Tack, Gåsen Lotta!

Är det någon som blir glad av den kyla som råder? Av vit och frostfamnad nejd i gryningen? Av snö och hagel? Av ledsna och slokande penséer i morgontimmen? Av flugsnapparen som uppgivet snappar efter ickeexisterande flugor? Av ängar och åkrar där grödorna huttrande vägrar att växa?

Nja, nä, nej. Det är nog inte många som är glada över rådande väder. Men en som inte verkar bry sig nämnvärt är Gåsen Lotta. Lotta är egentligen ingen Lotta då det med tiden har visat sig att det är en gåskarl och inget gåsfruntimmer jag köpt. Nåväl, för mig är, och förblir hon ändå Gåsen Lotta.

Nu är det så ordnat att Gåsen Lotta har fattat tycker för mig. Ja, hon rent av älskar mig. Ett faktum som gläder mig mycket – man får minsann vara glad för det lilla numera...

Och efter att min lilla rara vän, Grisen Siri som var en minigris men som i likhet med sin ägare utvecklades till en maxigris, dog för ett par år sedan (ja, grisen alltså), uppstod en radikal förminskning av det påvra bestånd individer vilka hyser några varmare känslor för mig.

Grisen Siri var såå trevlig! Och vilken förbluffande symbios jag kände med henne. Vi var lika helt enkelt. Så lika att jag, när jag gav vägbeskrivningar till kunder, förklarande sa;

- Du är framme när du ser två välmående frodiga ljusa figurer rulta omkring på lagårdsgatan – o den med hatt, det är jag!

Nåväl, tillbaka till Lotta och att hon inte låter sig nedslås av den uteblivna vårvärmen. Idag skulle jag ut och föreviga vitsipporna som så vackert - och tappert - klär in gårdens tuvor, gläntor och kullar. Jag satte mig på huk för att ta en bild med sipporna flankerande den ännu, gudskelov, välfyllda dammen. Trycker av men i samma nanosekund fylls bilden upp av något annat! Gåsen Lotta tittade plötsligt upp likt gubben i lådan. Resultatet blev överranskande men ganska trevligt - eller hur?

Så tack, Gåsen Lotta, för att Du sprider glädje omkring Dig. Och tack, Gåsen Lotta, för att Du älskar mig. Det värmer sannerligen en stackars frusen husmor en sån här råkall och rösen dag.

Fast kanske skulle man börja med hatt igen…