MIN MORMOR – EN GÅTA

En av dessa soliga julidagar för 75 år sedan, gick en kvinna omkring på markerna häromkring. Hon bar en blommig klänning. Kanske böjde hon sig här och där och rev av några solvarma hallon och stoppade i munnen.

Kanske slog hon sig på vaden där en mygga just bet henne och kanske muttrade hon lite surt för att hon visste att både klåda och bula skulle följa, ty kanske var hon lika känslig i huden som jag.

Kanske nynnade hon lite förstrött på någon sång. Kanske tänkte hon på sina barn, Göran och Ninni. Och vem vet, kanske var Ninni där också. Kanske dansade hon omkring lite längre bort i ett ängsbryn. Kanske skrek förtjust när hon försökte fånga en fladdrande fjärils gäckande flygtur. 

Jag vet inte. Ty kvinnan på bilden en av dessa soliga julidagar för 75 år sedan, är litet av ett mysterium för mig. Jag vet nästan ingenting om henne. Hon är en gåta. Min mormor.

Men jag vet att en av sommargästernas i Bjurvik hade en liten gosse som hette Bosse. Han tultade fram till kvinnan i den blommiga klänningen. Leende öppnade kvinnan famnen och lyfte upp den lille gossen vars lockiga hår var solblekt. Gossen bar kortbyxor och hade rejäla små skor på fötterna.

Någon förevigade ögonblicket där kvinnan står i sin sommarklänning med gossen Bosse i famnen. Kvinnan ler. Ser avspänd ut. Stark och rakryggad också. Ett fint ögonblick.

Tio år senare väljer den här vackra, starka, ståtliga kvinnan att avsluta sitt liv. Kvinnan hann inte uppleva några barnbarn. Barnbarnen hann inte träffa sin mormor. Har aldrig sett henne. Inte ens på kort.

Förrän nu. Gossen i kvinnans famn här på bilden, Bosse, kom för ett litet tag sedan med det här kortet till oss. Evigt tacksam för det är jag. Tänk, en bild på min mormor. Jag ser så tydligt min mor Ninni i henne. Tydligt. Ser även min syster Maria.

Men hon är fortfarande ett mysterium. En gåta. Det går inte att få veta något om hennes bakgrund. Fast jag vill. Åh, vad jag skulle veta vem hon var. Vem hennes mor och far var. Var jag har mina rötter. Intuitiv känner jag samhörighet med henne. Tror att jag drag och egenskaper som kommer från henne. Min mormor. Men jag kommer nog aldrig få veta. Den enda lilla information jag har är att hon föddes av någon och genast lämnades bort.

Men jag är väldigt tacksam för kortet. Jag tittar på det ofta. Försöker läsa av naturen. Ana var det kan vara taget. Försöker utläsa små detaljer. Försöker hitta något litet att greppa om.

En av dessa soliga julidagar för 75 år sedan, gick en kvinna omkring på markerna häromkring. Hon bar en blommig klänning. Kanske böjde hon sig här och där och rev av några solvarma hallon och stoppade i munnen.

Kanske slog hon sig på vaden där en mygga just bet henne och kanske muttrade hon lite surt för att hon visste att både klåda och bula skulle följa, ty kanske var hon lika känslig i huden som jag…