Växthus med proveniens

Det är inte märkvärdigt. Inte alls. Tvärtom. Ganska påvert faktiskt.

Det är inte vackert. Inte alls. Tvärtom. Ganska oskönt faktiskt.

Det är inte gediget. Inte alls. Tvärtom. Ganska rangligt faktiskt.

Det är inte stort. Inte alls. Tvärtom. Ganska litet faktiskt.

Det är inte i någon tjusig omgivning. Inte alls. Tvärtom. Ganska fult faktiskt.

Det är inte mysigt. Inte alls. Tvärtom.  Ganska omysigt faktiskt.

MEN – det fungerar!

OCH – det är mitt!  

SAMT – det har en helt fantastiskt kuriosa och proveniens.

Hör här!

När min älskade salig mor, Ninni Thor, i femtiofemårsåldern fick sin mångåriga dröm om ett eget litet växthus hemma på sitt innerligt älskade Sjöängen i Bjurvik blev sann, ja då var hon helt lycksalig. Helt lycksalig. Hon hann få några fina år tillsammans med sitt växthus. Jag och Göran han få våra två barn och vår förstfödda, Lowisa, hann vistas en del tid i sin mormors växthus som alltid doftade starkt av tomatplantor i vardande.

Mor Ninni dog helt oväntat och alldeles för tidigt 1995. Sedan dess hann växthuset, likt mig själv, sjunka ihop av sorg och saknad. Femton år senare fick vi en fråga från de nya ägarna av mitt barndomshem, om vi ville ha det gamla skröpliga växthuset. En solig majdag åkte vi ned till mitt barndomshem, jag, Husar och vår enfödde son, och hämtade de skröpliga resterna av min mors växthus.

I nio långa år har stallaget stått bak lagården och utlovat löften samtidigt som det ställt krav. Ganska stora krav.

Men nu äntligen – många, många år efter att min Mor Ninni i femtiofemårsåldern fick sin växthusdröm uppfylld, får jag i precis samma ålder min växthusdröm uppfylld – och det är samma växthus!!! 

Och nu har doftande tomatplantor där i.

Är det inte proveniens så säg?