Så har novembermånaden anlänt till oss. Tiden skenar och
Livet rusar. Ibland känns det som om man inte hinner med. Att man likt en
alldeles yrvaken ruskar på sig och med en blandning av häpnad, förvirring och
tvivel ser sig över axeln och undrar vart dagarna, veckorna och åren tog vägen.
Samtidigt ser man bilder och minnesfragment av släktingar, vänner, grannar och
bybor, människor som gått ur tiden före oss.
För min del var årets Alla Helgons Helg den första på många
många år då jag inte var hos de mina som vilar på Nävelsjö Kyrkogård. Givetvis
hade vi gjort höst på gravarna, dekorerat med gravprydnader och tänt ljus och
lyktor. Men på grund av jobb torsdag-söndag kunde jag själv inte besöka våra
gravar.
Därför var det en sällsam stund och upplevelse att stanna
till en stund vid Vetlandas vackra Skogskyrkogård som jag gjorde vid sexsnåret
i söndags morse på väg till jobbet.
Det är en närmast andäktig känsla att betrakta dessa
oräkneliga mängder av brinnande ljus som tänts till minne av någon man
förlorat. Tänk alla tankar som tänkts, alla känslor som känts o alla minnen som
kristalliserat sig hos alla dessa människor som varit här i helgen och med
omsorg och vördnad i händerna tänt och satt ned minnesljus hos de som gått före…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar