En bedrägligt vacker vintervy...

Påskafton 2012.

En vacker vinterdag med ett tjockt lager nyfallen snö som gav mjuka böljande konturer åt natur och landskap.

Den skarpa generösa solen sken från en klarblå himmel. Fick snön att gnistra förföriskt och skapade skarpa dovt blå skuggor bakom allt med form.

Ett par tjusiga sjöfåglar sam lugnt i den tysta dammen och skänkte en färgstark dimension åt den vackra vintervyn.


Men den rofyllda bilden är bedräglig!

Hu så bedräglig!

De "tjusiga sjöfåglarna" är storskrakar som är så förbaskat begivna på fisk att de länsar stordammen på sina vackra guldfiskar!

Storskakarna, liksom skarvarna, var här likaledes i fjol medan Husmor under ihärdigt flaxande rusade omkring och agerade fågelskrämma - något som Husfar ger henne beröm för, vilket ju är synnerligen sällsynt. Han säger till och med att hon är som gjord för att vara en fågelskrämma!

Vår Husmor blir förstås glad, ovan vid beröm som hon är, i synnerhet från Husfar, och flaxar tappert vidare runt gårdens dammar för att rädda vad som räddas kan.


Den här påsken gick hon emellertid bet på att rädda åtminstone en av gårdens större guldfiskar. Jo, för det är just det som finns i Husfolkets stora damm. Ni vet där som Husmor morgonbadar och njutningfullt kallar sin egen lyckopöl.

Hur som helst. Just där i lyckopölen finns ett gäng vackra flera år gamla och numera mycket storvuxna guldfiskar vars fjäll skickligt reflekterar solen och skickar guldröda glödande strålar upp mot vattnets krusiga yta.

Men efter den här påsken glimmar det emellertid litet mindre.

På grund av de rackans storskrakarna!

Grrrr.

Morr.

Och blängsylta!


Storskrakhanen Senfärdige Cowboysaren: "Vi simmar över till andra sidan, där är det lugnare."

Storskrakhonan Rödbruttan Storkäft: "Mooohhhaaa, bra idé Cowboy, duu vet väl, att i de lugnaste vatten går de största fiskarna...


Rödbruttan Storkäft: "He he he, vad va de jag sa!"

"Now we talking Cowboy!"

"Du skulle se desamma som jag kan se med min genomträngande blick!"

"Sicken firre! Fet o fin - honom ska jag ha!"

"För jag är Rödbruttan Storkäft - som tar och får allt jag vill..."



Rödbruttan Storkäft: "Gulp!"

"Oops - det var en stor jäkel!"


Senfärdige Cowboysaren; "Öh."

"Öh."

"Öh."

"En fisk?"

"Var då"


Rödbruttan Storkäft: "Nog för att jag kallas för Storkäft alltid - men det vete fåglarna om de räcker till för den här fetfirren"



Rödbruttan Storkäft: "De ä ju för faen som hos tandläkaren!"

"Gaaaaaaapaaaaaa!!!"

"Gaaaapaaa stooort!"

"Jag kan bara säga er en sak;"

"Gapa mer än så här - de kan jädrarimej inte nån göra..."



Rödbruttan Storkäft: "Men skam den som ger sig!"

"Den jästrans firren skaaaaaa ner - om jag så ska trööööka i den med min egen röda plattfot"


Rödbruttan Storkäft: "Svälj!"

"Gulp!"

"Svälj igen."

"Raaaaaap"


Rödbruttan Storkäft: "Så där ja!"

"En liten slurk på de åxå."

"Så ja."

"Det satt fint!"

"Rap igen."


Rödbruttan Storkäft: "Å så skakar vi ner den lite längre ner i buken lixom."


Rödbruttan Storkäft: "Fniss."

"Fniss, fniss, fniss"

"Hohoho."

"Fasen va de kittlar i krävan när han sprattlar."

"Fniss."

"Tusan bövlar. Vilken fena!"

"Kittlar dödsskönt i kistan..."


Rödbruttan Storkäft: "Hängde du med på det där Cowboy?"

"Såg du med vilken stil jag fixade käket?"


Senfärdige Cowboysaren: "Öh".

"Öh".

"Öh".

"Näääeeee."

"Eller va?

"Nä, jag tror inte de!"

"En firre?"

"Va? Var då nånstans?"

"Va då stil?"

"Öh..."


Rödbruttan Storkäft: "Alltså du är ju för fasen inte sann!

"Hur dum får man va?"

"Nä, nu får det va nog med senfärdighet!

"Alltså, jag drar!"

"So lång Cowboy!"


Senfärdige Cowboysaren; "Öh."

"Öh."

"Öh."

"Nä."

"Vänta på meeeeeeeeeej!"

"Breeeeeekäft!"

"Väääääääntaaaaaaaa!"

"Öh."

"Öh."

"Öh."


En bedrägligt vacker vintervy hemma hos Husmor Påskafton 2012...

Små änglablad av värme...

Fredagkväll:

Tunga trötta steg, sannolikt åstadkomna av en likaledes tung trött flanör, ljuder över lagårdsgatan. Det är allas vår Husmor.

Hon har just ställt in den nye trotjänaren i maskinhallen efter väl utförd tjänst under veckan då den utan att knoga fört henne till och från redaktionen i Längrebortistan.

Så börjar det knastra i gruset och ett motorljud närmar sig. En bil svänger intill just utanför trädgårdsgången och ett synnerligen rart blomsterbud överlämnar leendes en hög och omfångsrik blomsterpappersklädd jättestrut till trötta Husmor.

Sicken rejäl överraskning!

Förbluffad och lyckliggjord stapplar vår Husmor in längs trädgårdsgången med famnen full av blomster.

Väjer för ett par paddor som glosögt blinkar och med matt blick spanar in sin storvuxna tvåbenta motsvarighet när hon tar ett stort kliv över en katt som lättjefullt rullar sig i en välkomnsthälsning symboliserande glädje och välbehag över att gårdens husmor kommit hem.

I farstutrappen får hon väja för ytterligare två katter som barrikerat sig på varsitt trappsteg, stint gloende med en blick som med all önskvärd tydlighet säger att det är hög tid för kvällsvard!

Väl inkommen lägger hon försiktigt ned sagda strut på bordet medan de stackars fötterna befrias från skorna som suttit på plattfötterna i rediga fjorton timmar.

Andäktigt och under stora åthävor börjar vår nyfikna Husmor öppna struten. Så drar hon efter andan. Ett lyckligt flin, från öra till öra, tar plats i trynet.

Den stora struten visar sig innehålla en famn bedårande gula rosor omgivna av skira lansettformade smaragdgröna blad. En imponerande ståtlig ljuvlig färgfylld jättebukett av stora maffiga rosor.

Ett litet kort fanns vidhäftad vid en av de många rosorna. Ett enda ord stod där nedtextat:

Ängel!



Sådana gester, gåvor och händelser är helt fantastiskt. Blir till något man kan leva länge länge på.

Ett gott leende, några uppmuntrande ord, en hastig kram vid ett möte i trappan, ett rart vykort och ett av omsorg kantat mess.

En hjärtformat chokladbit som någon lagd på tangentbordet på redaktionen, en hejdåkyss på kinden av husfar i gryningen eller kollegans goa gapskratt i båset intill.

Några vackra meningar på internchatten, ett par spelande ögon eller - en famn med gula rosor...

Sådana små och stora skeenden som trillar ned i magen som små värmande stenar av liv. Som kristaller av omsorg, vänlighet och ja, kärlek...

I magen vill jag sedan att de ska ligga pyra. Som en tillgång. En depå.

Varifrån det då och då sedan kan pysa ut litet kärlek, glädje och tillit. Små injektioner av energi att portioneras ut i blodomlopp. I sinnets värld.

Positiva hoppingivande flöden som får trätor och oförätter att krympa och förminskas för att sedan helt slinka ut i minnets bakre fallucka. I sinnets dyngedörr...

Och när det förpassats, när det dunkla klingar av, så frigörs plats. Utrymme.

Då får istället det varma, det goda och det tillitsfulla ta plats. Vibrerande pulsera runt i kropp, själ och i sinnets gåtfulla vindlingar.

Genomströmningar som ger sinnet ro. Gör andetagen lugna. Sömnen tillgänlig. Och livet gott.

Ack ja.

Tänk vad som kan rymmas bland gula rosors kronblad... Änglablad.

- Vad sa du?

- Vem som sänt blommorna?

Ja du, det vet jag inte säkert.

Men jag anar.

Och ibland är det tillräckligt...

Im dreaming of a white Easter...

Phjuuuh!

Har med nöd o näppe tagit mig igenom ännu ett långpass på jobbet.

Kom hem lagom till Påskhelgen. Som i fjol firades med sol, bad och letande av påskägg bland grönskande gräs och blommande påskliljor.

Så blev det nu inte riktigt i år...



Den vintriga vyn från kökets fönster verkade ha en nedslående effekt på både Blenda och Alice som låg o blängde ut mot pergolans nedsnöade passage...




Kaprifolens grenar och hasselns blommor fick snällt finna sig i att åter kläs i vintrig skrud.


Efter alltför många dygn i Civilisationen "iblann fölk", som Husfar ibland spottande benämner ansamlingen av människor, var det otroligt befriande att ta med sig tasspatrullen på en tur ut i skogen vars vägar och stigar endast trampas av klöv- och tassförsedda varelser.





Gick bland snötyngda grenar som gjorde stigarna svårframkomliga och nackens bara glipa uppenbarligen oemotståndlig eftersom snön hela tiden ville falla in just där.

Gick förnöjsamt och gnolande; Im dreaming of a white Easter...

Eller kanske inte?


Holkuppsättningen som kom av sig...

Liljeblomningen som kom av sig...

Trädgårdsarbetet som kom av sig...

Påskpyntandet som kom av sig...


Vårbetandet som kom av sig...


Men vårblomsterna kämpar på - trots snö mitt ibland stjälkar och blad.


Den snöiga påsken gav mig idén att ordna Thanksgivingdinner - till påsk!

Tog mig an en jättelik kalkon på sisådär sex kilo.


Och det varde kväll.

Och det varde gille.

Nä, visst ja. Det varde Thanksgivingdinner.



Och det varde äggmålning.

Här syns delar av fyra generationers äggmålning.


Och det varde nytt liv...

Familjens Yngste Medlem introducerades för alla nära, kära, gäster och familjemedlemmar.

Välkommen Gottfrid!

(Hm, undrar just hur det är att inleda sin vandring här på jorden med att fira Thanksgivingdinner under Påsken hos tokiga mååååmoooo...)

Men så sant som det är sagt; Det ska böjas i tid - det som krokigt ska bli...


Och det varde gratulationsblomster...


Och det varde natt.

Och det varde påskdagsmorgon då det klockan 04.47 var minus 11 grader, fullmåne och ett nytt fragilt nattgammalt isskikt på dammen.

Endast jag och tupparna var vakna.

De ropade ihärdigt, gal direkt till mig med budskapet att de längtande efter gårdens husmor...

Eftersom den här påskkavalkaden inleddes med strofen "Im dreaming of a white Easter" sker avslutningen i samma anda:

När påskdagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå.........

Livets förunderliga storhet...

ETT GOSSEBARN ÄR FÖTT.

En morgon som denna, då marken åter ligger kall o vit o gör så att Våren tvingas stanna av i sina svepande generösa penseldrag av liv, färg och födelse, ja då tvingas även du och jag inse att det finns något som är större, mäktigare o obevekligt avgörande, än oss människor. Såsom Naturen. Såsom Livet självt.

Men i samma kalla vita stilla gryning kan man likväl fyllas av fascination o glädje, hänföras av, detta stora o opåverkbara. Av Livets storhet. Av Naturens storhet.

Som att vår Dotter i natt gav liv åt ett litet gossebarn...

En väldans BLÅ Vårfrudag...

Trots att det bara är mars månad gav vårfrudagens förmiddagen en bedräglig (?) bild av sommar.

Blå stunder. Under blå himmel.


En fjäril kom ljudlöst och satte sig på ett flagat balkongräcke och fläkte vällustigt ut sina vingar och lapade sol, vackert accentuerad mot en blå himmel.


En skata gjorde likaledes längst upp på toppen av en blå blomställning där New Dawnrosen klättrar.


En blek vårsol gav skarpa solkatter i Lugnavikens blå vatten.


En förbluffande mild bris fick strå och vass att förförande svaja så att lågmälda torra rassel uppstod. Gula och blå färger i skön förening. Nationalistiskt värre...


Fågelkärlek på vårfrudagen. Bakom varje färgstark domherre står en mildare domfru. Längst upp syns vigselförrättaren - en kaxig blå mes...


Katten Sixten är intresserad av både fåglar och fjärilar. Vilar efter att ha rusat runt som en blå dåre.


En tusensköna vars blomblad tonar ut i rosa, nästan blå fraserade kanter, tittar oblygt fram ur grästäcket.


Nässelfjärilen söker näring hos nyss utslagna blå scillor.


O Sixten spanar vidare efter nya fjärilar att jaga. Gräset har ännu inte vaknat och stråna är mer blå än gröna.


I skarpt motljus ställde sig ännu en fjäril för att lapa sol - på behörigt avstånd från kissens mycket vassa och ljust blå fäktande klor.


Ivrigt strömmande vatten strävar längs Emåns slingrande väg österut, ända ut mot Em vid Östersjöns början där sött möter salt.

Där åns blå nyans möter havets blå...


Jodå, förstås. Ingen Vårfrudag utan våfflor. Dagens våfflor stod Johanna och Ludwig för i Näsby och åts frasande nygräddade med grädde och hallonsylt på porslin med blå kanter.


Ett andpar simmade i dammen och lät sin metallicfärgade fjäderdräkt reflektera det sista av dagensljus då solen sakta sjönk och lämnade efter sig en dovt blå himmel.

Efter en blå och bedrägligt (?) somrig Vårfrudag...

(Vårfrudagen är oxå startskottet för gårdens Husmor att så smått förbereda både kvast o katt för den stundande färden mot Blåkulla. Men det är en helt annan historia...)