REA och FARA.

REA och/eller FARA.

Igår var jag orange. Klädd i orange kläder. Mer eller mindre från topp till tå. Hade även mina blommiga brakokängor som går i orange.

Kände mig fin och dansade runt lite kokett i köket i svinottan i hopp att Husfar skulle se min färgstarka kostymering.

Men i vanlig ordning märkte gubbskrället ingenting. 

Till slut sa jag:

- Tycker du att jag är fin i de här kläderna?

Då slet han sig äntligen från sitt ständiga glyttande i mobiltelefonen. Han tittade på mig, han  glodde en bra stund. Sa sen krasst. 

- Hm. Orange! Ja men det passar väl!

- Orange signalerar ju REA.

- REA, du vet. Realisation. När butikerna försöker sälja ut gammel överblevet sket som ingen vill ha och som därför reas ut till lägsta pris för att nån stackars jäkel skulle vilja köpa.

Kall tystnad bredde ut sig i stugans kök.

Iskall.

Mer än iskall.

Så sa jag, helt lugn och med drypande indignation.

-  Orange signalerar också F A R A.

 - Du vet, när någonting är väldigt explosivt och farligt.

Tystnad.

 - Vääääldigt explosivt och farligt, upprepade jag kallt.

Något hände. 

'

Gubben reste lite på huvudet. Tittade på mig någon sekund.

Det räckte.

Jag tror han såg såväl den iskalla kylan såväl som det farliga explosiva i min blick. 

Ty han reste sig, gick ut i farstun, klev in i sina stålhätteförsedda stövlar, rättade till sina breda hängslen innan han krängde på sig sin tjocka hellyhansen och försvann ut.

Utan ett ord.

Bäst för honom.

Strax efter hörde jag hur han puttrade iväg på sin fyrhjuling. Till skogen.

Där är han ännu kvar.

Tror han grubblar på om den explosiva husmodern ska explodera eller implodera…