NJUTBART BLÄDDER: Del 5 "Imponerande Island"

söndag 21 maj 2017

Del 5 "Imponerande Island"

Har ställt klockan jättetidigt. Vill verkligen inte missa första mötet med Island.

Jag är som ett ivrig liten barnunge! Jag kan intet låta bli att skratta åt mig själv. Flera gånger om dagen vänder jag mig till Husfar och säger med emfas:

”Åh, jag är så lycklig, så tacksam, så otroligt glad att jag får uppleva allt detta! Tänk va!?”

Han ler lite överseende åt sin ivriga kone som strålar av lycka och glädje. Och, fast han inte säger det, så njuter han också, det ser jag!

Och där! Där är Island! Det räcker med de allra första kringgärdande dimhöljda bergen, så blev jag alldeles till mig. Det pirrar i hela kroppen och min puls slår dubbelt så fort.

Fantasin flödar för fullt. Inom mig går jag långt tillbaka i tiden och ser för mitt inre skepp, efter skepp som seglar in här. Skepp som rymmer ihärdiga vikingar som seglat fram just här. Tanken svindlar nästan.

Ni vet, jag har ju ett internationellt nickname, ett smeknamn: THE BIG SWEDISH VIKINGQUEEN.

Under åren då jag arbetade internationellt lät jag till och med trycka korrespondenskort på vilket det stod Mickan Thor – The big Swedish Viking Queen.

Smeknamnet uppstod under en tvåveckors vistelse i Kina där jag var dubbelt så stor som kineserna själva. Minns särskilt en väldigt varm dag då jag flåsande gick kinesiska muren fram. De jag mötte stannade. Tvärstannade och bara illglodde på mig! Det är sant! De log varmt, om än litet skyggt, backade upp sina kroppar mot muren för att ge plats åt mig att passera.

Men de djärvare, de tog mod till sig och frågade om de fick röra vid mig. Försiktigt tog de mig på armen, på håret, kinden, som för att känna om jag var verklig.

En kvinna, som såg mitt varma och ansträngda plyte, förbarmade sig över mig och gav mig sin rishatt. Ni vet, en sådan där spetsig stråhatt.

Jag blev alldeles överväldigad av den fina gesten och tackade och log. Då frågade hon om hon fick fotograferas ihop med mig. Självklart, sa jag, utan att veta att det var starten på en längre fotosession. Ty sedan ville många fler kineser också låta sig fotograferas med ”The big Swedish VikingQueen”, som någon av dem myntade.

Endast Gud vet i hur många kinesiska fotoalbum det står en blond gigant i rishatt hållandes om kineser vars längd slutar nånstans i brösthöjd på mig…

Nåväl. Nu är jag ju på Smyrril Lines NORRÖNA som just nu lugnt och värdigt stävar fram allt längre in mellan öar och berg. Fjord efter fjord. Slutligen girar NORRÖNA babord och glider in i en fjord.

Där visar sig plötsligt ett litet samhälle. Det är vår destination! Seydisfjördur på östra Island.

Det är en sak att komma hit sjövägen. Men för att ta sig härifrån landvägen krävs starka motorer och, om man nu ens ger sig på en manuell förflyttningsmetod, starka muskler och god lungkapacitet.

Ty för att komma härifrån, det finns bara en väg från Seydisfjördur, måste man ta sig uppför bergspasset Fjardarheidi som är 620 meter hög! Det var många serpentinsträckor fram och tillbaka innan detta lät sig göras! Det var faktiskt lite läskigt här och var med de enorma branterna, det måste jag nog tillstå.

Länge körde vi genom ”Islands öken” Dimmufjallgardur. Fick syn på en stol mitt i öken. En vit stol av trä med två vita utskurna hjärtan. Man berättade för mig att den kallas för Vikingatronen. Det blev oemotståndligt. Fotosession måste vidtagas. Är man en Big Swedish VikingQueen så bara måste man fotograferas i Vikingatronen mitt ute i den isländska lavaöknen.

Jag stövlade kavat fram till stolen, vände på mig och pressade ned ändalykten där. Men då den inte är så där särdeles benig och tunn, ändalykten alltså, så lyckades jag bryta loss ena handtaget. Till vissas munterhet men min förtret.

Efter en stund såg jag emellertid ett väsentligt mer magerlagt gammelt karlskrälle sätta sig där. Och si, även han fick med sig armstöden då han satte sig. Så jag väljer att tänka att det nog är lika för alla som väljer att sätta sig på Vikingatronen.

Nu for vi vidare till något som fascinerat både mig och Husfar – Namafjell – med sina brölande geotermiska källor. Jag hann fota lite grann men som från en blixt från klar himmel drabbades jag av kraftigt illamående när jag fick i mig den surt doftande röken som stank ruttna ägg.

Jag hann gå undan och kräktes, flera gången. Jag vet inte hur jag lyckades men jag förirrade mig väl lite för långt bort när jag mådde illa. För plötsligt ropade människor på mig och viftade åt mig att gå bort därifrån. Det visade sig att jag kommit in i det ”farliga” området där man absolut inte fick gå därför att var som helst kunde man sjunka ned i den bubblande leran.

Vid det här laget hade tårarna börjat rinna på mig och astman slagit till. Kräkningar, astma, gråt och så att ha virrat sig ut i det farliga området blev nästan för mycket för en förlupen Lanttant och det var en mycket spak tant som sedan satte sig i sätet.

Bara några minuter senare var vi framme vid dagen höjdpunkt, Myvatn och Jardbodin naturbad där vi planerat att äntligen få pröva att bada i Islands varma källor! Men då lukten som låg över naturbadet givetvis var densamma, fick jag avstå. Jag vågade helt enkelt inte eftersom jag givetvis hade åkt ifrån min astmamedicin. Så kan det också gå.

Men solen sken och Husfar, min egen lille Viking, badade och njöt i det varma vattnet och jag fick möjlighet att fotografera, nu när jag inte badade. Inget ont utan att det har något gott med sig…

Som vanligt var jag uppmärksam på, och intresserad av, naturen och djuren. Spanade hela tiden efter intressanta vyer, vattenfall, djur och annat värt att fotografera.

Fick syn på några islandshästar nere i en dal.

"Där går Islandshästar nere i dalen”, sa jag.

”Men då är det ju Dalahästar”, sa Husfar som, när han är på humör, alltid är kvick i tanke och tunga.

Han fick till något liknande vitsigt då vi for genom ett landskap där vi uppmanades hålla utkik efter Renar. Men vi såg inga renar. Inga alls faktiskt. Då sa Husfar.

”Det är precis rent”…

Vilken underbar dag. Trots det som hände mig vid Namafjell ...