Lite höstfet...

Häromdagen var här en karl som Husfar känner. Självklart skulle Grävaren förevisas av den stolte Husfadern.

Gubbarna gick där ute i ängen i cirklar kring Grävaren. De sparkade i jorden, på grästuvor och klapperstenar emedan de då och då rättade till sina kepsar samtidigt som de rev sig i det lilla hår de har kvar likt en vemodig erinran om den hårfagra ungdom som en gång var.

Besökaren pekade plötsligt på ena märren och frågade om hon var dräktig.

- Nä, ho ä bara lite höstfet, sa Husfar.

Och igår, då jag klappade Katten Spöket, lade jag plötsligt märke till en återuppstådd omisskännlig rondör mitt på magen.

- Nä, jag tror banne mig att kattan är i kättel igen, utbrast jag bedrövad.

Husfar tittade på henne, for med handen över ryggen på katten och ordnade sina anletsdrag i enighet med den som vet allt;

- Nä, ho ä bara lite höstfet, sa han tvärsäkert.

Idag, vid frukostbordet, kom så även min frodighet på tal. Då såväl märr som katt ju av Husfar hade ursäktats med samma kommentar tyckte jag att densamma kunde appliceras på mig.

- Nä, jag är bara lite höstfet, sa jag.

Han stirrade klentroget på mig i några sekunder innan han tog till orda;

- Då har dä ju vatt höst året om i ett halvt sekel…