Intensiv Helg

Packad o klar. Ja inte jag, men bilen.
Fredag lunch ger jag mig iväg

Nu har jag fått ordning på tekniken i den fina Landsjökyrkan i Kaxholmen där jag höll en föreläsning på fredagskvällen.

FULLSATT lokal  !!! Vilken glädje!!! Sådan gemenskap!!!

Fick, som alltid, mitt favoritrum på mitt favorithotell
Familjen  Ericsons City Hotel i Jönköping - kolla på http://www.cityhotel.se/.  

Nu har SmåLit, alltså Smålands Litteraturfestival, kört igång på
Jönköpings Stadsbibliotek och Jönköpings Länsmuseum

Tre härliga författare som ger ut sina böcker på Isaberg Förlag liksom jag.
Från vänster Monica Karlsson,Ann-Chrarlotte Fägerlind och Per Malm.

Här ser vi Jonny till höger. Jonny från Arabusta som medverkar i min BakGlädjeBok.
Han var med hela dagen i Jönköping och bjöd på sitt kaffe och annat gott. 

Författaren Monica Karlsson och Fotografen Ann-Charlotte Fägerlindt

Min innerligt älskade vän Lina, alias Ninna Ekman, kom till SmåLit med
presenter och paketer och hennes underbara pappa sjöng:
Jag må hon leva - för mig. Jag blev SÅÅÅÅÅ GLAD

Smålands störste Folkdräktsentusiast Ola Depui, som bland annat  jobbar
 med Folkdräktsmarknad, se: http://www.folkdraktsmarknad.se/
hälsar, bockar och bugar inför regionen Jönköpings kulturchef Jörgen Lindvall

Att få signera sina böcker är en syssla man gör med
stor kärlek, tacksamhet, glädje och respekt!

Underbara journalistkollegor!!! Anki och Peder Losten samt Yvonne Teiffel

Smålands Författarsällskap. Före detta ordförande Erik Lindqvist och
nuvarande ordförande Carin Rickardsson

Täpp Lars och hans manager och kollega och vän Ola Depui

Hemfärd om kvällningen i vinterlandskap 

Möts för sista gången av både Dagny o Dylan. Snart lämnar Dylan oss för gott.... 

Du milde vad mycket spännande som väntade mig hemma.
Det ÄR verkligen roligt att fylla år!!! 

Tyvärr var ingen hemma alls så jag passade istället på att ta ett mycket välbehövligt bad 
i fotsalt för mina stackars värkande fötter

Och till detta got jag den lilla flaskan skumpa som jag faktiskt köpte
till Nyårsafton, men då lade vi ju oss redan halvnio...
Men NU var det läge!!!
FÖDELSEDAGSSKÅL!

Underbara brev, vykort, presenter och blommor väntade på
att en nyfiken tant skulle glytta o lyfta på förlåten...
Det gjorde jag mer än gärna.... :-)

En sista stund tillsammans innan Dylan Dog flyttar till sitt hem... 

Älskade underbara rara vännerna Täpp Lars, Ola och Jocke uppvaktade mig på SmåLit!

Lille Gottfrid bodde hos oss i helgen, men det var ju mest Måfa som var hemma...

Man får göra det så kul som man bara kan...
SmåLit i Gummifabriken i Värnamo 5 februrair 2017

Kommer hem sent på söndag kväll - bara för att hitta fina presenter!
Helt helt helt bedårande lammskinn, frän ljusstake och ett fint vårligt blomarrangemang!!!! 

Nu är allt som vanligt .  jag är hemma och lagar mat. Långkok på vedspisen...

Menageriet & Matmor

  

Du FinDos Katt?

Ja Johanna Nöffe, vad vill du?

Vart är du på väg?

Jag har ställt in morrhåren på kurs mot Värnamo där Matmor är på SmåLit på söndag. 

Vafalls? Värnamo?

Jag har ju ställt in knorren på Jönköping där Matmor är både ikväll, då är hon på Landsjökyrkan och sen är hon ju på SmåLit hela lördagen, säger Johanna Nöffe lite malligt eftersom hon var stolt över att hon visste hur saker och ting förhåller sig.  

Men, stammar FinDos förvånad, i morgon?

I morgon fyller ju Matmor år! Ska hon inte vara hemma här på gårn på sin födelsedag?

Oj, det hade jag faktiskt glömt, säger Johanna Nöffe, nu lite mindre malligt.

Så tänker de en stund i tystnad medan de går längs vägen.

Sen säger Johanna Nöffe;

Vet du FinDos Katt, vi samlar ihop alla djuren och beger oss till Jönköping och när Matmor har somnat på sitt lilla hotellrum, så smyger vi in i rummet och så kan vi ALLESAMMANS sjunga och hurra för Matmor i morgon bitti.

FinDos blir glad, så glad att morrhåren hoppar.

Jaaaaaa, vilken bra idé, Johanna Nöffe!!!!'

Då behöver inte vår Matmor vakna alldeles ensam i något främmande rum i en främmande stad på sin egen födelsedag!!!

Sagt och gjort. FinDos Katt och Johanna Nöffe sprang runt och pratade med alla djuren om planerna på att överraska sin Matmor med skönsång och gratulationer på sängen i morgon bitti, den 4 februari då Matmor firar sin födelsedag!

Och så gav sig alla djuren sig iväg längs bystigar och häradsvägar, med morrhår, knorrar, horn och svansar inställda på destinationen Jönköping – allt detta för att deras älskade Matmor inte skulle behöva vakna alldeles ensam allena på sin bemärkelsedag.

Sicken kärlek och sicken omtanke som hela menageriet visar en gammal tant…

Snipp snapp snut – så var sagan slut…

OFRIVILLIGT ÄVENTYR

 Står vid min temporära arbetsplats och förbereder fyra föreläsningar som ligger framför mig i morgon och lördag och söndag. Gör det med vedermödor och oro, ty jag har ju varit ”fri” från föreläsningar och framträdanden ända sedan två dagar innan Jul så nu är jag lika ringrostig som nervös.

Som alltid när jag är lite obekväm, som när jag sitter med bokföringen, så blir jag väldans kreativ på andra saker att göra som plötsligt känns otroligt nödvändiga i stunden – men som inte alls är det. Det är bara idérika förevändningar för att slippa ifrån arbetet vid datorn.

Men ett MÅSTE vid sådana här arbetsdagar är att ha ett härligt långkok på spisen som sprider trösterika dofter, trösterik värme och trösterika förhoppningar om kommande trevliga(re) stunder.

Noterade plötsligt i ögonvrån att ytterdörren öppnade sig, såg ljuset som strilade in, ty det kom inget ljud från dörren. Först reste sig håret lite i nacken ty det var liksom lite spöklikt, för det var ju ingen där.

Jag gick dit och stängde dörren och funderade på hur länge det stått öppen, insåg att den nog har gjort det en stund för jag hade frusit en längre stund och känt lite drag men inte brytt mig om det utan tappert fortsatt slåss med bokstäver och bilder.

Efter en stund lade jag emellertid märke till tystnaden. Lugnet. Det var så lugnt. Det var FÖR lugnt!

Jädrar i det, icke en hund i sikte!

Insåg förfärad att de nog varit borta mer en än halvtimme eftersom det hade förlupit minst en halvtimme sedan jag stängde dörren.

Vid alla skimrande gråsuggor – var tusan var hundarna???

Skred genast till verket, blåste ut ljusen, smällde igen luckan till vedspisens eld, drog grytan åt sidan, stoppade raggsocksfötterna i Husfars söndriga träskor, slet med mig en jacka i farten och gav mig ut.

Jag spanade ut över omgivningarna. Ropade och ropade på hundarna, ömsom deras respektive namn, ömsom ”valparna”, ”voffarna”, ”snuffsingarna”, ”bissarna” och slika intelligenta tilltalsnamn.

Jag busvisslade men blev skitsur ty jag kunde inte alls busvissla lika högt och snyggt (?) som jag gjorde upprepade gånger i långa haranger från min i mörker belägna plats på VetlandaRevyn i lördags.

Men nu minsann, när visslingarna hade en väsentligt viktigare funktion än att visa min fascination över härligt generöst skådespeleri, nu blev det bara halvdana fnuttiga falskklingande blåsljud med någon endaste liten sekund av vissling.

Jag svor och spottade, ty mina fingrar smakade inte gott, de smakade jord och mossa och bark som jag tog i allteftersom jag tog mig fram i naturen i mitt allt mer desperata sökande efter trenne vita små hundar.

Jag gick i markerna ned mot Bjurvik, över betesvallar och åkrar, snavade över stenar och gamla tuvor. Jag klättrade klumpigt över stenmurar för att ta mig mer upp mot Alekärret och Spingemösen där jag brukar gå med hundarna, men inga hundar.

Blev hesare och hesare. Gråten stockade sig och ögonen svämmade över av tårar medan tankarna skenade om vad som kunde hänt med hundarna.

Hörde först, och såg sedan, en stor och tung lastbil som kom farandes längs byvägen och min ångest steg ytterligare. Tänk om… NEJ!

Jag tvingade mig att fortsätta busvissla, om än med illasmakande nävar och påvert ljudresultat. 

Snavade över tjälfrusna jordvältor som vildsvinen bökat upp på gamla vallar som i och för sig behövde vändas, men kanske i mer organiserad form än vad vildsvinen gör.

Inga hundar.

Min puls var hög. Både av den fysiska ansträngningen och av stor ängslan. Ett tu tre så prasslade till i frusna löv och högt frostnupet gräs. Varje gång det prasslade till bakom mig trodde jag att det var en valp som kom skuttandes – men icke, det var en katt. Inte mindre än FEM katter anslöt sig till mig under hundsökandet.

När vi, alltså jag o Kattpatrullen, kom ut ur skogen och befann oss längst uppe på Stuvegärdet, från vars plats vi kunde se hela gården, fick jag se en hastig skymt av något vitt. Mitt hjärta tog ett skutt! 

Var det månne hundarna?

Så såg jag det igen och jag ropade, högt och gällt, på gränsen till panikslaget.

Ja, vid min Gud, det var hundarna!!!

Jag snörvlade och hostade och skrattade och grät om vartannat. Så ropade jag igen från min plats där högt uppe i skogsbrynet nedanför Alekärret.

Men jag såg att hundarna rusade förvirrat hit och dit nere bland hus, bodar och ladugårdar. Det var ekot av min röst som slog mellan byggnaderna som gjorde det svårt för dem att ana var tusan jag egentligen befann mig.

Till slut återförenades vi ÄNTLIGEN. Älskade hundar. Tokiga hundar. Oj vad de frestar sin matmors nerver. På olika sätt…

Nåväl. Tack o lov fick ju allting ett lyckligt slut! Nu sover valparna, helt uttröttade.

Och så vill jag bara påpeka att det här äventyret faktiskt inte var planerat och att det inte ingår i mina ”idérika förevändningar för att slippa ifrån arbetet vid datorn.”

Även om du säkert tror det…

BONNABRUNCH.

Ibland när dagen startar intensivt och jag dras med i något glömmer jag bort det där med frukost. Idag var en sådan dag. Så nu har jag gjort en brunch.

Brunch låter så flott. Så kontinentalt. Så exklusivt.

Som något som trendmedvetna och civiliserade människor som bor i civiliserade omgivningar ägnar sig åt.

Som något som urbana människor med riktiga jobb och riktiga löner och riktiga arbetskamrater och riktiga vänner gör.

Som något som mondäna stadsbor med världsvana och självklara manér kommer överens om att besöka, på den ena chicare lokalen än den andra.

Fast jag vet ju givetvis ingenting om att det är så här det förhåller sig här i världen. Icke heller vet jag vad som serveras på dessa fashionabla bruncher. Än mindre vad som konverseras.

Men jag har, som vanligt, gått min egen väg. 

Så jag gjorde en egen variant av brunch, kanske inte så fashionabel o mondän precis men dock... 

Jag gjorde en BONNABRUNSCH här i stugan idag. En gröt vars bas är på gammalt beprövat recept i form av en kopp gryn och två koppar vatten. Därtill plockar men i ett par nypor av det som står till buds i skafferiet. Idag blev det russin, linfrö och solrosfrö.

Så kokte jag ett par rediga bonnaägg med redigt gul gula. De var alldeles nyvärpta och följde med mig in från lagårn i morse, liggandes i varsin ficka på min gamla uschliga äggplockarerock (som en gång i tiden, då jag jobbade på Jordbruksverket i Jönköping, var bland de dyraste plagg jag någonsin köpt).

På gröten blev det ett par skedar hemmagjort äppelmos gjord på äpplen från den snart utgamla Surapeln vid köksfönstret.

En knäckemacka med ost och strimlad purjo och så lite kaffe, som visserligen bryggdes redan 04.30 men det fick duga att dricka åtskilliga timmar senare - ä dä Bonnabrunch så ä dä, då får en la inte va så tyen utå si…

Önskar er alla en fortsatt angenäm dag, det är ju min dag idag – Thors dag….

NYA ERFARENHETER

Igår var skafferiet särdeles tomt och det ekade ödsligt även när jag öppnade kylskåpet.

Eftersom jag ännu är inne i min på förhand bestämda ”introverta period” då jag inte åker hemifrån om jag inte absolut måste, så ville jag då rakt inte åka och proviantera. Då erinrade jag mig att en av mina närmaste väninnor ju alltid handlar mat online.

Hm.... Tänk om jag skulle försöka göra likaledes?

Sagt och gjort. Jag försökte logga in för att börja handla. Det tog en tid och några vändor hit och dit men till slut var jag inne. Du milde vilket utbud!!! Jag blev rent snurrig.

Okej. Hm… Eftersom här var tomt på mycket i skafferiet så tryckte jag på fliken som hette ”Skafferi”. Skrollade, tryckte i rutor, skrollade och tryckte i – men va f-n, det tog ju aldrig slut! Efter 40 minuter med detta skrollande var jag så uppgiven och ”mätt” av alla dessa "never ever ending" produkter att jag gav upp! Jag ropade på Tasspatrullen och så gav vi oss ut.

Några timmar senare, i takt med att hungern kröp på så kröp även jag till korset och tänkte:

 - Jag MÅSTE väl för tusan klara att handla mat online!

Så jag boostade mig och stapplade ånyo fram till datorn för att börja om. Döm om min förvåning så låg alla mina, typ, 76 skafferi-varor kvar i kundvagnen. Så bra!!! Det var ju bara att fortsätta. Så jag fortsatte handla.

Men är ju så totalt ovan och inte heller så klickelerad så jädrar vilken tid det tog. Alldeles matt var jag när jag till slut tryckte på: BETALA.

En bekräftelse med alla varor sändes till min epost. Hahahaha, men den var för omfattande för min epost så den kunde inte visas.

Du milde!

Hur som helst, när man skulle betala så skulle man även kryssa i när maten skulle hämtas. ¨

Men för alla gråskimrande gråsuggor - GIVETVIS skulle maten hämtas samma eftermiddag, det vill säga igår, måndag eftermiddag när nöden var som störst och vi skulle försöka hålla svälten från dörren.

RIDÅ NER!

ANTIKLIMAX!

Det gick ju inte alls för sig att hämta maten samma dag! Man måste beställa ett dygn i förväg ju! Det hade ju inte jag fattat. Men, som sagt, ovan är jag…

Fick bita i det sura äpplet och leva på nudelsoppa och morotsslantar – och inget ont med det för all del…

Nåväl. Idag var det så dags. Maten skulle hämtas. Husfar var den som hade den ärofyllda uppgiften.
Allt gick fantastiskt bra, sa han.

Servicen ypperlig. Sju (!) kassar stuvades in i bilen och så körde gubbskrället hem hit. Här lyfte han in de sju kassarna och försvann lika fort som en avlöning.

Okej. Hm. Bara att börja plocka upp. Hm. Intressant.Spännande. Kassarna var otroligt fint och försiktigt packade. Alla varor fina och färska. Allt var verkligen jättefint. Jag var lika glatt överraskad som imponerad.

Men – en fadäs visade sig. De fem KILO mjöliga potatisarna jag beställt återfanns icke. Däremot fann jag fem STYCKEN mjöliga potatisar.

Ja, jag har nog en hel del att lära om att handla online.

En sak är säker – det blir INTE potatis till kvällens middag…

Kom o träffa mig!

Nu ni, nu ska den här gamla och smått eremitiska tanten bryta sin självvalda och välbehövliga "isolering" hemma på gården bland djur och natur - och ge sig iväg ut på uppdrag igen.

Kom gärna och träffa mig!

Spring i bena o Vår i luften

Så underbart det är ute just nu.

Klarblå himmel. Fågelsång. Solsken.

Det sitter en tofsmes högt upp i det gamla knotiga körsbärsträdet och låter sin drill, en annan mes, sannolikt uppe i Lövängen, svarar efter varje sångslinga.

Jag står leendens inunder grenverket och lyssnar förnöjsamt.

Hundarna leker på stenmuren.

Livet är gott.

Det är vår i luften - och spring i bena.

Åtminstone i nårra.

Ben, alltså.

Söndagsröj

Sätter mig just nu en stund nu.
Söndagsstädat.
Tvättat.
Röjt.
Är värd en paus.
Behöver en paus.

Försökt bringa reda i misären som råder i vårt hem. Inte bara valpars fel. Dock. Men det är ibland svårt att hinna med och städa i kölvattnet efter deras framfart, hualigen sån röra, sån misär som uppstår på bara ett par, tre dagar med ”fri lek” i huset.

Bytt lite textilier till litet ljusare sådana. Lite mer färg. Tog fram en annan vas till några tulpaner. La fram några mjuka plädar. Tvättat golven med gulsåpa och grönsåpa. Ska inte säga att jag skurat golven, ty då far jag med falskt vittnesbörd, och det vill jag inte.

Fyllt på mat till våra mönne fåglar. Räknat dem också ty det är ju fågelräknarhelg denna helg. Har räknehjälp från ovan. Öh. Nja, han vill nog mest decimera antalet fåglar, den gode Oscar.

Nu har valparna somnat. Trötta efter all lek och bus idag. Snart hoppas jag att även jag sover…

Har gjort en förrätt på lite som fanns i vår kyl, räkor, lax, hårdkokt ägg, rödlök, dill och en skvätt grädde och så in i ugnen. Där, i ugnen, står redan dryga kilot tjocka revben som vi då och då penslar med en ihoparörd marinad av kryddor, honung, smör och soja. Snart ska ett fat hasselbackspotatis sättas in i ugnen likaså. Hastigt uppkokta mjälla vaxbönor blir det till detta.

Så eldar jag stumpljus. I mängd och parti. Har alltså lite sumpamässa....

Tja, så har vi det här i vårt påvra hem, vi överlever nog även denna sista januarisöndag uti nådens år 2017…

Fortsatt trevlig söndagskväll önskar jag dig!

Ännu en begravning...

Nu har vi begravt ännu en fyrfota vän. Lilla tuffa balla fräna Blenda Piraten som fick så ont till slut, att bakbenen inte orkade med.

Vi är så ledsna och det är så tråkigt det här. Så sorgligt. Man vet att det hör till, att döden kommer som ett avslut på livet, att sorgen kommer som ett tecken på kärleken - men det hjälper föga när man står där och tar farväl av ännu en fyrfota familjemedlem.

Bara på ett drygt år har vi begravt nästan alla våra gamla vänner, hästarna Tiona och Tionetta, hundarna Alice, Alfons och Blenda, getterna Get-Greta och Miss Filling, katterna Nils och Cat Russell.

En skiffersten vardera ligger på jorden ovan deras sista viloplatser, lagom att ställa ett brinnande gravljus ovanpå.

Farväl lilla Blenda, tack för alla år tillsammans och vila nu i frid hos din mor och far och dina många vänner där uppe under den månghundraåriga eken…

Bräcklig sömn

Allt är tyst. Mörkt. Husfar sover. Han verkar aldrig ha problem med sömnen. Med mig är det värre…

Sömnen är en synnerligen gäcksam kamrat. Eller hm - kamrat och kamrat, det kan man nog inte kalla sömnen för. Ty sömnen gör precis som den vill. Lämnar mig i sticket precis när som helst. Hur som helst. Var som helst.

Timme efter timme håller den sig borta, främst under nattens senare timmar. Timmar då jag så gärna, så gärna, hade sett sömnen som min högst välkomna, vänligen inbjudna och ödmjukt emottagna gäst.

I de stunder som sömnen fattas kan det trösta att stiga upp från sängen, där man sedan timtal legat och vänt och vridit sig, och tassa ned till köket. Försöka få fyr på en brasa i vedspisen, sätta på lite mjuk rofylld musik, ta fram tändstickorna och dra mot svavlet och tända ett gäng stearinljus.

Min blick faller plötsligt på tulpanerna i vasen, en varm känsla genomfar mig. Blommorna som jag fick av min fine tvillingbror när han kom på andrefrukost här i huset. Det var ett bra tag sen han var här, så det var extra mysigt idag. Och så fick jag dessutom blommor! GLAD ÄR JAG!

Plockade ett par små björkkvistar att sätta bland tulpanerna på en av dagens promenader med tasspatrullen.

När jag stod där i en glänta noterade jag att jag stod alldeles nära en rejäl, stor och gammal tall. Långt upp, högt upp i den satt en hackspett som med höga bestämda ljud och stor frenesi hackade mot stammen. I stammen.

Jag lutade mig mot trädet och lade örat mot dikt an mot stammen. Så häftig! Det lät som om hackspetten satt precis där bakom mitt öra, precis mitt där bakom barken, inuti trädet. Ett träd som lät som om det vore ihåligt.

Ett träd som i ett enda magiskt ögonblick transformerades till ett slags hemlig resonanslåda. Något alldeles speciellt. Oefterhärmligt.

Jag log upp mot himmelen. Kramade trädet. Omfamnade stammen.Omfamnade och kramade Livet självt.

Lycklig.

Ödmjuk.

Tacksam.  

Men nu är det natt. Och jag har mina stearinljus. Min vedspis. Mitt tangentbord. Om än inte min sömn.

Och så har jag ju ER, finaste govänner där ute! Tack o Lov…

Vänta, nu fick jag ett sms att John Blund just var synlig framme vid Nävelsjö Ringmur – bäst att tassa upp för trappen och baxa ned sig i bingen igen ifall han tar svängen här över gårn. John Blund alltså… 

Valparna styr tillvaron

Nu har vi kramat och pussat Husfar ”Hej då” för dagen, hundarna och jag. Jag petade in några extra vedträn i spisen, fyllde på kaffe i koppen och satte mig vid kökets höga barbord med min laptop på bordet.

Knäppte på högtalaren borta på hyllan och kopplade samman med min dator och nu strömmar lite god  musik ut ur högtalaren under vilken Randis sitter och käkar lite torrfoder med kraskande krasande läten.

Tvangs häromdagen proviantera i en affär jag icke plägar handla i, fann inte mitt knäckebröd av sorten Havre utan det fick bli Sport istället, ett välfärdsproblem som dock stör både mina smaklökar och känselsensorer ty varken smaken eller tuggkänslan detsamma av Sportknäcket som Havreknäcket… Oj oj oj, sickna stora problem man kan ha va?

Tillvaron är hektisk och det händer hela tiden saker som gör att det inte blir en endaste stilla morgon – som jag ju både älskar och behöver. Men idag tar jag mig en stund. Äntligen.

Många frågar hur det står till med klanens lilla Farmor, till er alla kan jag glädjande berätta att hon är lyckligen hemkommen, hem till gamla farfar som fyller nittio år i höst.

Hon mår efter omständigheterna okej, har ont förstås efter det stora ingreppet i magen, men hon är tapper, så tapper lilla farmor. Många av er skickade ju hälsningar till henne, jag tog faktiskt alla hälsningar ”på allvar” och skrev den dem ALLA och samlade dem i ett sms och sände henne på sjukhuset, bara ett par dagar efter den stora operationen.

Hon svarade efter ett par timmar. ”Så många hälsningar har jag då aldrig fått i hela mitt liv – och kommer nog aldrig få igen – nu tror jag bestämt att jag blev friskare på en enda gång”, skrev hon glad och rörd över era omsorger och hälsningar!

Här i huset styr valparna i stort sett min tillvaro, jag försöker tappert lära dem bli rumsrena men är inte i hamn där.

Försöker även få dem att följa mig och patrullen när vi är i skogen, men när de är båda valparna så triggar de igång varandra och drar iväg på upptåg och struntar i mig. Håller man däremot ena valpen i koppel så är livet astråkigt och båda valparna går och deppar över livets tristhet. 

De har nu fått sina tremånaders sprutor och har ånyo gåtts igenom av veterinären som inte fann något endaste ting att anmärka på. Om en dryg vecka åker Dylan till sin nya familj, jag är inte hemma här den helg då han åker så kanske kommer jag inte gråta så mycket…

Trots att de är världens underbaraste sötaste finaste ljuvligaste valpar får jag tillstå att de är utpräglade busfrön. Nästan huliganer. Fy vad de hittar saker hela tiden som de massakrerar och flisar ned till ingenting. Suck!

De har dessutom en Partner in Crime! En högst samarbetsvillig KATT vid namn Randis som hoppar upp på höga bänkar och hyllor, som skarpögd söker över lämpliga ting som går att peta ned till de förväntansfulla hundarna som står nedanför, djupt impade över den djärva katten!!!

Sen när hon petat ned, exempelvis Husfars spänningsmätarpenna, ett handtovat vackert rött juläpple, en hårkam, en gardinstångsknopp, ett stearinljus osv, så skakar hon lite belåtet på morrhåren, slickar sin bästa petartass lite nonchalant, sen sitter hon där och N J U T E R medan hon ser hur valparnas sylvassa tänder dissekerar den nedpetade tingesten tills bara flisor återstår...

Jaja, det tröstar lite att tänka på att det hela är övergående – för det är det väl???

Ha en fin dag!
Mickan

Olika sätt!

Våra två valpar Dylan och Dagny är ju helsyskon och uppfödda och uppvuxna på precis samma premisser.

Ändå är de väldigt olika till sätt och sinne. Dagny, som ska bo kvar här, är orädd, rättfram, nyfiken och full av upptåg och bus.

Dylan, som snart ska flytta, är mer försiktig, mer räddhågsen och vill verkligen känna att marken bär innan han ger sig in i något.

Dessa två bilder visar detta särskilt väl.

DAGNY: - Hallå där inne i hönshuset!!! Var är ni alla flaxande fjäderfä? 

- Kom ut och busa lite med oss! 

DYLAN: - Neeeeeej!!!! För bövelens syrran, ropa inte ut dem, den där elaka tuppen kan ju komma sättandes. 

- Gulp, jag törs inte titta!!!!!

DAGNY: - Kolla här brorsan, jag tar fram nån rolig film här på Matmors dator! Vad vill du se? De 101 dalmatinerna?

DYLAN: - Neeeeeeej, för bövelen syrran!!! Du vet att Matmor blir topp tunnor rasande när nån är på hennes datorer!
- Gulp, jag törs inte titta!!!!