Igår kväll var jag på en mycket mycket vacker, värdig, stämningsfull o känslosam minnesgudstjänst över alla vårs älskade som redan lämnat oss och gått före.Jag tände flera ljus i den vackra ljushållaren som står längst fram i underbara Nävelsjö kyrka som äger min själ och mitt hjärta. Ett ljus för Farfar och ett ljus för Lasse. Ett ljus för mor och ett ljus för far och ett ljus för Susanne.
Nävelsjö och Björköby Kyrkokör var helt fantastisk! De är sååå duktiga! Under kantor Lisas ledning framförde de många starka berörande och välsjungna sånger där Halleluja gav rysningar, Garbriellas sång berörde starkt liksom den avslutande Stad i ljus.
Men hur vackert det än var, eller kanske just på grund av det, så var det omöjligt att inte bli ledsen, omöjligt att hejda gråten, omöjligt att inte famnas av nötta tunga sjok av sorg och saknad över sååå många som fattas mig.
Jag stod invid Mors, Fars, Morfars och Mormors grav, de vilar alla i samma. Stilla stod jag där. Lät tankar komma och gå. Lät känslor famna mig. Lät tårar rinna. Övermannades av känslor. Blev tom på känslor.
Gick sakta vidare till farfar Alvars grav. För allra första gången stod jag där en Alla Helgons dag. Överallt brann ljus. Fladdrade. Ödesdigert och inbjudande på samma gång.
Gick sedan till bilen och satte mig ensam en stund i mörkret. Var stilla. Tyst. Lugnade mig. Samlade mig. Försökte få smärtan och sorgen att klinga av. Istället låta ljusen, värmen, sången och gemenskapen komma ifatt och vara de bestående känslorna efter kvällens otroligt fina minnesgudstjänst.
Hoppas att många av er också har fått känna gemenskap denna Alla Helgonahelg då vi litet extra minns och hedrar dem som gått före...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar