Magisk Måne o Sonande Sol

Låser med visst besvär dörren och stegar trött bort mot min nedsmutsade bil som nedfrusen och översiggiven står i mörkret utanför en lika översiggiven redaktion i Långtbortistan.

Luften är riktigt riktigt kall och det blänker illvilligt i asfaltens yta. Trycker igång ljudboken medan jag sakta åker ut ur Långtbortistan, men ångrar mig och stänger av. Behöver tid. Ställtid. Tystnad.

Vill ge mina uppstressade tankeknölar lite respit och jaga den fordrande och svårblidkade prestationstyrannen på flykten. Försöker göra en imaginär ruskning såsom hunden gör då den kommer upp ur vattnet och hästen efter att den rullat sig.

Efter bara några kilometer gäspar jag stort. Märker till min glädje att minsann ligger ett uns av förnöjsamhet i den där gäspningen. En slags belåtenhet. Blir glad när jag inser det. Härligt. Det är så skönt när man kan vara lite försonande gentemot sig själv.

Får efter ett par mil syn på en enorm måne! Det måtte vara bland de största månar som någonsin vaknat och stigit upp ur den mörka granskogen. Och inte är han långt bort heller… Så otroligt stor, så nära, så lysande och så stark!

Vartefter jag tillryggalägger kilometrar och mil på min färd hem mot Gården så stiger månen sakta, men säkert, längre och längre upp mot himlavalvets rundning.

Hela vägen följs vi åt. Det känns som om vi i tyst samförstånd skänker en smula sällskap åt varandra i kvällens ödslighet.

Jag stannar på en parkeringsficka intill den hårt trafikerade riksvägen, stiger ut och ställer mig en stund direkt under månens sken.

Känner avstånd och samhörighet på samma gång. Förnimmer värme i kylan. Ser ljus i mörkret.

Åker vidare. Är mer rofylld nu. Ljudboken åker på. Men fortfarande har jag några mil kvar på stora vägen. När jag äntligen svänger av från den blanka asfalten och in på den snöiga och isiga lilla grusvägen vid Hästaliden drar jag en djup suck av lättnad.

Månen syns nicka vänligt mot mig när jag är hemma och stegar ut från maskinhallen där jag ställt in min trogne bil som i ur och skur tar mig till och från Långtbortistan.

Fläsk-Sune låter med ett harmset jam meddela att han faktiskt är kvar i maskinhallen varvid jag stannar upp i rörelsen med att dra igen den stora skjutdörren så att han hinner smita ut.

Hör plötsligt ett lågt, dovt och smått förebrående gnägg. Jag kisar med ögonen och spanar nedåt Ängen. Ropar;
- Kors, är ni kvar ute flickor?
- Jodå, genmäler de genast, vi är kvar ute.
- Men kära nån, kom då flickor så går vi in, ropar jag nedåt Ängen varvid knarrande och gnisslande ljud hörs när de tunga märrarna börjar skritta upp längs snöstigarna mot stallvärmen och kvällsmaten.

När stona är inne och jag i halvdunklet kan urskilja ljudet hur de förnöjsamt tuggar sitt hö ropar jag ett försiktigt ”Gonatt” till alla där inne i fähuset, stänger dörren och haspar densamma.

Borta vid dammen stannar jag och låter mig helt och fullt omfamnas av månen. Andas djupt och drar in den mycket kalla men klara och undersköna luften i mina lungor. Äntligen hemma!

Måste säga till Månen att jag inte orkar fotografera honom ikväll, trots att han ju faktiskt visar sig i all sin glans, nära nog fulländning . Men kanske i morgon, mumlar jag och går in. Strax ligger jag till kojs, utmattad efter en kämpig vecka i den civiliserade världen.

Innan jag somnar ger jag mig själv löftet att i morgon ska jag gå ut och fånga solen. Eller förresten, korrigerar jag sömndrucket, i morgon ska jag låta mig fångas av solen.

Sådana här månnätter följs nästan alltid av magnifika soluppgångar. Naturscenario utöver det vanliga! Det vill jag uppleva i morgon, hinner jag tänka innan jag förs bort i sömnens böljande landskap.

Och så har skett!


I morgonbistra minus 21 går jag ut på den djupt köldfamnade Gården. Skaren håller till och med för mig. Jag positionerar mig längst uppe på gärdet dit jag vet att de allra tidigaste strålarna snabbt letar sig fram.

Så visar den sig - den kraftgivande oemotståndliga oersättliga underbara livsgivande solen!

Ack, vilket mod, vilken entusiasm, vilken framtidstro den visar genom att anse det värt mödan att ta sig över de nedfrusna trädtopparna och generöst dela med sig av sitt ljus och sin värme i en karg och bister februaridag som denna.

De allra första trevande strålarna träffar fodersilotornen bak grannens mjölkladugård. Silotornens iskristallbeklädda yta reflekterar solstrålarna så att de vänder och genast igen pilar iväg ut i nya riktningar.

Sekunden senare är solen och dansar i trädens kala toppar, rinner ned över stammarna och träffar den snöbeklädda marken och skjuter fort iväg över mjuka välvda kullar och krön med ett aprikosfärgat varmt sken.

Jag sluter ögonen och förnimmer, mer än ser, att solen nu letat sig fram till mig. Andäktigt står jag stilla. Känner hur solen ger av sitt ljus, sin värme, sitt sken och sin eld. Hur den injicerar energi och framtidstro, kittlar och manar mina sinnen. Får min själ att vibrera.

Solens budbärare viskar fina hoppfulla saker i mitt öra. Ger ordlösa löften om en ny dag. Och morgondag. Berättar lågmält och förtroendefullt om nya möjligheter, öppningar, stigar och platser.

Står alldeles stilla med slutna ögon. Hör skatornas oeniga dividerande nere i körsbärsträdets topp. Hör vagt en hund skälla i fjärran. Anar ett avlägset muller av ett flyplan.

Trots den bitande kölden känner jag att solen värmer. Drar en djup suck av välbehag. Av njutning och tacksamhet över ögonblicket. Över närvaron av Livet.

Plötsligt verkar min inre prestationstyrann få nog. Förtrytsamt börjar han packa ner både piska och pekpinne, vänder på klacken och drar sig uppbragt tillbaka. Mitt blodtryck lättar och hjärtat inrättas i en mer harmonisk rytm.

TACK!

Tack Bästesolen för din kraftgivande energi! Tack för att du klargör min blick och förändrar mina tankars fokus. Tack för att du varsamt silar in små glimmande lyckopartiklar genom min hud och får dem att sjuda runt i mitt blod.

Och framför allt, tack för att du kör prestationstyrannen på porten.

Åtminstone för en stund…