Majbrasa - möjlighet till förnyelse?

Igår firade vi in våren med en riktig majbrasa! Det var bror min som hade ordnat ett härligt bål strax intill sjön. En av gästerna berättade att majbrasan har ett så fint symbolvärde;

- Man eldar för att bränna bort det gamla och göra plats för det nya.

Vagt hörde jag Husfar muttra i mörkret:

- Hm.... gäller dä fruntimmer mä?

Husmor tycker...

En vecka gamla är vi idag! Då är man så pass gammal att man är redo att komma ut och känna gräs under plattfötterna.

Tycker Husmor.

Ja, och den som verkligen har plattfötter, fick dessutom pröva att simma medan den av oss som INTE har plattfötter fick titta på. Måhända utan simhud mellan tårna, men Pytte har i gengäld börjat få fjäderutväxt på vingarna. Och Pytte är, trots sin litenhet, rustad med väsentligt större fjädrar än Anki. Hon minner istället om en i kultur bevandrad och politiskt intresserad småvuxen herre.

Tycker Husmor.

Men mellan de båda råder andra stora åtskillnader. Herren, ja inte han i himmelen utan den småvuxne, är spretigt skäggbeprydd medan Ankis lilla näpna ansikte är mjukt fjunigt dunigt. Och gulligt.

Tycker Husmor.

Tilltaget var, på det hela taget, en trevlig upplevelse.

Tycker Husmor.

- Oops, vad är det meningen man ska göra HÄR???

- Kanske dunka med näbben i backen lite???

- Ähum, du Anki, du kanske inte ska dunka så hårt, jag tycker näbben din börjar se lite blå ut...

- Hm, jag undrar om jag fick rätt modell på vingarna...

- De sa va gött o leva...

- Annars kan de kvitt(r)a...

- Ska du inte hoppa i du också Pytte?

- Njae, de vete katten. Men kanske ska jag doppa tån lite...

- Näpp, de här vingarn funkar inte i vattnet heller. Fel modell! Helt klart! Reklamation!

- Brrr, nä, nu börjar de allt bli lite kallt...

- Hördududu, din lilla torrboll, vaffö hoppar inte du i vattnet då?

- Nä, nu har vi haft dagens portion av roligheter.

Tycker Husmor.

Visan i var skatas mun?

Måhända är det visan "Litet bo jag sätta vill..." som skatorna kraxar medan de sysslar med sina, till synes, oavbrutna bosättarbestyr?

Litet bo jag sätta vill
Gård med trädgårdstäppa till
Liten åker till att grava
Vill jag uppå landet hava
Huset utan vank och brist
Fyra rum och förstukvist

Ladugården lagom stor
Åtta får och fyra kor
Gris i stian, häst i stallet
Liten kvarn vid vattenfallet
Och vid bryggan ner vid strand
Liten båt att ro ibland

Gröna ängar gödda fält
Allting så ordentligt ställt
Harvad åker raka diken
Vacker utsikt ut åt viken
Och så långt man skönja kan
Berg och holmar om varann

Dito vill jag ha ännu
En för söt och hygglig fru
Men hos flickorna jag tycker
Ej om flärd och bjäfs och nycker
Är hon flärdfull vill jag ha
Hellre korgen än få ja

Frun bör vara hör ni det
Mera magerlagd än fet
Glad och vänlig from i seder
Nådigt jag mig undanbeder
En som schaffsar utan ro
Ut och in på kippad sko

Ingen ödslighet får rå
En grin-olle i var vrå
Önskar snart vid pappas sida
Vagn att åka käpp att rida
Pappershatt trumpet och kort
Tupp som värper immerfort

Vad skall mer jag hitta på
Litet bokskåp i en vrå
Mor om kvälla iordningställer
Aftonvard och läsning eller
Sitter mor och jag i lag
Liten visa sjunger jag

Trevnad skall bli vardagsgäst
Lögn och skvaller blir vår pest
Öppen sanning föra ordet
Varmt i hjärtat gott på bordet
Dörren öppen för var vän
Stängs för flärdfull blott igen

Sådant bo jag sätta vill
Bums när kassan räcker till
Men hur skall väl kassan ökas
I vad värv skall lyckan sökas
Kanske sitter hon uti
Något utländskt lotteri

Lyrikern och skalden Elias Sehlstedt föddes 1808 i Härnösand och dog 1874 i Stockholm (av alla ställen!). Han, liksom jag, verkar sätta sin kärlek, tillit och längtan till livet på landet.

En riktigt fin visa om det inte vore för den där strofen om magerlagd fru...

Ankmamma

Till mina många titlar, alla obetydliga och alla självutnämnda, kan nu tilläggas ännu en: ANKMAMMA

Som jag misstänkte, eller nåja, som Husfar misstänkte, var jag sällsynt framgångsrik i mina försök att inspirera tuppen Gockel till kärlekslekar i hönsgården. Det är nu ett faktum. Ett faktum som resulterat i att alla ägg i äggkläckningsmaskinen från Gockel och hans damer var tomma!

Det var dock liv i ett ankägg, som jag fått av en vän, samt i ett enda ynka höneägg från Sir Lancelots hönegäng. Så här står jag med en ankbebis och en liten kyckling. Inte kan väl dessa stackars ensamma individer förpassas ut till ladugårdens kyla? Nej, de har fått stanna här inne. Ett beslut har visat sig kräva omfattande praktiska bestyr, tid och omsorg.

Dessutom har jag fått en egen fanclub.

"Fanclub" ringer lite illa i mina öron. I alla fall beträffande sport. Sport, ni vet, sånt som urbaniserade människor ägnar sig åt för att de inte har tillräckligt mycket med arbete att utföra på gården, med djuren, gödseln, veden och landen. Hur som helst har jag hört att såna däringa fans kan vara både besvärliga, våldsamma och provocerande.

Dessa egenskaper vore för mycket att tillskriva min lilla fanclub. Men mina två små fans blir nog så högljudda - och kanske också något litet provocerande - då föremålet för deras dyrkan, det vill säga jag, försvinner ut ur rummet. Med förbluffande frenesi och styrka upplåter de sina strupar för att ropa in mig till rummet igen. Eller, för att tillämpa lite sportterminologi, ropa in mig på arenan igen.

Anki och Pytte har funnit sin favoritplats. Det är att krypa in under, eller kanske mellan, några av mina hakor. Där är det mysigt att sitta och kura. Gäran småplocka lite med de vassa små näbbarna i skinnet. Mitt skinn. En liten prövning som jag än så länge finner uthärdlig men inser att det bara är en tidsfråga innan detta blir en smärtsam påfrestning som borde finna sig en annan tingens ordning.

Idag var de båda små liven med vid frukostbordet. Anki föredrog små bitar av Husfars äggröra medan Pytte nöjde sig med ett par smulor speltknäckebröd.

Husfar fördrog nog varken det ena eller det andra utan reste sig med en grymtning och sa:

- Görs här ingen skillnad på folk och fä?

DET är en intressant och existentialfilosofisk fråga. I synnerhet för en Ankmamma...

Min fans, Anki och Pytte, ett och ett halvt dygn gamla.

Faran över - eller?

Gårdagens snö är redan ett minne blott. Jag och mina fyrfota vänner gläds åt detta och tar vår runda med stort välbehag. Snön ligger visserligen kvar i en och annan avlägsen skuggbelagd vrå i skogen, men i stort har snön, liksom haglet, redan förflyktigats tack vare en morgonpigg och beslutsam vårsol.

Jodå, det kom några hagelskurar också. På eftermiddagen stod jag i maskinhallen och målade på Husfars stora kärlek - grävmaskinen. Där gör jag lite finmålning av logotyper och annat smått och gott som kräver, citat Husfar, ”e hand som ä van att lafs-måla”, slut citat.

Väl påpälsad i den råa och blåsiga kvällningen stod jag och målade bokstäverna J C B medan Irene Lindh satt och läste högt ut boken Berlinerpopplarna, av Anna B Ragde. Ja, inte så att Irene satt uppkrupen i grävmaskinens förarhytt och läste utan hon har istället haft vänligheten att tala in boken på cd åt mig.

Men snart överröstades Irene Lindh av ett bedövande smatter på plåttaket. Hagel! Himlen var lika mörk som mitt sinnelag när hönsen spekat runt i mina nysådder vilka inte hunnits få upp på ”hönssäkert avstånd”. Då vår maskinhall, som så många andra, är försedd med plåttak får det ljudet av en smattrande hagelskur att fullkomligt brisera och växa till ett dån som tar hela maskinhallen i besittning. Irene Lindh också.

Den här våren får man dock vara glad över att överhuvudtaget ha något tak på maskinhallen. Det är inte alla förunnat efter denna vinter.

För ett par månader sen vidtogs här åtgärder för att hindra att även vårt tak skulle rasa samman inunder de enorma snömängder som det småländska höglandet så generöst bjöd på. Stegen bars fram och Husfar klättrade upp med snöskyffel i ena handen och snöslädjen i den andra. Med snö upp till midjan började han skotta.

Jag gjorde sammaledes fast i en mer markbunden variant. När jag var klar med gårdens gångar, uppfarter och ingångar ropade jag upp till Husfar och frågade om jag skulle komma upp och hjälpa till varvid han genmälde;

- Dä ä la meninga att vi ska RÄDDA taket…

Ögonfröjd blir ögontröst

Ojojoj, gården är åter snöfamnad! Och jag som äntligen hade börjat tro att det inte skulle bli något bakslag. Det gjorde att jag i gårdagens vårsol började pyssla lite i trädgården.

Jag hade gott om sällskap. Brummande humledrottningar, ivriga bin, ljudlösa fjärilar och kvittrande fåglar. Vårsolen gav energi till myrorna som med stor frenesi reparerade och rustade stacken för säsongen. Jag fick syn på vårens första tussilago intill en av hästängens många stenar.

I dammen upptäckte till min stora glädje att några fiskar faktiskt har överlevt vintern! Några små. Alla de större har dött av vinterns kraftiga och långvariga istäcke. Dog gjorde dessvärre även den allra största fisken som gick under benämningen "Hajen" som, namnet till trots, var en lugn, fridfull och idog gräskarp.

Plötligt fick jag syn på den fräcka kissen Cat Russell (namnet kommer sig av att han såg ut som våra Jack Russellhundar då han föddes men är ju en katt...) som klättrat upp i en björk och lurade utanför en fågelholk. Där satt den rackaren och passade på första bästa fågel som skulle sticka ut näbben. Genom husmor och hennes kvast gick dock hans plan om intet.I alla fall för denna gång...

Medan snöflingorna fortsätter falla utanför mitt fönster försöker jag hålla modet uppe genom att botanisera bland gröna sköna glimtar från gårdagens vårliga dag.

Ögonfröjd blir ögontröst...

Bäst före datum...

Påsken är med råge passerad. Ja, julen också förstås. Men eftersom julen varar till påska så måtte väl de båda högtiderna ha samma slutdatum?

Nåväl, med majmånaden inte alltför långt bort insåg till och med gårdens husmor att dess prydnader nu bara måste väck, fallna och deklinerade för åldersstrecket.

Sagt och gjort.

Skottkärra fram, påskris i botten och som lök på laxen hamnade den i november på stalldörren uppsatta stalljulkransen. (Nä, nä, fnys inte på näsan nu, tänk på att det är en snålänning du har att göra med. Och vi vill sannerligen ha valuta för de investeringar som görs)

Detta lass körde jag med stor vedermöda, och något som liknade motvilja, till skogs. Där ställde jag mig och lirkade loss varenda fjäder. (Kors, det tog en halv dag!) Efter detta kände jag mig som..., ja vadå..., jo, som en sådan däringa MILJÖVÄN. Hm, det var en behaglig tanke som lindrade mitt sinnelag.

Under kvällsvarden framförde jag detta till Husfar som, utan att se upp från tallriken, lugnt replikerade.

- Ja unnrar om dä inte ä mer som sulle blett kvar oppe i skoga på grund å ålderstreck å bäst före datum...