Jag ger Dig min morgon...

Jag har arbetat lite för hårt, lite för mycket under lite för hård press under lite lång tid - så sedan ett par veckor tillbaka håller jag mig hemmavid för att försöka komma ikapp mig själv.

Ladda batterier, finna ny kraft och livsglädje!

Det gör jag bland annat genom en morgon som denna, en morgon som bjöd på långvandring i sköna karaktäristiska efterlängtade dofter av försommar såsom dofterna av hägg och syren. Av insjö och nyss utslagna liljekonvaljer.

Genom att betrakta lekande solkatter i min barndoms sjö, följa ett par nyfikna gäss som guppar i takt med vågrörelserna medan man njuter av det härliga kluckande ljudet när vattnet slår mot solvarma stenar. Av humlor som surrande och burrande flyger från maskrosblomma till maskrosblomma.

Genom att kränga av sig skor och strumpor och doppa fötterna i sjön för att sedan sätta sig tillrätta på en gisten gammal planka, en gång för länge sedan ditlagd av någon människa som, liksom jag, insett det förnämliga i att sitta just den här platsen.

Genom att äta en krispig knäckemacka med tubost och färsk gurka. Då och då ta en klunk färdigblandat kaffe med mjölk i termoskoppen. Slänga några godsaker till vovvarna som glatt skuttar omkring bland stenar och stammars halvnakna rotben.

Genom att få uppleva ett mäktigt möte med skogens konung i ett skogsbryn.  Älgens och mina ögon möttes under nästan en minut innan älgen gjorde ett värdigt sorti in i djupskogen.

Här kommer några rader och några glimtar från min morgon om du vill vara med på ett hörn du också.

Vovvarna och jag packade ryggan med vattenflaska, några knäckebröd, skivor av färsk ekoodlad gurka, en tub räkost och en termosmugg med redan blandad kaffedrink med mjölk. En påse hundkorvar också så klart.

Vi gick över skogarna i värmen. Stannade till då och då i ett skogsbryn för vätskepåfyllnad.

En galen gök gol länge och frenetiskt, säkert i femton, tjugo minuter. Jag har aldrig hört en gök gala så länge och så ihärdigt.

Det blev som en taktpinne för min vandring, på steg tre var det Kooo-och nästa steg, steg fyra, var det det nästa Koooo för att sedan vara tyst steg ett och steg två. Och sen igen Kooo på steg tre och Kooo på steg fyra. Så gick jag och göken i symbios genom skogen ned mot sjön och komandet.

En stund följde vi Hagsjös grusväg men vek sedan upp i skogen igen och började gå mot Stubben.

Bofinkar och koltrastar stod för en närmast gudomlig ljudmatta av ekvilibristikt kvitter och kvillrande sång. Ljud som skapade glitter i min blick, gav värme i mitt blodomlopp och till ögonen och fick mungiporna att dra sig uppåt.

En hare pilade över stigen och skuttade skrämd in i snåren och dväljdes snabbt av högt gräs inunder granars låga svepande grenar.

Plötsligt fick jag syn på en älgko! Hon stod runt 100 meter från oss. Vi tittade på varandra, hon hade sett mig innan jag upptäckte henne. Hon tittade stint på mig. Vinklade sina öron bakåt en smula, som om hon funderade. Vinklade fram dem igen. Jag stod alldeles stilla. Hundarna likaså.

En liten ilning av rädsla for över mig när jag hastigt tänkte på att hon kanske just hade kalvat? Då är de inte att leka med, älgkorna. Men hon stod så stilla och bara tittade på mig. Ett mäktigt och magiskt möte. Jag ville inte ens kränga av mig ryggsäcken för att ta fram mobilen för att försöka fota. Jag ville inte riskera stunden.

Öronen spelar. Vinden måste ligga i riktning från älgkon för hon verkade inte känna någon människovittring (eller så luktar jag älg?) Efter någon minut bestämmer hon sig emellertid för att vända och gå tillbaka in i den tätare skogen. Med majestätiska rörelser travade hon elegant bort från oss på sina höga kraftiga ben.

Ett vackert och ganska ovanligt möte, i alla fall ovanligt långt möte för att vara mellan en älgko och en lanttant. Jag kände mig, nej, känner mig, priviligerad som får uppleva allt det här.

Vi vandrar vidare längs stigen. Korsar så småningom den lilla grusvägen ned till Sjölandet där Emån ringlar sig nedåt mot komanet där hon rinner in i min barndoms badsjö - Tjurken. Vi traskar vidare genom ungskogar av löv där koltrastar sjunger intensivt, jag tycker att deras tjatter och satsmelodi låter som vore det på arabiska. Jag ler åt den uppstådda ljud- och tolkningsmetaforen i mitt huvud.

Strax öppnar naturen upp sig och vi är nere vid en liten naturstrand som kringgärdas av vass på ena hållet, stenar och berg på andra sidan. Där slår vi läger för en stund. Jag släpper hundarna lösa så de kan gå ned till sjön. Men de tvekar till bad och nöjer sig med att dricka, om än ganska begärligt, av sjövattnet.

Själv kränger jag av mig mina träningsskor, nåja, gympadojer, och strumpor och går ned till sandstranden och går ut någon meter i vattnet och låter det kalla vattnet rulla in upp över fotryggen några gånger. Så svalkande och så skönt. Friskt och vederkvickande.

Ett gåspar kommer under ljudliga skrän och tutanden flygades, går in för landning i vattnet just utanför Dronningen. Hundarna och jag följde facinerat deras förehavanden. Döm om vår förvåning när de nästan genast sam bort till oss!

Jag tar fram ett Finn Crisp ur min lilla ryggsäck och delar knäckebrödet, systerligt och broderligt, med gässen. Såklart.

En bra stund sitter vi där och njuter. Andas. Är. Finns. Lever.

Sen packar jag upp den medhavda förningen. Vi njuter av den enkla frukosten i förmiddagssolen. Lite tubost på knäckebrödet och så öppnar jag den litlla burk med skivad färsk gurka som jag förberett. Sällan har väl en enkel knäckemacka smakat så gott!

Puss o Kram,
Mickan, Mini, Dagny och Gässen

Av med skorna och plocka fram lite förning ur ryggan. 

även hundar måste ju få sin egen förning 

Jag delade, systerligt och broderligt,
en Finn Chrispknäcka med gässen 

En enkel macka blir en ren delikatess i rätt milj

sämre plats kan man nog hitta för frukosten ... 

Utan spaning ingen aning

Nja Matte, måste vi verkligen bada, det är rysligt kallt!