LillDrängs Altanfest

När LillDräng fyllde hela NIO år häromdagen ville han inte ha kalas utan FEST. 

Altanfest!

Tro tusan det - en sådan altan vill väl alla ha fest på. 

Ollagårds fantastiska och helt nybyggda altan.

Klanen samlades - med Lillafarmor som ålderman och lilla Ninni som yngsta festdeltagaren. 

LillDräng, som är ganska fotointresserad, lånade min stora kamera och så hade LillDräng och jag lite träning i perspektiv och djup. 

Visst har han lyckats bra???  

Nu kommer Thorshill! Gottfrid kan inte bärga sig tills han får träffa sin lilla kusin Ninni!

Nu blir det paketdags så nu tar Måmå över kameran!

Jag hade tagit med mig barnens album från tiden då Ludwig och Lowisa var små

MIN MORMOR – EN GÅTA

En av dessa soliga julidagar för 75 år sedan, gick en kvinna omkring på markerna häromkring. Hon bar en blommig klänning. Kanske böjde hon sig här och där och rev av några solvarma hallon och stoppade i munnen.

Kanske slog hon sig på vaden där en mygga just bet henne och kanske muttrade hon lite surt för att hon visste att både klåda och bula skulle följa, ty kanske var hon lika känslig i huden som jag.

Kanske nynnade hon lite förstrött på någon sång. Kanske tänkte hon på sina barn, Göran och Ninni. Och vem vet, kanske var Ninni där också. Kanske dansade hon omkring lite längre bort i ett ängsbryn. Kanske skrek förtjust när hon försökte fånga en fladdrande fjärils gäckande flygtur. 

Jag vet inte. Ty kvinnan på bilden en av dessa soliga julidagar för 75 år sedan, är litet av ett mysterium för mig. Jag vet nästan ingenting om henne. Hon är en gåta. Min mormor.

Men jag vet att en av sommargästernas i Bjurvik hade en liten gosse som hette Bosse. Han tultade fram till kvinnan i den blommiga klänningen. Leende öppnade kvinnan famnen och lyfte upp den lille gossen vars lockiga hår var solblekt. Gossen bar kortbyxor och hade rejäla små skor på fötterna.

Någon förevigade ögonblicket där kvinnan står i sin sommarklänning med gossen Bosse i famnen. Kvinnan ler. Ser avspänd ut. Stark och rakryggad också. Ett fint ögonblick.

Tio år senare väljer den här vackra, starka, ståtliga kvinnan att avsluta sitt liv. Kvinnan hann inte uppleva några barnbarn. Barnbarnen hann inte träffa sin mormor. Har aldrig sett henne. Inte ens på kort.

Förrän nu. Gossen i kvinnans famn här på bilden, Bosse, kom för ett litet tag sedan med det här kortet till oss. Evigt tacksam för det är jag. Tänk, en bild på min mormor. Jag ser så tydligt min mor Ninni i henne. Tydligt. Ser även min syster Maria.

Men hon är fortfarande ett mysterium. En gåta. Det går inte att få veta något om hennes bakgrund. Fast jag vill. Åh, vad jag skulle veta vem hon var. Vem hennes mor och far var. Var jag har mina rötter. Intuitiv känner jag samhörighet med henne. Tror att jag drag och egenskaper som kommer från henne. Min mormor. Men jag kommer nog aldrig få veta. Den enda lilla information jag har är att hon föddes av någon och genast lämnades bort.

Men jag är väldigt tacksam för kortet. Jag tittar på det ofta. Försöker läsa av naturen. Ana var det kan vara taget. Försöker utläsa små detaljer. Försöker hitta något litet att greppa om.

En av dessa soliga julidagar för 75 år sedan, gick en kvinna omkring på markerna häromkring. Hon bar en blommig klänning. Kanske böjde hon sig här och där och rev av några solvarma hallon och stoppade i munnen.

Kanske slog hon sig på vaden där en mygga just bet henne och kanske muttrade hon lite surt för att hon visste att både klåda och bula skulle följa, ty kanske var hon lika känslig i huden som jag…

Den årliga uppvisningen

En ny dag är här. Min vana trogen tittar jag alltid ut över gården det första jag gör. Låter blicken glida över trädgård och gräsytor. Lyckopöl och trädgården på andra sidan vägen. En liten omvärldsanalys.

Mina ögon är ganska alerta. Iakttar. Noterar. En gren har fallit ned under natten. Två nya högar har mullsorken orsakat uppe vid björken i vägskälet. Katten Oscar Storfot sitter på spaning uppe vid Jordkällaren.

Min blick glider lite förnöjt längs med ränderna över gräsmattorna jag klippte igår kväll. Gör en mental anteckning om att jag ska gå ut och ta bort grenen från Ormhasseln som följde med en bra bit ut på Stuvegärdet och nu ligger där bland gräsränderna och liksom stör mitt öga.

Ser att det rör sig i den stackars påvra Lyckopölen vars låga vattenstånd inte gör någon glad. Mitt hjärta tar ett litet skutt när det fortsätter röra sig och därmed indikera att någon badar däri. En skata sitter på den vita bänken och tittar nedåt på vattenrörelsernas epicentrum. Två skator sitter på dykstenen på andra sidan dammen med ögonen riktade åt samma håll.

Jag hämtar kameran. Förhoppningsfull!

Tänk om det nu är dags!? Den årliga uppvisningen av årets andbebisar? Varje år har jag några vildänder som håller till i närområdet. Framåt slutet av juli, varje år, kommer honan stolt spatserandes med sina ungar. Tar dem med ner i Lyckopölen och låter dem bekanta sig med simmandets konst. Och den konsten besitter de minsann redan från början.

Ja! Det är hon. Och bebisarna. Jag tassar försiktigt fram till dammkanten men katter och hundar springer som alltid, före mig och har på så vis redan skrämt iväg familjen från kanten och de simmar snabbt iväg ut i den gröna Lyckopölen. Men ett foto fick jag så att jag kan visa er.

Så med en bild på årets lilla mirakel – familjen and – önskar jag dig en riktigt fin onsdag. 

Var är alla djuren?

Måste få återge ett samtal som utspelade sig i helgen mellan mig och en litet äldre dam. En indignerad sådan. Dam alltså.

Nämnda dam kommer med bestämda steg fram till mig där jag står i en affär och provianterar. Hon kommer nära och tittar frankt och uppfodrande på mig.

- Jag hade några goda vänner hos mig i helgen och vi åkte förbi ditt ställe.

- Öh. Jaha, säger jag lite tafatt och undrande. 

Damen fortsätter, en aning för hetsigt.

- Vi åkte sakta förbi, vände i vägskälet och sakta förbi en gång till.

Nu drar hon efter andan och verkade onekligen komma till den upprörande delen.

-  Och vi såg INTE ETT ENDA DJUR, utbrister hon med emfas.

Jag tittar klentroget på den främmande kvinnan framför mig. Rätt perplex är jag faktiskt.

-  Öh.. Okej, säger jag och går upp på andra stavelsen i ”okej” som för att visa att det var en fråga från min sida.

Med ilsken uppsyn tittar hon på mig. Säger hätskt; 

- Ja, du skryter ju jämt och ständigt över alla dina djur, men vi såg inte ett enda.

- Inte ens en höna, spottar hon ur sig.

Damen vänder sedan på klacken och går därifrån.

Kvar står jag och tittar lika dumt som fånigt efter hennes ryggtavla som snart rundar en av butikens hyllor och försvinner ur min åsyn. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Ja jisses, mycket ska man då höra innan öronen ramlar av…  

Stackars Husfar!

STACKARS HUSFAR!

När Husfar för något år sedan fyllde halvsekel önskade han sig "Lövträd och Bruna Drycker".

Han fick rom, whisky, öl, the, kaffe, bourbon, ale, jägermaister och en hel massa bruna drycker.

Beträffande lövträd fick han också en hel del, bok, ek, lind samt ett plommonträd, en ornäsbjörk och en maffig brunbladig buske med djupt röda blommor som vi kallar "Erikssons Buske" efter gåvogivarna.

Alla träd hamnade ute i naturen men tre av dem behöll han här på trädgården. Plommonträdet. Ornäsbjörken och den vackra Erikssonska busken.

Plommonträdet: Redan första sommaren råkade lilla jag "få med mig" trädet i gräsklipparen när jag klippte lite för nära.... Harkel.....

Ornäsbjörken: Har varit oerhört utsatt. Dels för lilla gräsklippande mig, kliande hästarövar, bökande grisatrynen, ätande harar och getter - men det som bokstavligen tog knäcken på den stackars Ornäsbjörken var de hårda sommarvindarna för två veckor sedan.

Erikssonska busken: Den har levt och frodats, blommat ljuvlig och utgjort en härlig ögonfägnad. Tills - inatt... Den pilska och brölande råbocken som tillintetgör min nattsömn natt efter natt, valde - trots tillgång en till obegränsad mängd skog - just denna stackars buske att feja sina horn på - och förintade därmed dess liv. Ja inte råbockens utan Erikssonska buskes liv...

STACKARS HUSFAR!

Inte nog med det. För dessutom är alla bruna drycker konsumerade. Så jag for idag, innan jag vågade berätta om den förintade Eriksonska busken, till systembolaget och köpte lite rom.

Trösterom...

STACKARS HUSFAR....

Gullinuttig trynpuss - or not...

Sänder er alla en liten gullinuttig trynpuss och önskar er en härlig fredag!

Va?

Vadå, inte gullinuttig?

Vill inte alla kasta sig på knä för att kyssa denna inbjudande dam?

Nähä.

Jaja. Okej då. Kanske tvekar man liiiite granna. Det ska tillstås...

Hur som helst.

Trevlig fredag önskar jag er ändå - med eller utan trynpuss...

Film och Artikel i VP

Nu ni - goa followers!

Nu kan ni se en liten film och läsa Vetlanda-Postens skildring av Lanttanternas kommande Lantloppis nu på lördag och söndag.

Klicka här!

Lite ynklig. Gnällig. Är jag.

Lite ynklig. Gnällig.

Är jag.

I huvudet mitt har ett hundratals cikador trängt sig in och sjunger gnisslande och högfrekvent.

I bröstet mitt har små nubb med hullingar trängt sig ned och river och skär i lungor och luftrör.

I munnen min har någon giftig vätska trängt sig in och orsakat små blåsor och svullnad.

I ögonen mina har små små sniglar trängt sig in och gör ögonen simmiga och rinnande.

I näsan min har pyttesmå fjärilar trängt sig in och fladdrar med vingarna så pass att nysningarna inte vill upphöra.

   

Under dessa ömkansvärda (?) omständigheter är det lite tufft att sitta och redigera omfattande textmassor för kunds räkning. Men tidspressen kräva detta... 

Lite ynklig. Gnällig.

Är jag. 

Men trädgårdens Rosa Helenae är otroligt vacker - synd bara att jag inte kan känna dess doft... 

LANTLOPPIS blir LANTTANTSLOPPIS

Nu finns något supercharmigt att besöka i helgen. 

Lantloppis med massor att fynda, fika, se och uppleva. 

Jag och mina mickanismer finns också med mellan klockan 11 - 14 både lördag och söndag. 

Jag håller till inne i stallet. 

Utanför träffar du hästar, grisar, getter, fasaner och höns. 

Är någon liten med som vill rida en tur på gårdens ponny går det också bra. 

Hoppas vi ses i Bo Högelid 1 som ligger i Näsby socken, Vetlanda kommun. 

Läs mer HÄR

Vetlanda-Postens reporter hade fullt upp....

Pärlor åt svin

Vid en sedan länge efterlängtad pedikyr slog jag på stort och applicerade några små pärlor på vardera stortå.

Känner mig så fin.

Fast.

Hm.

Vid närmare eftertanke.

Kanske är det att kasta pärlor åt svin....