längre de vägar och stigar där vi möttes och slog följe
jag går andra vägar nu nya, oprövade, främmande
vacklar och famlar efter nya stråk och streck

trampar stigar där hon aldrig gått
där jag aldrig gått
men ändå går vi där tillsammans
för hon är med mig
vandrar i min skugga längs livets krokiga stig 

Mor finns kärleksfullt famnad i mitt sinne
i min själ
i mitt hjärta
där kommer hon alltid att finnas

ljuset som brinner vid Mors grav
i mörker och ljus
värme och köld
regn och sol
det symboliserar min Mor
en låga som spred ljus
spred värme
strimmor som än idag kan nå ända in
i mitt innersta inre hölje av sorg och saknad

gårdagen är minnen
morgondagen förhoppningar
endast idag råder nuet

om än inte något enkelt nu… 

Raderna skrevs på en mossbelupen sten i djupskogen bakom Stubben i Nävelsjö 8 oktober 1996 - på dagen ett år efter att Mor hastigt dog