När tiden stillnar...

När livet stillnar…

I denna tidiga vår när allt har vaknat tidigt och växtkraften är i full gång och manar fram liv i allt som är vintertrött och blekt – slår ödet och olyckan till och får istället ett liv att slockna.

I ena delen av socknen firade man ett boksläpp i stor gemenskap och i gränslös glädje och lycka.

Samtidigt i en annan del av socknen slog livets grymma orättvisa till med full kraft och obeveklig skoning.

Glädje och Sorg går hand i hand…

Nu möts vi plötsligt i ett vägskäl och i ena stunden kramas vi i glädje och jag får gratulationer och leenden – i nästa stund gråter vi över det tragiska som hänt och på dess ovärdiga omständigheter.

I går blev det spontant flera bybor som samlades i vägskälet upp till åkern där det ofattbara hände och vi kramades, pratades, grät, sörjde, förbannade, undrade och tänkte.

När tragiken är framme så uppstår plötsligt ett slags märklig sammanhållning och ett behov att komma samman, att kramas och gråta tillsammans.

I vägskälet vi stod fanns både döden och livet närvarande. I dess närmaste omkrets har tre bybor slutat sina liv under de senare åren. Vi kom att prata om dem alla. Om B och V och nu M.

Plötsligt slöt ännu en bybo upp och det blev nya omfamningar och tårar.

Det enda ”bra” som tragik för med sig är att vi som blir kvar lär oss att ta vara på varandra, på livet, på stunderna, vara rädda om varandra och leva livet fullt ut – det är förvisso skört men det ska inte hindra oss att verkligen leva och fylla vårt liv med kärlek, värme, ljus, minnen och värde.

Men det är inget som den drabbade familjen kan ta till sig nu. Mina och många andras tankar är hos er och vi känner med er starkt och innerligt. Vi tänker på er oerhört mycket och vi beklagar det inträffade ända inifrån våra hjärtan och själar.

Familjen - känn all vår kärlek, omsorg och omtanke – och jag är säker på att vem ni än vill vända er till med något, vad det än månde vara, så vill vi inget hellre än att ställa upp och hjälpa - om det finns något vi kan göra. Men när döden slår till och människorna omkring den vars livslåga slocknat, lägras av en förkrossande sorg och saknad så känner man sig fullkomligt otillräcklig…

Jag har själv varit där…

Sorg och Glädje går hand i hand…