Nationaldagssång & Dassbesök

Står i köket och rumstrerar bland grytor och kastruller när mina öron plötsligt registrerar några ovana ljud. Sång.

Nästan lite operettvarning.

Tung röst men ändå rätt ljus. En tenor. Men en maffig tenorröst.

Men va tusan??? Vad kommer denna ifrån?

Vem sjunger i tenor här???

Jag stannar upp i mina sysslor. Är alldeles tyst. Allt är tyst i köket.

Men jag har inte hör fel.

Det hörs verkligen. Det gör det!

En tenor sjunger dramatiskt - någonstans i huset:

”Sveeeeeeeriiiiiiigeeeeeeeeeeeeeee

Sveeeeeeeriiiiiigeeeeeeeeeeeeeeee

Du foooooooooosterlaaaaaaaaaaaaaaand”

Gulp!

Nog för att det är Nationaldagen men ändå??? Vem tusan står i mitt hus och håller serenad om Sverige Fosterland?

Va????

Jag skärper mig. Lägger, precis som hundarna, huvudet på sned och lyssnar intensivt. Jo ta mig tusan.

”Sveerigee, Sveerigee, du fosterlaaaand”, strömmar genom huset.

Jag blir helt konfys! Men vad ÄR detta???

Något liknande har aldrig hänt!

Jag lyssnar. Analyserar. Inser.

Sången om Sverige, Sverige fosterland kan jag vagt lokalisera åt dasset till.

Jag går närmare. Och visst har jag rätt!!!

Sången om Sverige, Sverige Fosterland strömmar högt ut från dass.

Ingen tvekan!

Du milde!

Jag ryggar tillbaka. In i köket.

Jodå. Det fortsätter.

”Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn än gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.”

Jag tror jag dör! Vad ÄR detta??????????

Jag håller mig hårt i köksbordet. Stirrar på dörren till toa varifrån en tapper stackar tenor fortsätter sjunga ”Sverige, Sverige, fosterland”.

Så plötsligt öppnas dörren. Ut kommer Husfar med sin mobil framför sig. Stirrar in i den med ett fåntrattsleende. Sången pumpar med förvånande kraft ut från mobilen. Husfar ler.

Rättar till gylfen med ett litet knyck. Ändrar gå-riktning och börjar vandra mot köket. Och mig.

Jag stirrar klentroget på karlskrället som går och stabligar rätt in i sin mobil där Jussi Björling vrålar:

-          Sveeeeeriiiigeeeeee, Sveeeeeriiiigeeeeee

Vad ända in i glödheta har drabbat karln?

Mitt i ett steg sliter han blicken från Jussi Björling. Möter istället en annan bukstinn människas blick.

Min.

När han ser min chockade blick höjer han förvånat på ögonbrynen. Säger utan ord typ, Va ä dä???

När jag fortsätter att småchockad och frågande glo på karln utan att säga ett ord, verkar det som om verkligheten kommer ifatt honom. Poletten ramlar ned.

Han glor på sin telefon från vilken Jussi gapar friskt om ”Sveeeeerige fooosterlaaaand”.

Han glor på mig som klentroget glor tillbaka. Han glor igen på Jussi.

Sen på mig.

Sen klyvs hans tryne av ett flin.

Och ännu ett.

- Men Mor, det är ju Nationaldagen idag, säger han.

Öh. Okej.

Som om det vore självklart att på nationaldagen sitter karlskrället på dass ihop med Jussi Björling och sjunger om Sverige, Sverige fosterland… ’

Jag får försöka vänja mig vid min mondäna och nationalistiska livspartner…