En ny dag är här. Min vana trogen tittar jag alltid ut över
gården det första jag gör. Låter blicken glida över trädgård och gräsytor.
Lyckopöl och trädgården på andra sidan vägen. En liten omvärldsanalys.
Mina ögon är ganska alerta. Iakttar. Noterar. En gren har
fallit ned under natten. Två nya högar har mullsorken orsakat uppe vid björken
i vägskälet. Katten Oscar Storfot sitter på spaning uppe vid Jordkällaren.
Min blick glider lite förnöjt längs med ränderna över
gräsmattorna jag klippte igår kväll. Gör en mental anteckning om att jag ska gå
ut och ta bort grenen från Ormhasseln som följde med en bra bit ut på
Stuvegärdet och nu ligger där bland gräsränderna och liksom stör mitt öga.
Ser att det rör sig i den stackars påvra Lyckopölen vars
låga vattenstånd inte gör någon glad. Mitt hjärta tar ett litet skutt när det
fortsätter röra sig och därmed indikera att någon badar däri. En skata sitter
på den vita bänken och tittar nedåt på vattenrörelsernas epicentrum. Två skator
sitter på dykstenen på andra sidan dammen med ögonen riktade åt samma håll.
Jag hämtar kameran. Förhoppningsfull!
Tänk om det nu är dags!? Den årliga uppvisningen av årets
andbebisar? Varje år har jag några vildänder som håller till i närområdet.
Framåt slutet av juli, varje år, kommer honan stolt spatserandes med sina
ungar. Tar dem med ner i Lyckopölen och låter dem bekanta sig med simmandets
konst. Och den konsten besitter de minsann redan från början.
Ja! Det är hon. Och bebisarna. Jag tassar försiktigt fram
till dammkanten men katter och hundar springer som alltid, före mig och har på
så vis redan skrämt iväg familjen från kanten och de simmar snabbt iväg ut i
den gröna Lyckopölen. Men ett foto fick jag så att jag kan visa er.
Så med en bild på årets lilla mirakel – familjen and –
önskar jag dig en riktigt fin onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar